I går såg jag en fantastiskt bra dokumentär om ett försvunnet barn. Det var en tjej som efter 30 år fortfarande ställer sej frågan vad som hänt hennes barndomskamrat ANDY. Som mamma slog den rakt in i hjärtat. Någon hade fört bort Andy och man antog att han våldtagits och mördats trots att kroppen aldrig hittats. Som förälder är det ens värsta mardröm. Varje dag säger jag till mina barn att jag är stolt att vara deras mamma. Varje dag berättar jag för dem hur fantastiska de är och hur mycket jag älskar dem. Trots det kan jag inte alltid skydda dem. Vad skulle jag göra om någon tog ett av mina barn? Tanken är så skrämmande och så stor att den överväldigar mej. Klart jag skulle riva upp himmel och jord, men om det inte räckte....Tanken svindlar. Just nu pågår en minnessändning till Michael Jacksson.Jag är liten kluven i den frågan. Klart att han var ett musikaliskt geni. Många av hans låtar är obeskrivligt bra. Men tänk om han är pedofil... Är han verkligen värd all denna uppmärksamhet, alla pengar, all hysteri? Om han skulle ha förgripit sej på nåt av mina barn (Gud förbjude att det någonsin händer) skulle jag då gilla alla dessa hyllningar? Antagligen inte. Då skulle han inte vara värd salivet i spottloskan jag vill rikta i hans ansikte. Eller lika hemskt, om han inte är pedofil, vilket helvete har han då inte genomlidit de sista åren? För mej är barnsex så fruktansvär avskyvärt att det borde straffas med omedelbar kastrering och många, långa år i fängelse. Självklart grundar det sej på min rädsla för att det ska drabba något av mina, dyrbara barn. Här funderar jag dagligen på balansgången med att uppfostra individer som har tillit och tilltro sin omgivning utan att vara blåögda och tro alla om gott. Det är svårt, så svårt. För kärleken jag har till mina barn är så stark, så mäktig att ord och bilder aldrig kan beskriva dess styrka. Jag som tvekade att skaffa barn pga attt jag tvivlade på min förmåga att vara en bra mamma eftersom jag själv aldrig haft någon. Jag som sedan aldrig skulle kunna få några barn. Nu har jag den familj jag suktat efter sedan min tidiga barndom. Nu har jag fått den helhet som saknats hela mitt liv. Med egen kraft, många tårar, mycket slit har jag lyckats skapa ett liv som jag vill ha. Nu behöver jag inte längre försöka tvinga in mej i andras familjer och försöka göra dem mina "syskon" eller substitera med andras barn. Det är över och jag vet att idag är jag en bra mamma. Inte världens bästa, men jag är bra. All kärlek som jag har velat ge och ge och ge, som många tyckt varit överväldigande har jag nu en egen familj som vill ta emot. Känslan är fantastisk. Jag tillhör någon.
Skulle då någon ta det ifrån mej?
Därför värker mitt hjärta för alla de mödrar och fädrar som drabbas av det som är så onämnbart hemskt att själen skriker i vanmakt. Men i mitt inre kan jag inte värja mej. Kan inte vända mej bort. Jag måste känna på smärtan för om vi inte står samman mot de som vill våra barn illa så kan aldrig vårt samhälle bli den braiga plats vi vill att de ska växa upp i. Våga vara upprörd säger jag. En tanke och en kram till alla er som drabbats av det hemska. Orden räcker inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar