Judo på schemat

I dag var det dags för mitt judopass igen. Judo gör ont. På väldigt många sätt skulle jag vilja säga. Hade jag haft silikontuttar hade de sprängts idag. Jag har blivit nypen och kastat runt med min kropp som om jag vore 15 år yngre. Jag ser framför mej hur extremt ovig och osunt det ser ut när jag slår halva frivolter och rullar runt med andra över mej. Men jag hör mantrat i mitt huvud hela tiden; det kommer bli bättre. Du kommer bli smidigare. Det här kommer vara en lätt övning om ett år. Och det är just det som driver mej vidare! Jag vill inte vara så här om ett år. Jag vill ha förändring. Och även om kroppen knakar av protest är det ändå häftigt att hålla på. Dessutom tänjer jag på alla mina gränser när det gäller närkontakt och mitt personliga space. Och jag tror att jag behöver gå över gränserna. Det är nyttigt för mej. Jag hoppas jag lär mej någonting i den processen. I morgon kommer jag utan tvekan ha träningsvärk i hela överkroppen. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter min napprapat. Men där har jag inte fått tid förens i oktober, SUCK.