Sökträning

Bobbo i full fart i skogen. Han vet vad han ska göra!

Äntligen blev det av. Sökträningen jag sett framemot så himla mycket! Jonna, min trogna vapendragare, hennes Ella, Molly, mina tjejer och mina doggisar begav oss ut i skogen i två timmar för att under träna människosök. Bobbo var som vanligt utbrottarkungen nummer ett, och lyckades två gånger ta sej ur halsbandet när han var uppbunden. Ett konststycke han lärde sej redan som liten och som han lyckas med oavsett vilket halsband han har. Pluto fick för svåra sökslag, men när vi gjorde lite rätt för hans nivå gick han så himla fint att jag bara gapade! Min Pluto, kan han det där? Bobbo var supersnabb och väldigt säker i sina sökslag. Det märks att han är rutinerad och vet vad han ska göra. Jag tror han trivdes med att arbeta med näsan löst springande i skogen. Min duktiga, duktiga kille. Han kan än! Den som imponerade mest var nog Molly. Hon sprang rakt ut, var snabb i sina söklslag och tvekade inte när hon hittade figuranten. Hon var jätte fokuserad och vad långt hon har kommit. Jag kommer ihåg när vi började träna sök med henne, jag minns alla problem vi fick när kraven blev lite för tuffa, när hon inte ville gå fram till figuranten och när hon planlöst bara sprang. Men nu, nemas problemas! Så himla roligt att se! Jag hoppas Pluto snart kommer upp till Mollys nivå. Bara vi får träna kommer det nog att gå! Ella, lika rutinerad som Bobbo genomförde sitt sök lika snabbt och elegant som vanligt. Så vi hann med fyra hundar som fick fyra sökslag var på effektiv träningstid ca 1-1½timme..... det är inte illa pinkat. I vanliga fall kanske det tar 3-4 timmar.

Bobbo väntar på kommandot att få sticka iväg. Han vet att
det inte är lönt att tjuvstarta, så han väntar och väntar, men så
tar det fart utav bara.......

Jonna och jag har en egen strategi. Det har vi alltid haft. Problemet med vårt sätt att träna är att hundarna inte går i perfekta vinklar rakt ut och rakt in. Det drar ner på poängen. Men å andra sidan tar de alla figuranter, de  hittar alltid. Våra hundar blev väldigt säkra på sin uppgift och för dem spelar det ingen roll vem de söker efter eller vem som skickar dem. Och det är rätt coolt! När vi är själva vallar vi sökrutor med tomma korridorer emellan. Jonna tar ena sidan stigen och jag andra. Har vi personer med oss går det ännu bättre. Sedan tar gömmer jag mej i ena sökrutan. Jonna skickar. Hunden letar och hittar mej. Hunden markerar med att ta en sökrulle i munnen och återvänder till stigen för att meddela Jonna att han hittat någon. Medan hon belönar sticker jag bakvägen till nästa sökruta. Hon går längs med stigen och skickar. När hunden hittar mej, belönar jag och belönar hunden hela vägen till stigen. Under tiden har Jonna gömt sej i sin sökruta på sin sida av stigen. Jag skickar hunden, den finner Jonna, markerar med rulle när den kommer tillbaka till mej. Jonna drar bakvägen till nästa ruta medan jag belönar, sedan skickar jag igen på nästa del. Jonna hittas och hunden markerar och gör ett ev påvis ( visar mej var nånstans personen har hittats i skogen). På det här sättet så stör vi hundarna en hel del. De blir vana att andra förare kör dem och för att lyckas med uppgiften så måste de veta exakt vad de ska göra. Hade vi fler personer med oss blev det såklart lättare, för så kunde en person sitta stilla hela tiden och vi kunde köra mer korrekt. För att vänja hundarna har familjemedlemmar fått ställa upp, kompisar, ungarna, vi, ja alla vi kommit åt med andra ord. Hundarna har aldrig brytt sej om vem som ligger i legan. De markerar med rulle och kommer tillbaka. Tyvärr är våra stjärnor, Ella och Bobbo skottberörda, vilket stoppat dem från vidare avancemang i tävlingsklasserna. Men de gånger jag körde fick jag oerhört mycket beröm för Bobbos säkerhet och förmåga att snabbt hitta figuranten. 

Äntligen klara. Mörkret började falla när vi var klara.
Sökgänget de lux;Ella, Bobbo, Pluto och Molly.

Dagens träning var dock uppdelad på två tillfällen. Vi har inte tränat på länge och det är dumt att gå ut för hårt. Pluto har inte samma fantasiska nos som Bobbo har. Men jag hoppas att han blir en ok sökhund så småningom. Han får ju aldrig tävla eftersom han är en blandras, men nosarbete är en av de största gåvorna man kan ge sin hund. Och jag hoppas kunna utmana Pluto ordentligt i framtiden. Därför är det heller inte superviktigt att allt ska gå rätt till när vi tränar. Jag beundrar honom för hans uthållighet och hans vilja att kämpa. Den är minst lika viktig som en bra näsa! Därför är jag ändå nöjd med honom. Han var också nöjd. Han kronsov hela kvällen. Bobbo däremot undrade vad vi skulle hitta på här näst. Min underbara tollare!