Mina fina, underbara barn.

Sedan Alma kom har jag funderat en del på det här med barn. Jag är så stolt över min triss ungar. Barnen jag aldrig skulle få. Mina tre barn som alla legat i min mage. De är en del av mej. Alla tre, som jag inte kan säga vem jag älskar mest. Jag älskar ingen av dem mest. Jag älskar alla tre mest. På olika sätt. Men mest.

Fotboll, en stor passion i sonens liv.

Att promenera är tråkigt.
Blir lite skoj om man får cykla.

Alla tre kan göra mej galen. Och jag förundras över hur vissa av deras fel kan trigga mej så mycket. För det gör de. Kanske för att de felen ligger så nära mina egna fel? Eller för att deras fel ligger så långt från mina egna fel? Men framför allt är jag så himla stolt över alla deras rätt är så väldigt rätt.

Mittimellan N kastar en 7:åring på träningen

De är himmelskt perfekta! Vad jag är mest glad över är att de är så positiva till allting. Att de är på och vill lära sej nya saker. De ser utmaningar i det mesta, och utmaningar som de vill lära sej behärska. Jag älskar att de skrattar så mycket och att de alltid har nära till tokigheter som får mej och Marcelo att skratta. Mina barn får mej att må bra genom att bara var dem de är. Och jag vill få dem att må bra över att de är så bra som de är. De är en gåva till världen, en gåva till oss föräldrar och en 
gåva till omgivningen som har insikt nog att inse vilka fantastiska barn som finns i deras närhet. Mina barn är bra människor. De är omtänksamma, snälla och har faktiskt empati. Och så är de vilda också. Det är kanske inte alltid positivt. Men jag försöker göra det till en positiv egenskap. För just deras energi och kraft är en egenskap de kommer att ha mycket nytta av i livet. Förut försökte jag kväsa den lite genom att försöka få dem att gå snällt bredvid mej när vi handlade, jag försökte få dem att sitta still och vara tysta i lägen som inte alltid kräver det. Men jag insåg att jag brukade våld på deras personligheter. Att jag försökte tvinga dem till något som inte är naturligt för dem. Min sista vilda kamp jag för är att få dem att sitta ordentligt vid matbordet. Den tänker jag inte ge upp, men det andra har jag släppt på. För vad gör det 

Ungarna tycker det mesta är kul.

att de hoppar hoppsa steg i affären? Vad spelar det för roll om de ålar på golvet hemma hos mina vänner?De kan koncentrera sej när de behöver. De är inte vilda hela tiden. De kan titta på film, pärla, lägga pussel, skriva och pyssla i timmar utan bekymmer.

Systrarna leker och skrattar alltid tillsammans, även om de kan bli osams med.

Stora N cyklar racerlopp i kapp med kompisar hemma.

I skogen gör vi hinderbanor.

Jag är lyckligt lottad för att jag fått just mina barn. I bland kan jag undra om andra är avundssjuka på mej för att mina barn är så mycket mer än andras barn..... tanken kommer snabbt och omedvetet. Men jag inser ju såklart att andra känner på samma sätt för sina barn. Vilket är fantastiskt.Vår familj är komplett. Tre härliga ungar som förgyller dagen för oss två vuxna varje dag. Tre härliga ungar som älskar varandra och som alltid stöder varandra. Ord kan aldrig beskriva känslan, lyckan och glädjen jag känner inför mina fantastiska, fanstastiska barn. Även om jag aldrig kan sluta försöka sätta ord på den lycka de ger mej.

Vår familj, tillsammans.