Translate

söndag 6 november 2011

Skridskor


Att lära sej ramla är viktigt i början.....

I dag började barnen med skridskoåkning igen. Stora N gick på konståkning för några år sedan. Men nu började båda mina äldsta barn på bandyskola. Tanken är inte att de ska bli några proffs, men att de med gott självförtroende kan åka skridskor. Jag, hundarna och Lilla N stod på kanten och hejade på. Jag är helt ny på det här med bandy. Så jag snörde på skridskorna på mina barn, satte dem på isen, pekade åt det håll de skulle och sedan lämnade jag dem åt sitt öde medan jag stod på kanten. Ungarna har inte åkt skridskor sen förra vintern. Och om sanningen ska fram var inte Mittimellan N speciellt bra att stå på skridskorna då.....  och Stora N tar sej framåt med lätt lutande ställning i halvlångsam takt. Men vadå, det här var skridskoskola och jag litade på mina barn. 
Halva tiden uppbundna, halva tiden lösa. Hundarna
får hänga med på det mesta vi gör.
Sedan såg jag hur hälften av ungarna hade föräldrar som stöttade upp, puttade på med lite fart och sprang med barnen i handen ute på isen. Lite i halvt generad började jag undra om jag också förväntades stötta mina barn? Skulle jag med ut på isen? Mittimellan N åkte lika fort framåt som en snigel rör sej framåt, och efter var tredje meter drattlade hon på ändan. Stora N åkte med blicken naglad i isen och med hjälmen som ett stort horn riktad åt det håll han åkte. Äsch, ungarna fick fixa det, jag hade två hundar och ett barn att hålla sällskap. Jag drog ett djupt andetag och undrade i mitt stilla sinne vad jag hade för förväntningar på mina barn egentligen. Vad är jag för mamma? Men som den person jag är ser jag till det positiva istället för negativt.
Många övningar gjorde mitt mellan
barn säkrare. Här i mitten.

 I slutet av lektionen så hade Stora N fått fart på grillorna. Han kunde åka och nudda isen med båda händerna. Han kunde snurra och titta framåt. imponerande. Mittimellan N hade också fått lite snits på sina skridskor. Hon kunde ta sej framåt, långsamt, men utan att ramla. Det var milsvidd skillnad mellan den dotter som ställde sej på isen och den som åkte av. Men också leendet var förbytt till tårar. Stora N hade blixtrande huvudvärk och Min dotter hade så ont i rumpan att hon knappt kunde gå. Lite försiktigt undrade jag om de ville komma tillbaka. Båda halvgrät men sa unison JAAA! Det är mina ungar det. De ger inte upp, de ser glädje i det som finns och försöker övervinna svårigheter. Jag tar tränaren på orden, i februari kommer de glänsa ute på isen!
Mina barn i mitten i rosa och brunt. Tillsammans bemästrade de isen idag!

Inga kommentarer: