Att tro på Gud

Varje vecka går vi till kyrkan, jag och mina barn. Vi samlas i nere i barnlokalerna och tillsammans sjunger vi Pippi Långstrump, Heja Bamse och en del religiösa sånger. Min lilla famil går några gånger om året på gudstjänst. Vi besöker den protestantiska kyrka och den katolska. Under olika perioder läser jag ur barnens bibeln, en väldigt spännande bok. Men det är inte ofta vi talar om tron på Jesus eller Gud. Jag själv är ambivalent i frågan. Jag brukar beskriva mej som en tjej som flirtar med buddismen med en ängel i handen. Eftersom jag själv inte är säker på min tro vet jag inte vad jag ska lära mina barn, förutom att de ska ha stor respekt för andras tro. Jag har alltid stått nära en andlighet som några fnyser åt, andra förundras. Utan tvekan är jag säker på änglarnas existens. Jag tror på en högre makt. Jag har konverserar med spöken, har hemsökts av djävlar och blivit räddad av mina beskyddare. Jag har sett dem, konverserat med dem, ändå tvivlar jag över Guds existens. För min tro finns inte i Bibeln. Sagan i Bibeln stämmer inte överens med mina upplevelser. Därför har jag tvekat att läsa vidare om just kristendomen. När jag pluggade till religionslärare blev det tillslut oundvikligt att även läsa om hur kristendomen kom till. Det blev dolkstöten som punkterade ballongen. Jag blev arg på kristna kyrkledare. Jag blev arg på präster, på religiösa, på Gud, på Jesus. De berövade mej på min tro. Jag har aldrig tvekat över huruvida Jesus har funnits eller inte. Däremot tror jag inte på att han överlevde döden. Jag tror inte hans slut var så som vi har fått det berättat. Men för att få kalla sej kristen så är det det viktigaste att tro just på den lilla detaljen. Annars är man inte kristen. 


När jag åker till kören och träffar människor som Gunilla och Kerstin som med varsam hand tar hand om mina barn och ger dem ett människovärde kan jag ibland sitta och fundera på hur mycket de egentligen tror. Hur mycket tror de på Bibeln? Och varför tror de som de gör. Jag har aldrig frågat, jag vill inte få svar som jag inte vill ha. Så jag är tyst. Men jag skulle någon gång villa träffa några som har bra svar. Som kan förklara hur man kan tro på en Gud som bara vill ha en sorts av människor (judar) och som snott traditioner och tankar från andra religioner. Är han inte mol allena? I går började mina barn diskutera Jesus bak i bilen när vi var på väg till adventssången i kyrkan. De pratade tillsammans om att det var synd om Jesus och att människorna varit så elaka mot honom. De pratade om hans död och tillslut vände de sej till mej. De undrade varför han måste dö och hur han mådde nu. Jag förklarade så gott jag kunde genom att berätta att han som första och enda människa vaknat från döden och sedan åkt upp till himmelen till sin fader Guds sida. -Och vi människor får välja om vi vill tro på det eller inte, lade jag till, man får göra som man vill. Alla bestämmer själv. Det blev tyst i baksätet i nästan fem sekunder innan barnen samtidigt med höga, klara röster förkunnade - Jag tror på det. Marcelo och jag tittade inte på varandra. På nåt sätt värmde det mitt hjärta att barnen så starkt var säkra på sin tro. När  jag tio minuter senare sedan lämnade över barnen i Söderledskyrkans trygga famn så log jag ännu större. Av alla kyrkor jag varit i är det just den här församlingen som jag tryggast kan lämna mina guldklimpar i ett religiöst sammanhang utan att vara orolig över att de ska sätta orimliga tankar i mina barns huvuden. De prackar inte på, de lär ut just det som jag själv tror att religionen står för, kärlek, värme och att göra människor lyckliga. De puttar inte ut barnen på en utstakad väg. De visar istället med kärlek vad Guds budskap står för. Att göra rätt, att älska med vänlighet och omtanke och visa respekt.

Mina barns samtalsämne i bilen har fått mej att fundera mycket igen. Vad är Gud? Ödet? Kärleken? En ande? Hans roll i religionen är viktigare för mej än Jesus. Men jag tror att Jesus kom ner för att påminna oss om Guds budskap. Kanske skulle han förtydliga en sak eller två. Jag tror han bara var en människa, liksom Dalai Lama är, eller Buddah. Det förringar inte hans storhet. Men han kan heller inte rädda oss människor från vår egen dumhet.