Translate

fredag 23 september 2011

Surriga natttankar från sjuk liten jag

Det är tidig, tidig fredag morgon. Snart fyra. Borde sova, men kan inte. Mår bajs just nu. Det är bara att konstatera jag är sjuk på riktigt. Halsen är helt igensvullen, näsan rinner som om nån hällde vatten från ena näsborren, huvudet värker, kroppen gör ont. Hade så gärna tränat box idag på jobbet, men det kommer jag få ställa in. Hade velat låta barnen träna judo i kväll, men det vore idioti med tanke på hur jag mår. Jag ska till jobbet. Har inte så många lektioner idag. Sedan blir det nog att handla lite, åka hem, packa och lägga sej i soffan. Lördag morgon sticker jag vid sju hugget på morgonen för att tävla i agility. Och det tänker jag INTE missa. Säsongens sista agilitytävling, för oss. Problemet med att jag är sjuk nu är att jag inte har feber, jag har ingen diagnos, mår bara risigt, och då är det liksom inte "tillåtet" att ställa in saker i min värld. Jag orkar ju lite till.


I dag hade jag agilitykursen i hop med Ann. Skicka en liten blänkare om det på fb och hur synd det är om mej eftersom jag inte mår bra.... flera andra instruktörer svarade att jag faktiskt kan ringa och be dem hoppa in i stället.                  Ja just det...... så KAN man ju göra. Har inte tänkt på det.
På fullaste allvar har jag inte haft en tanke på att att inte åka dit. Såg liksom inte det som en möjlighet. För har man åtagit sej så har man.......Vad tokig jag är! Vad galet jag resonerar!


Bara det här att jag inte ska träna ett box-pass i eftermiddag och sedan åka och träna judo direkt efteråt har tagit mej tre timmar att komma fram till. Jag ska bara.... Men då kanske jag är dunder, mega, superdålig nästa vecka. Och jag tror inte min kropp uppskattar två timmars träning just nu. Men det har inte varit självklart för mej ändå att jag inte ska träna idag. Det har liksom kommit upp som en tanke då och då,
Oj hur ska jag palla en timmes hård box? Kroppen kommer vara helt slut. Undra hur jag kommer vara på lördag då. Orkar jag verkligen judon då. Aj vad ont jag har. Det gör ont att ligga ner. Jag mår inte bra....kanske bäst att....bästa att vadå? Jag BEHÖVER ju inte träna box. Jag skulle ju prioritera judon! Jag behöver ju inte träna. Jag kan ju strunta i box! Ja, det blir nog bäst!
Två timmar senare med stort överläggande konstaterade jag samma sak med judon. Det som får ner mej på jorden är Marcelos röst som jag hör inom mej hela tiden. Jag ser hans blick när han konstaterar min dårighet att till varje pris fullfölja allting. Han är underbar att ha tillhands, även om jag inte träffat honom igår....

Inga kommentarer: