Fotbolls match.

Hemma. Alla sover. Klockan är för mycket. Borde ligga i sängen nu. Men jag behöver duscha först. I dag blev det en träningsmatch på fotbollsträningen. Jävlar vad kroppen gör ont nu! Mest beror det nog på att jag inte strechade efteråt, fick panik och kastade ungarna i bilen för att åka hem och laga mat när jag insåg vad klockan var. Men dagens träning var riktigt rolig. Jag stod i mål en stund. Markbollarna kastade jag mej inte efter, men de andra hade jag ganska bra koll på..... Det var kul att vara lite "goalie" igen. Sedan kom ena killaget och frågade om de kunde få spela match mot oss. 
De har en viktig match under morgondagen och behövde träna snabba tillslag och lite matchträning. Vi ställde såklart upp. Jag undrar vad de andra egentligen tycker och tänker om oss. När vi skulle starta upp för snart ett år sedan garvade alla åt oss och skakade på huvudet. Gamla tanter sparka boll, de skrattade och siade om brutna ben och hjärnskador. Vi har klarat oss. Och trots att vi spelar med knappa förhållanden så lyckas vi få till träningar varje vecka. Vi är för få för att få till seriespel eller Korpen, Vi är trots allt mammor i första hand med allt ansvar det innebär. Tre av oss har barn som spelar under samma tid, i samma klubb, därför är onsdagarna väldigt bra för oss. I dag skrattar de inte. I dag tränar vi ihop med ungdomslaget när manskapet i vårt damlag tryter. Vi har spelat match några gånger mot de yngre grabbarna. De med mer klipp i benen och mer teknik än vad vi någonsin kommer att drömma om. Men vi står oss. Vi konkurrera och lyckas göra både mål och vinna. I morgon kommer jag halta. Huvudet kommer värka för låsningen i nacken är hemsk just nu. Men jag kommer bära mina smärtor med ett leende. Sakta kommer jag att komma tillbaka. Sakta blir jag lite snabbare, lite starkare. Snart kommer jag att kunna träna mer på allvar, lite hårdare, lite oftare.