Translate

lördag 11 juli 2009

Aldrig mera våld.

I vårt hem är det inte ok med våld. Vad det nu betyder... För oss betyder det att vi slår inte varandra, vi knäcker inte varandra och vi använder ett snällt språk. Barnen säger inte "dumma", vi vuxna säger inte "håll käften". Vi tar inte tag i varndra, vi slår inte. Jo, det är klart att barnen slår varandra lite då och då, de är ju inte så gamla, men varje gång pratar vi om vad som hänt och vad man skulle ha gjort i stället för att slå. Vi slåss helt enkelt inte. Vi älskar och respekterar varandra. Totalt. I dag kom våldet in i mitt hus. Det var som att få ett slag i magen. Luften gick ur mej. Jag frös, blev paralyserad. Kunde först inte göra någonting, sedan kom tårarna och jag blev näst intill okontrollerbar. I sängen satt jag och vyssade min minsta i famnen och kände kärleken strömma över oss. Mittemellan N kom in och såg mina tårar. Hon torkade dem och log. I vår familj slår vi inte varandra, men i dag blev någon slagen. Det hände på förmiddagen och även nu sent i kväll är kroppen smått förlamad. Jag är chokad över min reaktion, chokad över att jag frös, att jag inte gjorde mer, att jag inte reagerat tidigare.
Nej, det var inte min sambo som slog mej. Nej, det var inte jag som slog mina barn. Vi hade en bekant på besök och han flög på sin tonårsdotter, Gav henne ett slag. Inte så hårt men han kom flygande i fart med svarta ögon, I MITT HEM! När han bad om ursäkt var det inte för att han slagit sitt barn utan för att han gjort mej upprörd.

När jag var yngre så var våldet vardagsmat. Oftast var det inte jag som blev slagen, även om det hände med jämna mellanrum. Så jag har lovat mej att det livet aldrig ska få komma in i mitt hem. Två gånger har du nu hänt. En gång med kvinnan som kallar sej min mor. Då ringde jag pappa så han fick komma och kasta ut henne, och så idag. Kan jag ringa pappa?

Det som rasar i mej är den kränkta tonårstjejens alla känslor. Vanmakten att jag lät det hända, när mina barn var här. De såg inget men ändå...Jag är chockad över hur grunt jag begravt mina känslor. Jag är chockad över att det åter skett våld i mitt hem.

Klart att jag sa ifrån. Klart att jag sa att det aldrig är ok att slå sitt barn. Klart att jag sa åt honom att han inte har rätten att göra så här i mitt hem framför mina barn medan tårarna sprutade och knogarna vitnade för att jag höll mej så hårt i för att inte förlora kontrollen.
Hänt är dock hänt.
Här.
Hos mej.
Jag saknar Marcelos trygga famn.

Sedan var vi på badhuset.
Sedan tränade jag vattenapportering med Bobbo.
Sedan lagade jag en stor familjemiddag till Marcelos släktingar som kom hem till oss.
Sedan nattade jag Lilla N.
Men den fadda smaken sitter kvar.
Gråten kliar i halsen.
Chocken ligger som en dimma i mitt bröst.
Jag har svårt att andas.
Aldrig mer våld i mitt hem.
Aldrig mer!

1 kommentar:

sachikoblog.com sa...

Åh jösses! det knyter sig i magen när jag läser det du skriver. Hoppas du är okej nu.