Syskonbråk

Det märks när barnen varit för länge med varandra. Då börjar berg-och-dalbanan av samstämig lek till fullskaligt krig. På tre komma två sekunder. Som mamma undrar man vad man ska göra, vad bör man göra och hur mycket ska man göra. Mina barn går tillsammans med mej här hemma hela sommaren. Visst vi aktiverar oss. Åker till parken, åker och badar på olika ställen, vi hälsar på folk, folk kommer till oss, vi är på busfabriken, åker fyrhjuling, vi spenderar timmar på lekplatser, och i djurparken. Vi sparkar boll och nu har vi börjat med handboll, vi lägger pussel, ritar, skriver bokstäver, tittar på film, spelar dataspel, tränar, promenerar, dansar med andra ord vi är inte bara alltid hemma. Även om vi också trivs med att vila oss. Men i stort sett alltid är de tillsammans och istort sett alltid är de med mej. När de har en dag av terror, som idag, undrar jag vad som är fel på min uppfostran, varför de prompt ska skada varandra och hur många gånger jag ska behöva tjata så säger Marcelo; -Älskling, de är syskon, det ska vara så. Och han har säkert rätt.

Jag är uppvuxen utan syskon. Inga halvbröder, småsystrar eller ens styvsyskon. Nej för jag räknar inte Linda och Camilla som syskon. De var två, tysta, förskrämda möss som kom in i vår lägenhet varannan helg. Jag träffade mina kusiner mer än dem och jag sa nog inte mer än 500 ord sammanlagt till dem under de sex åren som våra föräldrar var tillsammans. De sa nog inte ens så mycket till mej. Jag har aldrig delat hemligheter, drömmar, raseriutbrott med något syskon. Jag har aldrig haft någon att dela med. Varken topparna eller dalarna. Idag är jag glad för det. För jag vet inte om jag stuckit hemifrån när jag var sexton om jag lämnat ett småsyskon kvar i helveteshålan. Antagligen inte. Men därför vet jag heller inte hur mycket bråk som är normalt.

Tro mej jag har plöjt böcker om syskonskap, hur man skapar goda relationer och jag kan de vanliga knepen där man får barnen att svetsas samman mot oss vuxna, hur man ska få dem att använda ett vårdat språk mot varandra, använda fysisk kontakt osv. Inte för inte har mina barn fått dela säng. Tjejerna gör det fortfarande. De går på samma aktiviteter, samma avdelning på dagis (jag vet...förskola...men huj vilket tråkigt ord!) Och till 28 av månadens 30dagar funkar syskonrelationen suveränt, men ibland.....

Ska det vara så?

Fast det är rätt roligt att höra dem:

-Sluta, nu ä jag aj på dej, men en tvårings trotsiga stämma.

-Om inte du städar får du ingen napp. Du missa. Missa, fyraåringens retsamma röst.

-Jag ska säga till mamma. MMMmmmmm(antagligen ett slag i samband)

-Aj! SLUTA! Man får inte göra så mot sin storebror. Man ska vara rädd om sin stortebror. Jag är det bästa du har!!!!

-Aj!Storgråt, mamma han sloog mej!!!!

-Hon slog mej först!

Osv osv osv.......

Tre sekunder senare leker de med bilar i godan ro och har jätte kul. I tre minuter, innan det är dags igen. Snart är det dags för dem att sova.

I morgon är en ny dag.