Jag är här

Jag är här. Jag lever. En gång var jag en nyfödd liten rosig bäbis. Mina föräldrars lycka... eller pappas lycka. Jag bar alla deras förhoppningar på mina axlar. Jag hade världen framför mina fötter.Kunde göra vad jag ville. Jag växte upp fick en fri vilja, en fri uppfostran. Reste jämt.Skaffade vänner, förlorade vänner. Jag hamnade i helvetet. Ville ta mitt liv. Var med om hemska erfarenheter. Gav mej faan på att hitta glädje varje dag. Hittade glädje. Blev en överlevare. Blev bitter. Var otroligt arg. Skadad. Döden kom och knackade på. Hemska året 1991. Döden kom, döden tog och tog och tog och tog. Jag grät tills tårarna slutade rinna. Kärleken kom. Vuxendomen slog till. Jag förlorade en del av mej. Förändrades för alltid. Himlen blänkte mot vattenytan. Kom upp på stranden. Var älskad. Upplevde. Deppressionen slog till. Förlorade mej. Blev liten. Grät igen. Kände mej övergiven fylld av kärlek. Bearbetade. Tappade fotfästet. Gjorde dumt. Flydde bort. Höll mej borta. Helade mej själv, förstörde mej själv.  Sjuk, sjuk, sjuk. När jag var klar kom jag hem. Redo. Sista rycket. Klippte banden. Bearbetade. Var fylld av kärlek. Tog ett nytt avstamp. Gjorde andra val. Började hitta mej. Svaren kom tillbaka. Harmonin infann sej. Sedan kom min familj. Mina barn. Jag var inte ensam mer. Fötterna hade fått fäste. Livet hade en klarare mening. Riktningen blev utstakad. Fortfarande fylld av kärlek. Trådarna trasslade ur sej. Här står jag nu. Här är jag. Lycklig, Förvirrad. Men jag är här. Jag finns och jag behövs. För alla är jag inte viktig. Jag vet inte min kugge än, men jag är viktig. För många. Jag är älskad. Min plats finns kvar. Idag, i morgon, kanske länge än. Kanske jag sluter mina ögon innan jag är redo.  Men nu är nu. Mitt liv är kanske inte vad jag hade hoppats på. Men mitt liv är mitt liv och jag är glad. Jag är nöjd. Jag är verkligen det. Oavsett vad andras förväntningar, förhoppningar har varit på mej. Livets väg. Min väg