Vilken dag!

Blinkande lampor i instrumentpanelen tidigt på morgonen.

Måndag och tillbaka till jobbet efter nästan en veckas sportlov. Man skulle ju kanske önska en lugn och glad dag. Men så blev inte fallet. Inte visste jag att julen var tillbaka. I allafall trodde Svea (bilen) det, hon lös som svärföräldrarnas julgransbelysning. Det var batterilampor, ABS bromslampan och jag vet inte vad. Men bilen gick bra så jag tuffade på, först till frita, sen till dagis, sen till jobbet. Där var det smärre kaos. Men det löste sej det med. Jag hann inte det jag skulle, kunde inte göra det jobb jag behövde göra men vet ni vad, jag älskar mitt jobb även dessa dagar. Det är kul att lösa problem så gott man kan och det är underbart att få umgås med eleverna. Samtidigt fick jag annat gjort, som jag dragit på hur länge som helst. Sedan var det dags att åka till universitetet i Linköping. Turligt nog startade jag i god tid. Lamporna blinkade, slocknade. Radion skrålade. Christers i P3 är en favorit och strax efter Tankesmedjan. 

Stopp, still, rör sej inte. Fast på vägen till universitetet.

Fast där nånstans slutade det roliga. Och efter en korsning var det definitivt över. Bilen slocknade och jag blev stående. Still. Ingen el i hela bilen. Ringa universitetet för att säga att jag inte kunde komma. Ringa Marcelo; HJÄÄÄLP. Han var på väg hemåt från Katrineholm men skulle hämta barn så det tog en stund innan min räddare kunde hjälpa mej. Det blev att bli bogserad hela vägen hem. Men inte var äventyret klart än. Eftersom vi bor på landet och nu bara har en bil så kan nån av oss inte komma till jobbet i morgon. Så det blev att skjutsa Marcelo till Gustavo. Det blir de två som får roa sej i natt medans jag är hemma. Då kan jag ta hans bil till jobbet och han får skjuts av Gustavo. Två flugor på smällen. Ute på parkeringen står min smutsiga Svea med halvöppet fönster och inte ett uns liv. I morgon åker jag grå bil. Men bäst av allt är Marcelos lugnande ord; Fixar jag, du behöver inte bry dej någonting. Var bara standby i morgon så fixar det sej. Vem är bäst? Vem är bäst? Marcelo såklart! Jag får väl skicka mina tankar och funderingar på spanska som jag skulle prata om på lektionen idag. Känns inte bra att missa den här lektionen. Jag såg verkligen framemot den. Nu finns texterna bara handskrivet och i mitt huvud. Vi får väl se vad Viktoria hittar på för straff för mej. Eller kanske var förfrusna tår straff nog? Nu ska jag ut till bilen och se om batteriet laddat nog så jag kan dra upp fönstret.

Jobb igen

Back to work. Total kaos. Tur att det mesta löser sej med glatt humör!

Jo jag hinner...

Jo jag hinner faktiskt med en hel del saker fast jag ibland inte inser själv hur mycket. I dag ( igår rent tekniskt eftersom klockan nu är strax efter midnatt) har jag:

•  motionerat hundarna
• klippt och groomat Bobbo 
• sett på film ( passivitet är oxå viktigt) 
• sovit middag
•  åkt pulka med barnen
•  gjort halsband med ungarna,
•  lagat mat
• pratat med pappa och hjälpt till med mejladdress
• byggt en snöborg
•  tvättat
•  pluggat spanska om miljöförstöring,
•  letat semesterresor 
• granskat miljöpartiets nya partiprogram och gått in och haft åsikter om förändringar i texten. 
• jag har facebookat lite
•  nu bloggar jag

Och jag tycker jag har haft en lugn vilodag idag! Min plan var att ta det lugnt eftersom jag hade sån träningsvärk och var seg i hela kroppen. Visst, nu var mycket av dagens göromål passivt arbete framför datorn men också en del kroppsarbete, speciellt pulkaåkningen var jobbig. Att ha mycket att göra behöver inte betyda att det är stressigt, och jag är alltid lika glad när jag får mycket gjort och inte känner mej stressad utan närvarande och harmonisk.

Bad

Jo visst, jag tog mej till badhuset med ungarna. Förväntade mej smockfullt med folk, men det var faktiskt inte alls farlig. Jag har ju lite ångest med att visa mej i badkläder.Vissa feta människor klär i sin övervikt, andra ser för taskiga ut. Jag, jag ligger nånstans närmare för taskig. Så egentligen är det HUR jag bär mina extra kilon som är ett större problem för mej än att jag har dem. Jag har med åren på nåt sätt accepterat att min kropp funkar som den gör och är överviktig. Inte kul, men svårt att göra nåt åt när den är som den är. Men så kommer just sånna här tillfällen, bad, visa upp sej i duschen... allt det där som får mej att må lite sämre än vad jag egentligen vill. Då måste jag konfronteras med allt det där som jag försöker ignorera. Not so funny. Men jag satte på mej mina badboxer och mitt badlinne drog handduken i midjan och låtsades som ingenting. Jag insåg ganska snabbt att timmarna på badet kunde vara motion, eller så kunde det vara passivt. Jag valde att se det som motion och kastade mej hejdlöst in i träningsruscher där jag jagade barn, gjorde benlyft med ungarna hängandes för att ge tyngd. Vi motionssimmade. De två stora simmade själva, jag simmade med Lilla N i släptåg i mina kläder. Men så kom vi till de där vatterutschkanorna..... Min höjdskräck sätter ju P för den typen av aktiviteter. De två stora åkte själva, Lilla N är mer tveksam men tjatade till sej att få åka med storebror en gång. Hon var lyrisk.

 Då såg jag mej igen sitta där helt passiv, inte deltagande, när ungarna gör nåt som jag en gång i tiden älskade. Jag vill inte vara så.  Det är så mycket förbud runt mej, så många; jag kan inte, de begränsar mej och det gör mej galen! Tillslut frågade jag Lilla N om hon kunde hålla mej i handen så jag också vågade åka. Och det gjorde hon! Och jag vågade! Flera gånger sprang vi uppför trapporna tillsammans och åkte ner i tuff-tuff tåg. Mina barn och jag. Helt plötsligt behövde jag inte vara passiv längre. Mo slutet hade vi ett egnehändigt ihopsatt vattenjumpapass. Hungern drev oss hemåt. Men där väntade hundarna och det var bara att snöra på sej jumpadojjorna och ut och gå i kylan. Jag kan säga att nu känner jag inte av den där jobbiga tröttheten som följt med i veckan. Nu är det en skön trötthet, där kroppen fått varit aktiv och visst skulle jag kunna vila en stund. Men jag återhämtar mej några minuter nu innan det är dags för mat, trevligt sällskap, tänd brasa, barnjoller och melodifestival. Och visst var det rätt skönt att logga dagens motion i vår steglogg. Jag själv har rört på mej lite drygt 12 000 steg, plus badandet , som var drygt 3 timmar, jag loggade knappt 2 timmar vilket gör att jag fått 16 500 steg extra- Dagens diagramstapel når alltså lite mer än 28 000 steg idag! Känns betydligt bättre än måndagens 6500 steg!

Ps: Måste bara få säga att det var helt underbart att det bara var ungarna och jag i dag. Fullt fokus på att ha kul och på varandra. Kändes mycket bättre än om vi skulle ha varit med någon idag. Kul att alternera!

GAAAHHA SUR

Sista tiden har jag låtit min kropp förfalla alldeles för mycket. Melodifestivalen gör det med mej varje år. Ungarna vill ha extra mycket mys så det blir popcorn, godis och frukt. Det värsta är att det där liksom skapar mersug, så jag slarvar med maten, äter upp godiset dagen efter och så där håller det på. Hela kroppen blir på dekis. Att ha sportlov har inte gjort saken bättre! Jag har inte tränat, inte rört ordentligt på mej. I dag är det lördag och jag hade tänkt att vi skulle ta igen det idag. Långpromenad, kanske en tur till pulkabacken, varför inte badhuset ( sa jag verkligen det, hatar att visa mej offentligt) men vad händer? Jag får inte sova, och är så grymt grinig. Känns som jag explodera för ingenting. Känns som jag är redo att ställa mej upp och skrika på toppen av mina lungor. GAHHHHHHAAAH! Nästa vecka ska jag vara bättre, göra bättre, planera bättre, må bättre. Det är mitt löfte till mej.

Dags för promenad?

Så här ser det ut när hundarna inser att vi ska ut och gå. Det är nära att de går ut på vägen i förtid. Men det är bi no-no. Ska de lämna tomten måste de gå fot. Det är så jag lärt dem att inte lämna tomtgränsen när det passerar människor, hundar och bilar fast vi inte har staket. Jag tycker bara att de var så söta så jag ville filma lite....Killarna som inte går ihop.

Promenad i dagsljus.

Glada hundar i dagsljus!

ÄNTLIGEN kom vi ut en sväng i dagsljus! Och friskt var det.  Underbart! Min stackars kropp mådde väldigt bra av det. Jag har inte gått lika mycket som jag brukar. Och det märks verkligen på hur fräsch kroppen känns. Men det är inte askul att gå ute i mörkret jämt. Nu pratar jag inte mörker a la gå inne i stan. Jag pratar vägar utan gatlyktor. Mörker där månen är som en bländande lampa när den lyser. Men idag var vi ute i ljuset. Jag undrar vem som var gladast, jag, Bobbo eller Pluto? Min härliga killar.

Sista lägerdagen

Lilla N hade egen stil i bowling, men hon vann!

Sista dagen på judolägret avslutades i bowlinghallen. 20 ungar  med 10 års åldersskillnad samsades om några banor, men det gick faktiskt bra.Lilla N spöade sina motståndare med flera tiotal poäng. Inte illa för en 4-åring. Men det märktes att ungarna var trötta nu. Stora N fick en ny kompis och de höll hårt i varandra och ville absolut spela tillsammans. Nu är det en playdate som ska planeras in, tur att de bor på rätt sida om stan!
 Under judoträningen var det många som gnällde över att de hade ont i axlar, ben och armar. Uppvärmningen var inte lika intensiv som vanligt. Men det är kanske förstårligt med tanke på att de hållt på 10-15 alla dagar.

Jag däremot har varit grymt passiv dessa dagar.Kroppen skriker efter att få röra sej, samtidigt som jag är helt slut på att vara så passiv. Jag är helt knockad! Ont i magen, trött i huvudet och helt klippt färdig. Jag behöver dagsljus! Jag behöver aktivitet!

Inget hundsnack?

Det har inte varit mycket hund nu sista inläggen. Nej, mitt liv är mycket mer än bara hund. Men mest beror det på att mina hundar för tillfället är total ignorerade. De har inte kul alls. Bobbo är rädd för allt sen sista lasset snö rasade från taken. Enda gången han är riktigt nöjd är när vi är ute och går. Inga tak det kan rasa nåt från då..... Pluto är bra i benet. Lite stel så han går inga långpromenader men dock lite längre än för någon vecka sedan. Ingen träning. Men han är rätt nöjd. Lite rastlös bara. Just nu ÄR vi bara, hundarna och jag. Vi är en enda stor familj. Vardagligt. Inget speciellt. Inget att rapportera om. Så därför blir det lite tyst runt dem.

Min vän, älskade människa

Vänskap handlar inte om att hålla med varandra i allting, eller att tycka likadant. För mej handlar vänskap om att respektera och tycka om någon även när den visar sina sämsta sidor eller tycker helt annorlunda mot en själv. Jag har en vän som inte håller med mej så ofta, men hon förstår mina utgångspunkter. Jag ser i hennes ögon att hon fattar var jag kommer från. Jag ser när ljuset blir annorlunda, hennes nästan osynliga nickning av samförstånd. Sedan behövs inte mer. Ord blir överflödiga.  Det är som om kärleken, harmonin, samförståndet omgärdar oss båda. Jag kan inte förklara det. Ingen förstår mej som hon gör. Hon är min Gud. Det är så skönt, det där ordlösa. Jag kan slappna av, som jag inte kan med någon annan.

Min härliga, skämtsamma vän som alltid bjuder på sej själv!

Min vän och jag har haft styrkan att älska varandra, såra varandra, stöttat varandra, blöts, gnatat och verkligen vågat utforska varandras styrkor, svagheter och själar. Vi har gråtit i varandras armar, vi har skrattat så vi nästan kissat på oss. Vi har festat och delat sorg, smärta och glädje med varandra. Jag är inte rädd att visa mej stark eller svag inför henne. Jag är inte ens rädd att säga fel, för hon ger sej inte förens hon förstår vad jag egentligen menar. Vi har aldrig svikit varandra, men vi har varit grymt sårade och arga då och då under de 26åren vi känt varandra. Och jag tror inte man kan vara riktigt, riktigt bra vänner förens man har visat alla sina sidor, fula som vackra. Tillsammans med min vän har jag upplevt fantastiska små äventyr, träffat härligt, udda människor upplevt intima stunder som alltid lever kvar. Min vän och jag har för länge sedan passerat alla hinder. Vi har även gått igenom några av de mest tabulagda saker som man inte får göra mot sina vänner, men vi älskar varandra. Bara det, att jag kan säga att jag vet att jag är älskad av henne är helt fantastiskt! Och jag, jag älskar henne. Forever!

Jobbigt att vara lat

Att göra ingenting är mer tröttande än att vara aktiv! Längtar till helg så jag kan vila upp mej från passiviteten.

Jag, här, nu

Jag sitter här med mitt té, och min bok, och min dator vid fönstret in till judohallen. Utanför springer barnen, gör kullerbyttor, kastar varandra. En förälder sätter sej bredvid, vi pratar lite. 
Ett barn kommer och vill bli blåst på armen. Knoppen kokar kaffe. Sportlov, harmoni. Skönt. Jag njuter! Jag är här, här i nuet.

Familjeutflykt

Tjejerna älskade brandbilen!

Vi har ju tre barn som drömmer om att få arbeta i räddningstjänsten, vad passar inte bättre än att gå på deras årliga uppvisning? Jag, Marcelo och vår tre vilddjur packade in oss i Marcelos bil ( vi måste skaffa en större bil, det är trångt!) och åkte in för att kolla. Där mötte vi världens bästa vän Kristin, 

Lilla Milou

min guddotter Milou och hennes två bröder. Men det var fler kändisar på plats, Kevin kom, Jessica med barn var där och Nathalie hann vi byta några ord med. Det som skulle bli en liten familjeutflykt blev en orgie av att umgås med andra fina människor. Men visst hann vi hålla handen, pussas, skratta och kramas där bland alla människor i kylan. Det är inte ofta vi gör saker tillsammans hela familjen. Och ska jag vara ärlig är det inte alltid roligt att göra saker tillsammans, alla medlemmar i vår familj har viss tendens att kunna vara på dåligt humör då och då. Ofta när vi gör saker ihop.

Jag är nog lite kär i han än!

 Men just denna dag var alla på bra humör. Vi besökte McDonalds med Kristin och barn och blev kvar läääänge så vi fick mycket tid att prata och umgås medan barnen kunde leka. Så förutom att få vara med min egen familj, fick jag även vara med min själs-syster och det var ju inte helt dumt! 

Jag och min guddotter på Mcdonalds

Milou, älskade guddotter var så där härligt charmig som bara hon kan vara. Att hålla i henne får det att dra lite i bäbistarmen. Lite sugen blir man! Dock inte på riktigt. Men hon har sån fin energi, hon är så enkel, så lätt, så underbar! 

Idag....

I dag  tar jag sportlov! I dag ska jag umgås med min familj. I dag ska jag träffa min bästa vän! I dag ska jag gå hand i hand med den jag älskar mest. Tjohooo!

Hunnit-med-söndag

Det gäller att inte bränna ut sej. Det är en tanke som blivit mer och mer påtaglig på sista tiden. Flera stycken på jobbet har bränt ut sej, och jag känner mej så oförskämt fräsch. Det är nästan så att det är orättvist. Men så är det den här tävlingen, ni vet, hur många steg man tar...... vissa dagar undrar jag hur andra får tilld et. hur kan de ligga på 34 000 steg i snitt???? Jag fattar inte. Hur hinner de? Jag tycker jag kämpar med att hinna med allt...... men så vissa dagar undrar jag hur hinner JAG med allt? Som idag! En dag som bara flytit på. 

Jag har hunnit; 

• rensa upp vårt sovrum ( alltså ni förstår inte vilket megajobb det var!!!!)
•  sätta upp en annordning så att rosetterna hundarna och jag tagit sista året kommit upp på väggen.
•  rensat garderoberna
•  tvättat OCH tagit hand om tvätten! 
• Vi har gjort en ordentlig städning av barnens rum. 
• Städat köket, vardagsrummet. 
• Jag hann gå med Stora N till hans kompis.
•  Jag har träffat Jonna och underbara Edith.( jo jag hinner umgås med mina vänner också, vilket är tur för de är så bra!) 
• Varit ute på en hundpromenad med Jonna, Edith och hundarna. 
• Hämtat Stora N. 
• Lagat mat ( det blev köttfärslimpa med potatis och brunsås, helt hemlagad från början till slut) 
• Bakat ( jo jag vill ha bröd den kommande veckan oxå) 
• Gosat med Marcelo ( ganska lite ska erkännas, men det kommer bli mer snart)
•  Jag har även hunnit med ganska mycket av mina plugguppgifter till universitetet.
• Jag är nu uppe i 18 800 steg!

Och jag känner mej avstressad,lugn och som om jag slappat hela dagen. Mycket märkligt men väldigt skönt!

Det kom ett mejl

Jag har fått ett besked. Kan inte säga om jag är glad eller inte. Det är underbart, men samtidigt väldigt förargande..... Jag är inte riktigt nöjd, kan man väl säga. Men behöver suga på karamellen ett tag. Vänja mej vid tanken. Tur att jag har Jonna som jag kan ventilera sånna här värdsliga ting med....

Lördagstävling

Att se över 80 ungar värma upp samtidigt är alltid en upplevelse!

Vår judoklubb anordnar Pokaljakt flera gånger om året. Det är en tävlingar som barn och ungdomar från alla möjliga delar av landet deltar i. För varje start får de 30 poäng och sedan adderas de poäng som man lyckas erövra under matcherna. När man lyckas komma upp i 100 poäng får man en pokal. Nästa steg är 300 poäng. Mina två stora har lyckats få sin första pokal. Lilla N har varit för liten för att få vara med.

Stora N kämpade hårt och fick en del smällar.

I går var vi på plats i judohallen igen. Det var dags för Lilla N;s första pokaljakt. Mittimellan N tävlade första gången på ett halvår och Stora N hade en skada efter att en kille på skolan dragit en ishockeyklubba över örat på honom. Men vi var där, vi vägde in och alla tre kom med i varsin grupp. Det blir ju inte många steg man tar en dag som denna. Man sitter mest på knä och peppar, brottas lite, filmar, skriker, hejar och fotar ( inte bra för en som är med i stegtävling, just saying....). Ungarna gjorde sitt allra bästa och Lilla N var utan tvekan den minsta i tävlingen. Men hon var lika glad för det och kom strålande tillbaka efter att ha blivit kastad som en lite trasdocka och förlorat alla sina tre matcher. De två stora gick en varsin oavgjord och förlorade två matcher var. Men Mittimellan N hittade tillbaka till glädjen och Stora N var lika lycklig som alltid efter sina matcher. Deras glädje kan jag leva på. Jag älskar att vara en judomorsa, en cirkusmamma och fotbollsförälder. Jag älskar att se mina barn i rörelse, jag älskar att se lyckan i deras ansikten. Visst blev det en tråkig dag för hundarna, de fick vara hemma och ingen längre promenad orkade jag med när vi kom hem. Och visst blev antalet steg så pinsamt låga att jag inte vågat rapportera det, men det tog jag igen idag! Däremot fick jag en heldag med mina barn och med andra trevliga sportföräldrar. Dessutom fick vi ju se Nathalie vinna sin första pokaljakten match! HÄFTIGT!

Box

Jag har kört box för första gången på typ 15 år. Jag är helt slut. Överkörd. Totalt klippt slut. Nada left. Även om armarna skakar och inte rör sej som jag vill så var det kondisen som knäckte mej. Jag fick inte syre snabbt nog för att återhämta mej. Shit vad kul det var, Jag har glömt hur kul det var! Nästa vecka kör vi igen!

Stegräknartävling

Topplistan på stegräkartävlingen..... Jag  ligger lite i lä om man så säger....

 Vårt lag ligger på en 19:onde plats av 75 så vi är nog lite lata vi lärare.....

Stegsnitt per deltagare under tävlingstiden

Position	Deltagare	Stegsnitt
1	Love Grönvall	35183 steg	Besök profil
2	caroline persson	29473 steg	Besök profil
3	Petra Thell	26318 steg	Besök profil

156	Lena Larsson	12138 steg	Besök profil
157	Therese Marklund	12100 steg	Besök profil
158	Åza Andersson Mägi	12094 steg	Besök profil
159	Helene Källman	12073 steg	Besök profil
160	Gunilla Crantz	12061 steg	Besök profil

Kultursöndag

Arbetetsmuseum ligger  rätt vackert i strömmen
 i industrilandskapet i Norrköping.

I dag har vi fått vår dos av kultur. Egentligen skulle vi bada, men det blev fyra timmar på museum istället. Tillsammans med Jonna och Edith gick vi till Arbetetsmuseum inne i Norrköping. Starkast intryck gjorde fotoutställningen som handlade om friheteskämpar från olika delar av världen. Det som gjorde mest ont var bilden av en ung man som fått se sin familj styckats av barnsoldater.

Edith tyckte fotografierna var okey, Lilla N
var bättre när hon körde runt på henne!

 En annan stark text till en bild var från Ryssland där de kämpade för att rädda livet på en kvinna. När de ringde polisen hade de svarat med att ringa den äkta mannen som skulle slå ihjäl sin fru och säga åt honom att göra det diskret. Var finns människovärdet? Jonna och jag pratade en del om hur det kommer sej att en del faktiskt börjar kämpa för andra människor och varför andra inte gör det. Varför gör inte jag det? lite surrealistiskt var det att mitt bland alla dessa texter och starka bilder höra signaturmelodin till melodifestivalen. 

Mittimellan N gör entré i mellon

För i samma lokal, bakom en vägg var det en utställning om melodifestialen. Och där parkerade sej mina barn med stor entusiasm. Stora N sjöng kareoke till Brandsta city släckers ; Kom och ta mej långt härifrån, långt härifrån.... Tillslut slöt vi upp med dem och jag sjöng Nanne Grönvalls Håll om mej. På femte våningen blev det mer mello där ungarna fick göra dockor med melloteama. Stora N gjorde Erik Saade och Mittimellan N gjorde Loreen.

Förr i tiden trodde jag att gå på museum handlade om att med begrundande min och akademisk blick tyst gå runt och betrakta föremål. Jag är så glad åt att det inte är så. Redan sedan barnen var små har de fått vara med på teatrar, bio, museum, utställningar och annat. Kultur är viktigt i vårt samhälle. Jag tror att vi mår bra av det. Vad vore livet utan musik tillexempel. Och tar man sej till utställningarna så får man sej då och då en tankeställare som jag fick med fotografierna idag. Jag inser att jag kan göra mer. Jag inser hur små vissa av mina problem är. Dessutom blir jag lycklig av vackra bilder. Mittimellan N gav två tummar och två stortån upp för dagens aktivitet. En toppen söndag ihop med en toppen familj!

Våra artister i Melodifestivalen.

Se upp i backen

Lilla N åker snowboard

Man blir snöig av att åka
 pulka i nysnö!

Bobbo på sjön i änden av backen

Vi åkte pulka igår. Det var helt underbart roligt! Jag måste skaffa en egen pulka! Eller helst en sån där åkplatta som Lilla N fick i julklapp. Man borde åka pulka en stund varje dag!

Mittimellan N och jag åkte tillsammans. Men hon drog ner mössan för att inte få snö i ansiket. För oj vad det for upp i den höga farten!

Snöig morgonpromenad

När jag tittar ut genom fönstret så ser jag att det snöar. Jag gör det. Men när vi var ute insåg jag hur MYCKET det snöar. Flingorna är små men otroligt många! På bara ett par minuter blev vi snögubbar alla tre, Bobbo, Pluto och jag. Och visst borde jag kanske skriva hur lyriskt bra det var att vi allesammans var ute igen tillsammans......

Men hörre ni, sanningsenligt. Varenda promenad är inte euforisk. Inte ens när man är hundägare... Bobbo betedde dej som värsta muppen. Han var alldeles för långt ifrån mej och vägrade korta avståndet mellan oss mer än 30 sekunder. Jag tjatade och tjatade. Tillslut kopplade jag honom. Kul att gå med hund i koppel...NOT! Men jag vågade inte riktigt ha honom så långt bort från mej. Bilarna åker ljudlöst i snön och har väldigt svårt att stanna. Men det fattar ju inte Bobbo! Dessutom fick jag svårt att se för all snö som vinden drev in i mina ögon. Telefonen ringde hela tiden och isen under snön gjorde att jag halkade bakåt vid varje steg. Trots det var det skönt att vara ute i den friska luften. Det var härligt att röra på sej, men jag borde ha ätit frukost först. Blodsockret på slutet var så lågt att jag svor lite i sista backen. Men innan dess njöt jag av det fina landskapet, sällskapet och tystnaden. Jag älskar tystnaden! Det var en snöig morgonpromenad i ca 2 timmar  som ömsom var vin och ömsom vatten. Nu ska jag ta mej ann resten av dagen!

Känslan består

Läste ett inlägg idag. Blev lite lycklig över att jag gjort intryck. Kanske att en hand eller två sträcks ut?

Pluto bli bra nu!

Det här med skadade hundar och jag är ingen bra kombo. Det här med skador och jag är ingen bra kombo. Jag är inte bra på att ta det lugnt så länge det krävs. Jag måste ta ett aktivt val; nu ska vi vila så eller så länge. Sedan måste jag följa det för annars är jag på det för snabbt igen. Nu är det ju Plutos lite mystiska hälta som gör att det kliar i fingrarna. Jag märker inte av att han haltar längre. I bland kan jag misstänka en viss markering just när han reser sej, de första stegen, men sen ingenting. Men han går ju inte gå kopplad när vi promenerar. Kanske borde han det? Han får vara ute korta stunder och han far som ett jihu runt, runt på tomten, Det fixar benet. Jag vill kunna ta med honom när vi är ute och går. Visst är det mysigt att bara vara enad med en hund under de lite längre promenaderna, men på morgonen när vi går tillsammans lilla varvet..... det är vi tre! Vi är gänget liksom. I morgon ska han få följa med ett lite längre varv. Kanske vi kan ta en tur i skogen? Inte för att jag har ett supersug efter träning och så, men det är ganska tråkigt att inte kunna göra NÅGONTING när andan faller på. Jag vill att han ska vara bra nu!

A good work

I dag är en ny dag. Energin har tagit lite slut. Bensinstopp. Under dagen har det gått bra. Jag har fått viktiga saker gjorda på jobbet. Inte bara fått undan jobb, för det har jag inte. Men det viktiga bitarna har jag tagit itu med. Som lärare möter man så mycket glädje, sorg, lycka, kärlek och förvirring. I mitt arbete får jag så mycket förtroende. Aldrig upphör jag att bli berörd över de tonåringar som vågar lägga sin tillit i mina händer. Jag älskar mitt jobb som bäst när jag berör. Jag har en elev just nu som bara gett sej fanken på att fixa det. Jag lever på att titta i hennes ögon och uppmuntra hennes känsla. I mitt jobb utmanas jag av elever som vill krossa rollen och makten jag har. Det är inte alltid lätt att lösa det på en gång. Det kommer att gå. Men det kan ta tid. i mitt jobb möter jag tysta elever, utåtagerande elever, människor som stampar frustrerat, flickor där propparna brister, pojkar som arbetar hårt, ja många olika elever. När jag åkte i ilfart mot dagis som ringt och larmat om att min dotter låg och skrek av smärta, funderade jag mycket runt de kommentarer jag fått och får när jag säger att jag är lärare på högstadiet. De flesta brukar handla om att de skulle vara rädda om det vore jag. Att jag arbetar med de värsta åldrarna. Och många ryser och hoppas på att få höra att det är hemskt i skolorna idag. Det är inte hemskt på skolorna idag. Jag har ett fantastiskt jobb och idag känner jag dessutom att jag gjort ett bra jobb. Utan tvekan är jag stolt över dagens insatser, även över gårdagens insatser. Jag har gjort många bra saker de sista dagarna. Och det känns i varje por. Det är lycka! Jag har världens bästa jobb. Jag har äran att ta hand om era barn. Och visst var de gulliga när de gick på dagis men de är lika viktiga och fantastiska när de 10 år senare färgar håret grönt, klipper tuppkam, drar sitt första halsbloss, får sitt första dåliga betyg, när de tuggar penna medan de lyckas på nationellaprov i alla ämnen, hjälper en kompis eller när de bjuder en lärare på kaffe. Varje dag kommer det gänliga tonåringar och kramas. Vi lärare är en motpol mot föräldrarna. Vi är en vuxenvärld som finns och stöttar. Hur kan man inte älska sitt jobb som lärare?

Dottern hade fått en migränattack. Med rätt medicin så löste sej det och vi hann till kören, judon och fotbollen. Min största dagslycka idag var vid middagsbordet när jag och tjejerna fick till ett djupt och kärleksfullt samtal. Det goda samtalet. Där frågor och svar var noga avvägda. Där sanningar kom fram och där leendena var varma, försiktiga och uppriktiga. Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut. Inte tjejerna heller. Men klockan tickade på och sängen ropade. I morgon har jag tid att både försöka göra ett bra jobb ven denna dag samt att umgås familjemys med min familj. Nu ska jag sova! 

Allas ögon på mej

Ikväll var det dags för mej att göra mitt första riktiga framförande i pulpeten i kommunfullmäktiges ordinarie sal. Jag var så nervös. Händerna svettades, rösten darrade en aning. Jag hade med mej mina stolpar upp, så att jag inte i ren nervositet skulle glömma vad jag ville säga. Jag var för kort. Det enda jag egentligen såg var pulpetens lampa, några skalpar på politikerna som var församlade och under en kort sekund undrade jag vad de såg av mej. Mitt hårfäste? Men jag såg också något annat. Jag såg socialdemokraternas Mattias nicka i bifall. Jag såg vänsterns Björn lyfta handen i en segergest. Men det var när jag såg på mina politiska motståndare som jag insåg att jag faktiskt nådde fram. De var huvudnickningar och blanka ögon. Det kändes så bra. Stämningen liksom förändrades under en kort stund. Eftersom jag inte såg så mycket vet jag inte om det var sant, men för en stund kändes det som allas ögon var fokuserade på mej. Sms;andet upphörde. När jag var klar fick jag några vänliga ord av ordförande, jag hörde dem inte riktigt, det dånade i öronen, benen skakade. Men på vägen till min plats var det flera som nickade gillande, tog mej uppmuntrande på armen i förbifarten, det var flera som kom med komplimanger och den lite bitska stämning som varit i rummet innan, tycktes vara försvunnen igen. Kanske lägger jag massor av värderingar som inte fanns där. Men det kändes verkligen så. Det var en mäktig känsla. Men viktigast av allt, det kändes som vi för en liten stund faktiskt var enade. Allihopa. Oavsett partihörighet. Och det är den känslan jag letar efter. Enighet. Vänskap. Det är då jag tror att vi kan åstadkomma storheter för vår lilla stad om en gång var en ledande stad i Sverige. Jag tror inte på att plocka politiska poäng. Jo, för att få väljare behövs det, men det är inte det som kommer att göra vår stad till en av de bästa att bo i. Jag tror att om vi lägger vår prestige åt sidan och jobbar tillsammans så blir resultatet bra. Och jag hoppas att jag kan göra en insats där. Det är iallafall min förhoppning! Shit vad det var roligt ikväll!!!

En stund av njutning

Min kille och jag!

Varje dag finns det stunder som är ren lycka för mej. Det är en så euforisk känsla som är svår att sätta ord på. Den är namnlös och går egentligen bara att uppleva. Varje gång jag upplever den så önskar jag dela den med hela världen. För hur kan man vara ond när det känns så bra? Jag vill dela ut känslan, låta alla få uppleva den med mej. Fast jag är där och kan bara uppleva den själv. Jag är där i nuet. Närvarande. I dag var det tillsammans med min älskade Bobbo som jag upplevde den där urlyckan som jag älskar med livet. Han och jag. Tillsammans. I harmoni. Min kille!

Jag är här

Jag är här. Jag lever. En gång var jag en nyfödd liten rosig bäbis. Mina föräldrars lycka... eller pappas lycka. Jag bar alla deras förhoppningar på mina axlar. Jag hade världen framför mina fötter.Kunde göra vad jag ville. Jag växte upp fick en fri vilja, en fri uppfostran. Reste jämt.Skaffade vänner, förlorade vänner. Jag hamnade i helvetet. Ville ta mitt liv. Var med om hemska erfarenheter. Gav mej faan på att hitta glädje varje dag. Hittade glädje. Blev en överlevare. Blev bitter. Var otroligt arg. Skadad. Döden kom och knackade på. Hemska året 1991. Döden kom, döden tog och tog och tog och tog. Jag grät tills tårarna slutade rinna. Kärleken kom. Vuxendomen slog till. Jag förlorade en del av mej. Förändrades för alltid. Himlen blänkte mot vattenytan. Kom upp på stranden. Var älskad. Upplevde. Deppressionen slog till. Förlorade mej. Blev liten. Grät igen. Kände mej övergiven fylld av kärlek. Bearbetade. Tappade fotfästet. Gjorde dumt. Flydde bort. Höll mej borta. Helade mej själv, förstörde mej själv.  Sjuk, sjuk, sjuk. När jag var klar kom jag hem. Redo. Sista rycket. Klippte banden. Bearbetade. Var fylld av kärlek. Tog ett nytt avstamp. Gjorde andra val. Började hitta mej. Svaren kom tillbaka. Harmonin infann sej. Sedan kom min familj. Mina barn. Jag var inte ensam mer. Fötterna hade fått fäste. Livet hade en klarare mening. Riktningen blev utstakad. Fortfarande fylld av kärlek. Trådarna trasslade ur sej. Här står jag nu. Här är jag. Lycklig, Förvirrad. Men jag är här. Jag finns och jag behövs. För alla är jag inte viktig. Jag vet inte min kugge än, men jag är viktig. För många. Jag är älskad. Min plats finns kvar. Idag, i morgon, kanske länge än. Kanske jag sluter mina ögon innan jag är redo.  Men nu är nu. Mitt liv är kanske inte vad jag hade hoppats på. Men mitt liv är mitt liv och jag är glad. Jag är nöjd. Jag är verkligen det. Oavsett vad andras förväntningar, förhoppningar har varit på mej. Livets väg. Min väg

Stegräknar tävlingen igång

I dag började stegräknartävlingen. Jag fick fuska lite på Bobbos promenad innan jag skulle till universitetet och det skulle jag inte gjort. Nu nådde jag inte 10 000 steg innan klockan fyra. Men som en första dag får jag väl ändå räkna det som godkänt med drygt 10 500 steg. Att sitta på universitetet och häcka samlar ju inte mycket steg, inte heller att rätta läxförhör eller planera lektioner vid datorn heller. Lite drygt 3000 steg blev det på jobbet idag. I morgon hoppas jag på några fler. Då har jag hela dagen fylld med lektioner. Blir inget planerade då inte!

Funderingar om ; Leva i brus

Jag känner mej så tråkig just nu. Det är just de orden som bara kommer över mej själv. Och jag undrar varför jag känner mej tråkig. Jag har ett bra kärleksliv, jag har ett jobb jag verkligen tycker om, jag har vänner runt mej som både ger närhet och space. Jag pluggar och blir bättre och bättre på ett språk jag verkligen vill kunna. Jag bor där jag verkligen vill. Mina hundar ger mej kärlek, närhet och utmaning. När jag nu inte känner så mycket inspiration att träna så är faktiskt båda nöjda över att bara få promenera. Stackars Pluto är bara ute och går ca 30 minuter per dag men han är tillfredställd ändå. Vilken underbar hund han är! På- och avknapp, träningsvillig, men ändå en soffpotatis. Bobbo är lika nöjd han. Vi är ju ute flera gånger per dag men han är nöjd efter vår lite längre promenad som är 1-2timmar. Så varför känner jag mej tråkig? Jag bloggar, jag skriver politiska inlägg, jag engagerar mej i Marcelos familj, jag fikar med mina kompisar, jag umgås och diskuterar med andra sportmammor, jag debatterar politik, jag utbildar mej till tävlingsledare. Jag har inte skrattat så mycket som jag gör just nu på väldigt länge. Varför känner jag mej tråkig?

Ibland undrar jag om jag verkligen uppnått det jag egentligen vill ha eller om jag bara omger mej med en massa brus för att döva önskningarna som jag innerst inne har men som jag inte kan uppfylla? Vad är de? Vad är det jag egentligen vill? Ibland lekar jag små tankelekar för att hitta vad det är som fattas mej.

