Translate

måndag 4 februari 2013

Funderingar om ; Leva i brus

Jag känner mej så tråkig just nu. Det är just de orden som bara kommer över mej själv. Och jag undrar varför jag känner mej tråkig. Jag har ett bra kärleksliv, jag har ett jobb jag verkligen tycker om, jag har vänner runt mej som både ger närhet och space. Jag pluggar och blir bättre och bättre på ett språk jag verkligen vill kunna. Jag bor där jag verkligen vill. Mina hundar ger mej kärlek, närhet och utmaning. När jag nu inte känner så mycket inspiration att träna så är faktiskt båda nöjda över att bara få promenera. Stackars Pluto är bara ute och går ca 30 minuter per dag men han är tillfredställd ändå. Vilken underbar hund han är! På- och avknapp, träningsvillig, men ändå en soffpotatis. Bobbo är lika nöjd han. Vi är ju ute flera gånger per dag men han är nöjd efter vår lite längre promenad som är 1-2timmar. Så varför känner jag mej tråkig? Jag bloggar, jag skriver politiska inlägg, jag engagerar mej i Marcelos familj, jag fikar med mina kompisar, jag umgås och diskuterar med andra sportmammor, jag debatterar politik, jag utbildar mej till tävlingsledare. Jag har inte skrattat så mycket som jag gör just nu på väldigt länge. Varför känner jag mej tråkig?

Ibland undrar jag om jag verkligen uppnått det jag egentligen vill ha eller om jag bara omger mej med en massa brus för att döva önskningarna som jag innerst inne har men som jag inte kan uppfylla? Vad är de? Vad är det jag egentligen vill? Ibland lekar jag små tankelekar för att hitta vad det är som fattas mej.

Om jag fick byta ut huset och flytta var skulle jag bo då?
 - i ett hus på landet nära skog och gärna en sjö - som nu.
Om jag fick byta ut Marcelo och bli passionerat förälskad i en annan man. hur skulle han vara?
- Ehhh...... Marcelo.
Om jag slutade vara hundägare, vad skulle jag göra av tiden då?
- Va? Vara utan djur är du galen? Vill dock ha flera djur........ gärna en häst och en get och en vit katt.
Om jag fick byta ut några av mina vänner mot en bestfriend forever- leva i symbios kompis. Hur skulle hon vara?
- Sanningsenligt ... jag vill inte byta, men skulle kunna tänka mej några fler vänner.

Ja så där kan jag hålla på i flera timmar, i flera dagar, bara för att ringa in vad det är som inte riktigt stämmer in. Varför är jag inte bejublande lycklig, går på rosa moln och känner mej totalt lyckad? Vad är det jag saknar? Jag snurrar runt i mitt liv och trivs med allt. Men jag har ett stort svart hål. Såklart är det lätt att ta till de klassiska, de som de alltid går att skylla på, taskig barndom, många svåra erfarenheter,  onda minnen. Men jag kan inte ens skylla på dem. För minnen börjar blekna och nej jag saknar inte en en mamma längre. För några år sedan gjorde jag det. En mamma. Inte min mamma. Men en mamma. Nu saknar jag inte det. Jag saknar inte syskon. Jag saknar inte någon person. Såren har börjat läka även efter de senaste förlusterna. Min kusin som jag trodde jag aldrig skulle komma över, det känns inte längre. Jag sörjer inte. Längtar inte. Jag är tillfreds med känslan. Borta för alltid. Precis som alla på min mammas sida. Borta. Inte mina längre. Tiden läker verkligen sår. Jag har faktiskt även börjat komma över min vän som försvann. På så kort tid. Jag är förvånad. Men det som förvånar mej mest är att det finns ingen ilska, ingen bitterhet. Inte mot mamma, inte mot mina kusiner inte mot min vän. Bara bitterljuva minnen som jag vårdar ömt. Det var bra så länge det varade, nu är det över och jag minns med värme men längtar inte tillbaka till ekorrehjulet. Vad är det då jag saknar? Var är min plats här i livet? Vad är min uppgift? Var får jag mitt tillgodosett? Jag lever i härligt brus. Roligt brus. Men letar verkligen efter den riktiga uppgiften. Den viktiga sysslan. Den som får mitt och min familjs liv att nå nya dimensioner.

Inga kommentarer: