När jag tittar ut genom fönstret så ser jag att det snöar. Jag gör det. Men när vi var ute insåg jag hur MYCKET det snöar. Flingorna är små men otroligt många! På bara ett par minuter blev vi snögubbar alla tre, Bobbo, Pluto och jag. Och visst borde jag kanske skriva hur lyriskt bra det var att vi allesammans var ute igen tillsammans......Men hörre ni, sanningsenligt. Varenda promenad är inte euforisk. Inte ens när man är hundägare... Bobbo betedde dej som värsta muppen. Han var alldeles för långt ifrån mej och vägrade korta avståndet mellan oss mer än 30 sekunder. Jag tjatade och tjatade. Tillslut kopplade jag honom. Kul att gå med hund i koppel...NOT! Men jag vågade inte riktigt ha honom så långt bort från mej. Bilarna åker ljudlöst i snön och har väldigt svårt att stanna. Men det fattar ju inte Bobbo! Dessutom fick jag svårt att se för all snö som vinden drev in i mina ögon. Telefonen ringde hela tiden och isen under snön gjorde att jag halkade bakåt vid varje steg. Trots det var det skönt att vara ute i den friska luften. Det var härligt att röra på sej, men jag borde ha ätit frukost först. Blodsockret på slutet var så lågt att jag svor lite i sista backen. Men innan dess njöt jag av det fina landskapet, sällskapet och tystnaden. Jag älskar tystnaden! Det var en snöig morgonpromenad i ca 2 timmar som ömsom var vin och ömsom vatten. Nu ska jag ta mej ann resten av dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar