Allas trygghet

Jag kämpar just nu för att vi ska bli ett tryggare samhälle. Jag gör det på politiker nivå. Kanske inte det mest effektiva sättet. Men jag vill förändra vår syn på offer. Om samhället kan göra det och se till gärningsmannens(kvinnans) skuld så tror jag mycket skulle förändras. Jag har precis blivit klar med min framställan som jag ska försöka få plats med på distriktets möte om en vecka. Får jag med hela distriktet är chansen större att partiet på riksnivå tar upp mina förslag. Jag tror att jag kommer bli slagen ett par gånger, men jag tror också att mina förslag på riktigt kan komma upp till disskussion så småningom. 


Jag har alltid drömt om att få göra skillnad. Att förändra någonting. Att mitt arbete lönar sej. Till min stora förvåning har jag upptäckt under det här arbetet att jag är ganska feg och handlingsförlamad. Några tidningsartiklar och en kampanj mot polisen är typ det jag lyckats åstadkomma. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur jag ska börja. Så jag gör det i den ände jag känner till. Förhoppningsvis gör det skillnad en dag. Men fram tills dess, vad gör man då? Varför är så få intresserade av frågan?

• Ingen vill riktigt ta diskussionen om huruvida det är rätt att en pappa som mördat en mamma får vårdnaden om barnen, trots att varken barn eller resterade familj vill det.
• Ingen pratar om männen som tafsar och våldtar små flickor och pojkar. Man tror att det händer andra, inte mej. Men det händer vem som helst. Snälla gode gud låt det inte bli mina barn!
• Är det ok att en ung man som misshandlar en kille till döds avtjänar sitt straff kommer ut och misshandlar en annan man till döds inom en vecka? Varför ska vi skydda brottslingen och inte offren. Det kunde ha varit din bror eller sambo som råkat ut för den här killen!

Det finns så många exempel. Vi den stora massan får inte tystna. Vi måste ändra på det här. Det är vi som är samhället. Det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i landet. Du. Du är med och bestämmer. Jag med.