För några år sedan kom jag över en skatt. Ett guldkorn som bara blir bättre och bättre med åren. Ja, det skulle kunna vara Marcelo, men i detta fall är det inte. Utan en skiva med låtar som var och en är fantastiska. Jag har aldrig varit en musikälskare. Jag skumpar runt till de senaste låtarna på dansgolvet, vrålar ut min glädje i texterna men har glömt dem ett halvår senare. Jag tyckert det är jobbigt med för mycket ljud, vill inte ha så hög musik hemma så att man inte hör vad vi säger till varandra. Jag tycker om att musik som en ljudridå. Jag tycker om att ha musik som ett känslofilter och jag tycker om att lyssna på texterna i musiken.
Det betyder att jag gärna sätter på Veronica Maggios första skiva när vi går upp på morgonen innan det är dags för dagis och skola. För den skivan skapar ett lugn och minimerar stressen vi annars känner på morgonen. Jag dansar gärna till Aquas musik när jag poppar loss med ungarna, även om de numer förderar BWO. Och jag tränar gärna till gamla popdängor som Tamaguchi och E-type. Men ska jag lyssna på musik är det mycket svenskt med Eagel-Eye-Cherry, Daniel Lemma, Louise Hofsten mfl. Skulle jag kategoriseras in i nåt fack så är det faktiskt reagge. Men jag kan inte alla låtar, kan inte ens vad skivorna heter. Jag bara njuter av musiken. Jag har noll koll på vad som är inne och vilka alla nya artister är. Men när jag fick skivan Bortom det blå i min hand tyckte jag att man kunde sluta göra musik. Den fullkomliga skivan var gjord! Och så tycker jag än idag. Lisa Ekdahl har sumerat allt man behöver säga i fantastisk komponerade melodier. Så idag när jag lyssnade på den så kom jag på det. Hon sumerar mitt liv. Allt det som jag har gjort eller känt finns i låtarna. Min familj, min pojkvän, mitt liv, min filosofi. Allt finns där.
Jag såg gamarna flyga runt kring mitt hus idag.
Nog är jag rutten, de vet när nån är svag.
Hyenorna sågs smyga runt kring mitt hus idag.
Det stinker det jag gjorde, det känner även jag.
Alla tokigheter jag gjort. De stora felen som skapat ångest i mitt bröst, fått mej att ligga vaken om nätterna. Sån tur är så har allt blivit förlåtet när jag väl satt luft åt det onda. Och det är väl den bästa läxan jag lärt mej. Berätta. Allt känns lättare då, och väldigt sällan gör man saker som inte kan bli förlåtna. De är mest hemska i sitt eget huvud.
Eller:
Alla dom som aldrig går över gränsen.
Fast gränsen är så snäv att man står still.
Fantastiska rader som beskriver en del av mina vänner. Jag kan inte, det går inte. Vad är det som inte går? Vad kan du inte??? Allt är möjligt. Det finns tolv stycken tioåriga killar som flydde från sin by i Kongo och vandrade i två månader ensamma i öknen innan de tog sej till ett flyktingläger. I dag turneerar de runt i USA och sjunger. Vad är det som inte är möjligt?
Men det som beskriver min livsnerv mest är nog raderna:
Kom låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs.
Att göra så gör människan ren - så gå
Sakta, sakta - långsamt min älskling.
Tänk om folk kunde stanna upp, ta ett djupt andetag och känna på det fuktiga gräset, lyssna på tystnaden. Jag tror utbrändhet, hets, stress och gräl skulle nästintill försvinna. Alla som ser mej med mina tre småbarn kommenterar alltid -Oj du har händerna fulla. Hur orkar du med, osv. Till och med sådanna som har tre barn själva. Jag jag tar med mina små och tävlar med Bobbo. Jag de får följa med till läkaren, till naprapaten, på banken. Jag handlar alltid med dem, de följer mina fotspår när jag är hos kompisar, jag använder dem som tyngder när jag gör sit-ups och armhävningar. Visst vi har aktiviteter med barnen, de spelar fotboll, tennis, de går i kör och vi har en ponny som står och väntar i stallet. Jag testar rytmik, har gått på babysim och vi startade till och med en träningsgrupp inom kampsport där barnen var välkomna att vara med och deltaga eller leka. Min sambo är jämt borta och jag lämnar ogärna bort mina barn. Dessutom har vi bara Marcelos föräldrar som kan ta dem, och de börjar bli sjuka. Så det är jag och barnen. Alltid. Men nej, jag har inte händerna fulla. Nej det är inte för mycket. För jag går barfota i fuktigt gräs. Jag stannar och studerar en död kopparsnok i tio minuter. Jag sätter mej i blåbärsrisset och lyssnar på vinden. Jag ligger på marken och förbryllat studerar stjärnorna och himlen.
Det jag får mest beröm för hos mina barn är att de just är så avstressade. Att de är lugna. Busiga, ibland bråkiga, absolut. Men det finns ingen stress. Och jag tror att det är en av nycklarna till ett bra liv. Så vill ni höra en tänkvärd, fullkomlig skiva, sätt på Bortom det blå med Lisa Ekdahl.
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar