Min kropp är fantastisk. Jag är grymt glad över att jag har förmågan att se, höra, gå , lyfta och allt annat man kan göra med sin kropp. När jag vaknar på morgonen stryker jag ofta över min mage. Den är mjuk, huden lättslapp efter tre graviditeter. När jag ligger på rygg är den dessutom lite lätt insjuken. Den gör inte ont, den bara är. Mjuk, kvinnlig och dessutom har den mot alla odds lyckats nära tre små barn. På morgonen, innan jag kliver ur min säng älskar jag min kropp. Sen är det dags att gå upp......
Det första jag måste göra är att treva efter mina glasögon eftersom jag är blind som en mullvad utan dem. Ut i badrummet och byta till linser. Den mjuka, kvinnliga magen har nu förvandlats till en stor oformlig klump som hänger och sladdrar. Den är ivägen, skumpar efter mina rörelser. Min rygg värker efter nattens stillaliggande. Händerna är så pass avdomnade att jag inte kan kröka på fingrarna. Jag har ingen känsel i dem så att göra frukost är en ren omöjlighet. Jag kan helt enkelt inte hålla i en smörkniv eller en osthyvel. När det är dags att göra sej iordning har jag sk "fint nordiskt hår". Det är en skön omskrivning för tunt, omöjligt hår. Vilket betyder att frisyren blir efter hårets humör. Ibland kan jag ha det utsläppt, ibland går det att sätta upp. Kläderna som ska på smiter osmickrande runt min krumma kroppshydda och resultatet blir aldrig riktigt så som jag tänkt mej. Under dagen får jag sota för att jag inte hunnit träna upp alla mina muskler efter mitt diskbråck, så även om jag inte har jätteont påminner sej ryggen om jag gör någonting för länge. Jag kan inte hålla i nåt som väger mer än ett kilo för då domnar händerna. Till och med nu när jag skriver försvinner rörligheten i min tumme och mina pekfingrar. Det är som att de sover gånger 10.
Men min inre klocka gör sej påmind. Jag äter var tredje timme, jag vilar när kroppen säger ifrån. Jag kan fortfarande känna rastlöshet och lusten att röra på sej när jag varit stilla för länge. Jag har fortfarande lusten kvar och jag tycker det är roligt att göra saker. Jag kan fortfarande höra och även se, med lite hjälp. Och fast jag inte tycker att det är kul att vara fet, har jag accepterat att det är så här just nu (sedan tolv år tillbaka). Enda gången jag skäms över min övervikt är när jag kommer i nya sällskap, eller med människor som kände mej innan jag gick upp så mycket, då känner jag att jag måste förklara mej:
-Jo jag är fet, men jag har inte ätit mej upp, jag har fel på ämnesomsättningen och det beror på att jag har så många hormonfel. så oavsett om jag går på svältdiet så ökar jag i vikt.....
Jag måste för annars tänker jag bara på hur de tänker att - Oj så tjock hon är/ har blivit.
Därav att jag sätter så mycket hopp åt den remiss till en specialist, som jag hoppas min läkare nu har skickat. För en gångs skull känns det som om det finns hopp på riktigt att jag ska kunna förlora det mesta av min övervikt. Kanske jag också kommer åt mina andra problem också så småningom.
Men när morgonen kommer och jag stryker öven min lätt inåtbuktade mage, känner den mjuka, lätt slappa huden då njuter jag av att ha min kompis kroppen, som trots allt låter mej göra det mesta jag vill. Och kroppen och jag är bästa kompisar, för tillsammans ska vi leva hela livet. Tillsammans ska vi uppleva saker, ta hand om varandra och stötta varandra. Så även om du nu inte är vacker min stora kropp, ska jag stötta dej hela vägen och tillsammans ska vi reda ut de här problemen. Jag ger inte upp, så gör inte det du heller!
Jag ömmar för min, stora, sladdriga mage, även om jag inte alltid är så glad åt den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar