Barn

-Du kommer aldrig kunna få barn, men det har du väl redan fattat va.
Jag glömmer aldrig när jag klev in hos läkaren och orden kom forsande emot mej. Vadå fattat? Inga barn? Hur skulle jag kunnat förstå det?
Jag befann mej i ett skede av livet när jag var liten, skör och sårbar. På några år hade jag blivit fet, trött, apatisk och fått låtit livet stå åt sidan för att bara existera. Att skaffa barn var inte ens en påtänkt tanke vid den tiden. Jag var glad om jag orkade masa mej till toaletten och att jag inte gått upp 2oogram sen dagen innan. Men mot alla odds blev jag gravid några år senare. Jag blev frisk, gick ner i vikt och började leva igen. Mina barn är min stora gåva, och jag älskar varje sekund med dem. Det känns som ett mirakel att hålla Lilla N:s fot i mina händer, pussa hennes mjuka hals och stryka undan hennes blonda lugg. Jag älskar att vara förälder, och trots min variant av sjukdomen PCO-S så har jag i dag tre juveler som legat inne i min mage och kommit ur ett hål från min mage. Ärren kommer alltid att finnas, och jag bär dem med glädje. För det är en glädje att ha barn.

Min kusin Totte skulle bli en formidabel pappa. Nu har han och hans fru inte välsignats med några småttingar, och jag kan undra varför det är så orättvist. Han och jag delar inte livets glädjeämnen, vi har olika intressen, olika mål, olika liv. Våra personligheter skiljer oss åt men är det någon jag skulle önska ett tjog med ungar så är det han. En av mina bästa vänner arbetar inom socialtjänsten med att omplacera barn som har föräldrar som inte har vett att uppskatta och ta hand om sina barn. Jag skulle älska att sammanföra dessa två. För sosstanten är ständigt på jakt efter nya hem, men Totte och hans fru är fortfarande unga och kan på nåt sätt lyckas få små barnskrik i sitt hus, så det är deras resa.

Men gång på gång slås jag av denna orättvisa, att det finns barn som är oönskade och att det finns suveräna familjer som inte kan få egna. Det är orättvist. Debatten om familjens privatliv, rätten till...bla bla blaaaa.
Vissa skulle steriliseras, kastreras. De kan inte ta hand om barn och borde aldrig få några. Andra hamnar i omständigheter där de har blivit olämpliga föräldrar och har man förbrukat rätten att vara mamma eller pappa så borde barnets bästa vara i samhällets ögon. Vi behöver inte fler trasiga vuxna, vi behöver inte fler barn som lever med våld och droger. Vad samhället behöver är mer medkänsla, sympati och snällhet. För att uppnå det måste man ibland vara tuff.
För när du håller i ett barns lilla hand, när du smeker dess kind är du det närmaste ett mirakel man kan komma. En diamant, en juvel som behöver kärlek och ger så mycket tillbaka. Så mycket. Mer än du fått av någon annan i världen. Det gäller bara att lyssna och lära.

Det är min åsikt. Min insikt. En klyscha som är så sann, så sann.