Mina fantastiska grabbar
I mitt liv har jag så många fantastiska individer. Två av dem är mina fyrbenta vänner. Att känna en sån stor kärlek för sina hundar tror jag de flesta gör. Hjärtat sväller i kroppen när man tittar på dem. Man utvärderar varje dag hur de mår, hur de rör sej, hur bajset ser ut. När jag ser på Bobbo är det så mycket känslor som rasar i mej. Han är ett av de finaste jag har. I åtta år har vi kamperat ihop. Tillsammans har vi växt till en enhet, precis som jag är med mina barn. Jag har burit honom närmast mitt hjärta när han var valp, jag har baddat hans sår och torkat hans kräks. Jag har varit hos doktorn med honom och vi har varit på äventyr i skogen, på sjöar. Tillsammans han och jag har vi kuskat runt Sverige, träffat människor och hundar. Vi har i ur och skur vandrat, lekt och tränat tillsammans. Vi kramas och pussas varje dag. Min äldsta son. Min underbar, underbara kille. Jag vet att vi sakta börjar närma oss slutmålet. När våra vägar ska skiljas. Men innan dess hoppas jag att vi får många fina år tillsammans. Än finns energin, glädjen och lusten. Han är ett krutpaket, fortfarande stark men också lite klokare.
Pluto är ren, skär glädje. Jag älskar allt han är. Jag älskar hans lugn, hans livlighet, hans underbara läppar och hans mjukhet. Han har fört in energi i vår familj. Och idag slog det mej att jag är så glad att han håller Bobbo sällskap nu när jag har börjat jobba. Samtidigt är det så fantastiskt roligt när han och jag lämnar Bobbo hemma och bara vi hittar på saker. Vi promenerar, hälsar på folk och tränar. Han är med på det mesta. Jag skrattar varje dag åt hans påhitt och varje dag omfamnar vi varandra i en enda stor kärleksbubbla.
I dag är hans sista dag som valp. Hans sista dag som 11 månader. I morgon blir han ett år och unghund. Jag är så glad att Stora N tjatade på att ta hem honom. Jag är så glad att Marcelo stod på sej och ville att vi skulle ge honom ett hem. Pluto har förändrat vår familj. I morgon blir det ett inlägg om bara min knasiga, älskade ett åring. Och då får ni veta mer. I vilket fall som helst älskar jag mina grabbar och är hur lycklig som helst att få ha dem hos mej.
I mitt liv har jag så många fantastiska individer. Två av dem är mina fyrbenta vänner. Att känna en sån stor kärlek för sina hundar tror jag de flesta gör. Hjärtat sväller i kroppen när man tittar på dem. Man utvärderar varje dag hur de mår, hur de rör sej, hur bajset ser ut. När jag ser på Bobbo är det så mycket känslor som rasar i mej. Han är ett av de finaste jag har. I åtta år har vi kamperat ihop. Tillsammans har vi växt till en enhet, precis som jag är med mina barn. Jag har burit honom närmast mitt hjärta när han var valp, jag har baddat hans sår och torkat hans kräks. Jag har varit hos doktorn med honom och vi har varit på äventyr i skogen, på sjöar. Tillsammans han och jag har vi kuskat runt Sverige, träffat människor och hundar. Vi har i ur och skur vandrat, lekt och tränat tillsammans. Vi kramas och pussas varje dag. Min äldsta son. Min underbar, underbara kille. Jag vet att vi sakta börjar närma oss slutmålet. När våra vägar ska skiljas. Men innan dess hoppas jag att vi får många fina år tillsammans. Än finns energin, glädjen och lusten. Han är ett krutpaket, fortfarande stark men också lite klokare.
Pluto är ren, skär glädje. Jag älskar allt han är. Jag älskar hans lugn, hans livlighet, hans underbara läppar och hans mjukhet. Han har fört in energi i vår familj. Och idag slog det mej att jag är så glad att han håller Bobbo sällskap nu när jag har börjat jobba. Samtidigt är det så fantastiskt roligt när han och jag lämnar Bobbo hemma och bara vi hittar på saker. Vi promenerar, hälsar på folk och tränar. Han är med på det mesta. Jag skrattar varje dag åt hans påhitt och varje dag omfamnar vi varandra i en enda stor kärleksbubbla.
I dag är hans sista dag som valp. Hans sista dag som 11 månader. I morgon blir han ett år och unghund. Jag är så glad att Stora N tjatade på att ta hem honom. Jag är så glad att Marcelo stod på sej och ville att vi skulle ge honom ett hem. Pluto har förändrat vår familj. I morgon blir det ett inlägg om bara min knasiga, älskade ett åring. Och då får ni veta mer. I vilket fall som helst älskar jag mina grabbar och är hur lycklig som helst att få ha dem hos mej.
1 kommentar:
Finast killarna.... Det är kärlek det. / Nettan
Skicka en kommentar