Translate

söndag 18 september 2011

Film från min misslyckade tävling

Hur gick då själva tävlingen........
Bobbo bad om hjälp i slalomen båda gångerna. Han var lyhörd, snäll och bra på alla vis. Efter agilityloppet var jag säker på att vi tagit en pinne. 50 starter senare insåg jag att rätt många varit felfria och snabba. Sen kom tanken, vad hände egentligen i slalomet? Jag kollade in videon och insåg att vi fått fem fel. Besvikelsen jag kände går inte att beskriva. Då kände jag på allvar att jag skulle skippat åka hit. Det var inte värt det. Bobbo var jag fortfarande lika nöjd med. Jag vet att han inte gör det för att strula till det. Det är nåt dom är tokigt, jag hör honom och nästa projektblir att beställa tid hos Tina när lönen kommer, för att kolla om han har ont i ryggen eller nåt. Han strechar inte lika långt ut som han brukade göra. Så kanske, kanske....



Hopploppet var liksom det som skulle rädda tävlingen. Jag insåg direkt var luringen låg. Efter slalomet. Jag funderade ut en jätte bra plan, och tänkte att vi förlorar tid på den men vi kommer fixa svårigheten. Som ekipage har vi problem med snabbheten. Jag är för långsam, Bobbo börjar bli äldre och han anpassar sej efter mej. Alltså måste vi sasta på att göra så gott vi kan. Så jag taggade upp min jycke till den milda grad att han ylade innan start!!! ( Han låter aldrig!) Och det kändes som det gick bra.  Det kändes som starten gick som planerat. ( på filmen sen såg jag nerslaget, andra någonsin för Bobbo på tävling.)Vi klarade luringen (trodde jag) och jag kände inom ja där satt den... då kommer han runt hindret på nåt sätt. Och han tvekar men är för laddad och tar hindret åt fel håll. Diskade. Diskade. DISKAD! Men va faan! Jag laddar om och vi kör klart. Detgick bra i loppet, egentligen. Men det var just den lilla detaljen, diskningen. Gråtfärdig. Ville hem. Ingen bra dag.





Nu är det många som diskar sej, får fem fel osv. Det är inte hela världen. Det är bara en tävling. Inget viktigt. Vad jag känner är att tiden med Bobbo börjar rinna ut. Jag har inte så många försök på mej. Han blir äldre, kroppen skröpligare. Och jag skulle så gärna lyckas lite med honom i grenen han älskar. Han bryr sej inte om titlar eller vilken klass han tävlar i. Han tycker om att jobba och att vara med mej. Så träningen och tävlingen är egentligen bara ett sätt att få välbefinnande. Men innerst inne vill jag flytta upp honom till klass 2 innan han inte orkar hoppa längre. Och där i ligger min besvikelse på en tävling där båda loppen egentligen gick väldigt bra.

1 kommentar:

Maria sa...

Trist att det blev en lång och inte alltför rolig tävling. Loppen ser fina ut tycker jag. Men visst förstår jag känslan när det är små missar som gör att man inte når riktigt ända fram. Det är bara att ta nya tag. Rätt vad det är så stämmer det och ni får till det där loppet som gör att man får 100% ny energi och tränings-/tävlingsglädje.