Min vän, älskade människa

Vänskap handlar inte om att hålla med varandra i allting, eller att tycka likadant. För mej handlar vänskap om att respektera och tycka om någon även när den visar sina sämsta sidor eller tycker helt annorlunda mot en själv. Jag har en vän som inte håller med mej så ofta, men hon förstår mina utgångspunkter. Jag ser i hennes ögon att hon fattar var jag kommer från. Jag ser när ljuset blir annorlunda, hennes nästan osynliga nickning av samförstånd. Sedan behövs inte mer. Ord blir överflödiga.  Det är som om kärleken, harmonin, samförståndet omgärdar oss båda. Jag kan inte förklara det. Ingen förstår mej som hon gör. Hon är min Gud. Det är så skönt, det där ordlösa. Jag kan slappna av, som jag inte kan med någon annan.

Min härliga, skämtsamma vän som alltid bjuder på sej själv!

Min vän och jag har haft styrkan att älska varandra, såra varandra, stöttat varandra, blöts, gnatat och verkligen vågat utforska varandras styrkor, svagheter och själar. Vi har gråtit i varandras armar, vi har skrattat så vi nästan kissat på oss. Vi har festat och delat sorg, smärta och glädje med varandra. Jag är inte rädd att visa mej stark eller svag inför henne. Jag är inte ens rädd att säga fel, för hon ger sej inte förens hon förstår vad jag egentligen menar. Vi har aldrig svikit varandra, men vi har varit grymt sårade och arga då och då under de 26åren vi känt varandra. Och jag tror inte man kan vara riktigt, riktigt bra vänner förens man har visat alla sina sidor, fula som vackra. Tillsammans med min vän har jag upplevt fantastiska små äventyr, träffat härligt, udda människor upplevt intima stunder som alltid lever kvar. Min vän och jag har för länge sedan passerat alla hinder. Vi har även gått igenom några av de mest tabulagda saker som man inte får göra mot sina vänner, men vi älskar varandra. Bara det, att jag kan säga att jag vet att jag är älskad av henne är helt fantastiskt! Och jag, jag älskar henne. Forever!