Får man gråta på sjukhus?

 I dag fick jag ju åka upp till sjukhuset igen med min minsta. Redan när jag åkte in på 

Entrén till sjukhuset

parkering var det som om tre tusen fjärilar började flaxa runt i magen. Jag undvek noga att parkera på DEN parkerings rutan. Den där vi stod i så många dagar när hon var inlagd de där heta sommardagarna för en tid sedan. Nu sprang hon glatt vid min sida. Precis som Mittimellan N gjorde förut. Förut när vi gick den här gången fram ibland flera gånger i veckan, ibland några gånger i månaden. Då satt Lilla N på min mage i sele, och när hon blev större, satt hon i vagnen. Jag kunde till och med känna hur varma vinter kläderna skulle vara när vi klev innanför dörrarna på sjukhuset. I dag hade vi inga jackor med oss. Men vi stannade och kissade vid samma toaletter. Jag valde dock inte handikapptoaletten, som jag alltid gjorde då. Nu gick vi in på damernas. Korridoren ser ut som den gjorde då. När jag strosade i dem på sena eftermiddagar och tidiga kvällar. Förr. Inte nu. Jag kände ett stygn av att vilja gråta. Ville åka hem igen. Tyckte inte om att åka berg-och-dal-bana i minnenas karusell. Förr slog jag bort känslan. Hade inte rätt att känna. Då var jag tvungen att vara en stark mamma som styrde upp allting med sjukhus besök, skola, småbarn, hus, hundar och familjen. För det var mej alla vände sej till. Det var från mej alla ville höra tröstande ord, försäkringar om att hon skulle bli bra. På den tiden hade jag alltid russin och kritor i väskan för att förströ mina andra två små barn medans min lilla bäbis blev stucken, slangad och undersökt. Jag minns hennes skrik. Skrik av smärta. Hennes protester, när hon kunde slåss för att komma loss. Jag minns hennes febriga kinder, hennes små tunna ben ihopdragna av värk, magen som en ballong. På den tiden spenderade vi timmar i sträck i väntrum på olika avdelningar, i korridorer och på gården med lekplatsen. DEN gången satt jag inlåst. Kunde inte lämna rummet, förutom när Marcelo kom och bytte av mej. Då höll jag mitt magra lilla barn tätt intill mej för att känna när andetagen upphörde. För att kunna känna när pulsen gick ner och medvetandet vacklade. Slangar var kopplade till hennes kropp. Larm tjöt..... Vi är inte där nu. Nu gick vi korridoren för att undvika fula ärr och infektioner i ett litet sår. Barn avvisade oss när vi kom. Sa åt oss att gå till akuten. Akuten....


Sist jag var på akuten var det smällkall vinter. Jag kom med två små tjejer på armen och Stora N i släptåg. Den ena medvetslös, den andra sovandes. Den gången var det Mittimellan N som var den dåliga. Allt detta planerande. Jag tvingade ur dem från  vinter jackor och overaller. Att bära små barn och jackor inne på sjukan, där värmen skulle göra dem gnälliga vari inte ett alternativ. I stället sprang vi över parkeringen i bara tröjor, in på akuten där de genast öppnade dörrarna för oss. Bara sekunder innan hade vi lagt på luren. De hade velat skicka en ambulans. Jag var snabbare. Med varningsblinkers körde jag för fort genom stan med mitt medvetslösa barn i baksätet. Luren var hårt tryckt mot örat. SOS personalen försökte bestämma sej vilket som var bäst, att jag stannade och väntade på ambulansen eller om jag skulle fortsätta. Men jag hann fram före. Marcelo fick åka hem utan barn den kvällen. Två av dem fick sova hos hans föräldrar. Jag stannade kvar på sjukhuset med mitt medtagna barn. Vi sov i samma säng. Tätt, tätt samman, som när hon var liten och alltid sov på min arm med läpparna mot mitt bröst. Då grät jag. När hon sov tillåt jag några tårar att trilla. Den enda gången.


Nu var jag på akuten, i ett icke akutläge. I dag ska jag få natta alla mina barn i deras egna sängar. I morgon kommer jag få väcka dem och köra dem till dagis och frita. Men ändå väckte sjukhusbesöket så många känslor. Så mycket sorg. Så mycket trötthet. Idag kunde jag heller inte gråta. Inte lätta på trycket. Men jag inser att jag måste bearbeta åren som varit. Ta i tu med känslorna jag inte tillåtit kommit fram. Det är mina barn. Jag har rätt att sörja. Jag har rätten att vara ledsen även om alla tre idag mår bra. Men det var inte självklart. Det var inte det. En dag i taget. Inte ta ut något illa i förskott. Så var devisen då. Men allt hängde på mej. Jag var tvungen att fixa allt. Känslorna kom ikapp mej idag.