Om jag fick byta ut huset och flytta var skulle jag bo då?
 - i ett hus på landet nära skog och gärna en sjö - som nu.
Om jag fick byta ut Marcelo och bli passionerat förälskad i en annan man. hur skulle han vara?
- Ehhh...... Marcelo.
Om jag slutade vara hundägare, vad skulle jag göra av tiden då?
- Va? Vara utan djur är du galen? Vill dock ha flera djur........ gärna en häst och en get och en vit katt.
Om jag fick byta ut några av mina vänner mot en bestfriend forever- leva i symbios kompis. Hur skulle hon vara?
- Sanningsenligt ... jag vill inte byta, men skulle kunna tänka mej några fler vänner.

Ja så där kan jag hålla på i flera timmar, i flera dagar, bara för att ringa in vad det är som inte riktigt stämmer in. Varför är jag inte bejublande lycklig, går på rosa moln och känner mej totalt lyckad? Vad är det jag saknar? Jag snurrar runt i mitt liv och trivs med allt. Men jag har ett stort svart hål. Såklart är det lätt att ta till de klassiska, de som de alltid går att skylla på, taskig barndom, många svåra erfarenheter,  onda minnen. Men jag kan inte ens skylla på dem. För minnen börjar blekna och nej jag saknar inte en en mamma längre. För några år sedan gjorde jag det. En mamma. Inte min mamma. Men en mamma. Nu saknar jag inte det. Jag saknar inte syskon. Jag saknar inte någon person. Såren har börjat läka även efter de senaste förlusterna. Min kusin som jag trodde jag aldrig skulle komma över, det känns inte längre. Jag sörjer inte. Längtar inte. Jag är tillfreds med känslan. Borta för alltid. Precis som alla på min mammas sida. Borta. Inte mina längre. Tiden läker verkligen sår. Jag har faktiskt även börjat komma över min vän som försvann. På så kort tid. Jag är förvånad. Men det som förvånar mej mest är att det finns ingen ilska, ingen bitterhet. Inte mot mamma, inte mot mina kusiner inte mot min vän. Bara bitterljuva minnen som jag vårdar ömt. Det var bra så länge det varade, nu är det över och jag minns med värme men längtar inte tillbaka till ekorrehjulet. Vad är det då jag saknar? Var är min plats här i livet? Vad är min uppgift? Var får jag mitt tillgodosett? Jag lever i härligt brus. Roligt brus. Men letar verkligen efter den riktiga uppgiften. Den viktiga sysslan. Den som får mitt och min familjs liv att nå nya dimensioner.

Plugg söndag

Jag har pluggat i flera timmar. Nacken går knappt att räta ut efter att ha hängt över böckerna. Det värker från skulderbladen ända upp till hjässtoppen. Alltså shit vad många konstiga ord det finns på spanska som man inte ens kan förstå hur det kan vara ett språk. Ord med fler bokstäver än Walesiska vägskyltar, och inte har jag någon hjälp av min sambo eftersom han hela tiden säger ; det där förstår jag inte. Det vet jag inte. Du, jag har ingen aning! Jag förstår att jag fattat dåligt när frågorna till texten är typ ; det övernaturliga i texten, tror du det skulle kunna hända i verkligheten?
Mitt svar ?????????. Jag fattar inte vad det är som är övernaturligt. De gifte sej, hon blev sjuk, hon dog han hittade ett hårigt djur som i hennes kudde som suger blod. Vad är övernaturligt??? HJÄLP! 



Det blev två turer ut med hundarna. En kort med Pluto och en lång med Bobbo.  Pluto haltade inte under promenaden men däremot markerade han sedan här hemma efter att ha vilat. Jag tror han blir utan promenad i morgon. 
Min nya stegräknare funkar däremot riktigt bra. Jag gick inte lika långt som igår, orkade inte riktigt med den isiga vägen men närmare 11000 steg blev det idag. I morgonbitti börjar allvaret. Då börjar tävlingen. Då ska vi ut och gå massor!

Skön sovstil

Plutos favoritställning dagtid..... skön lirare!

Promenad

Bobbo o jag i februarisolen. Därbakom kommer en häst.

Igår tog jag på mej min sköna stegäknare och lyssnade till det härliga tickandet när stegräknaren räknade på. Pluto var helt förvirrad när Bobbo inte var med och ville knappt lämna min sida. Men han haltade åtminstonne inte! När jag sedan gick med Bobbo slog det mej hur olika de är när vi är ute och går. Pluto studsar lite framåt, kommer tillbaka, går vid min sida. Jag får ge frikommando igen och då studsar han lite framåt, kommer tillbaka och går vid min sida. Bobbo däremot han är mer självständig och näsan är hela tiden påkopplad. Han fastnar på fläckar, springer och kissar och är medveten om mej lite sisådär omedvetet hela tiden. Han är mer upptagen av sitt eget. När vi går tillsammans härmar Pluto Bobbos beteende och springer och nosar. Det är kanske ett tecken på att jag måste gå med dem en och en lite mer! Jag filmade faktiskt deras olika sätt med mobilen och lade på lite sköna salsarytmer. Kolla in själva vettja!

Men hur gick det med stegräknandet? Jo hela tiden så upphörde tickandet och när jag varit ute i 2 timmar så hade räknaren bara kommit upp i 4000 steg. Vilket jag vet INTE stämmer. Min stegräknare som jag varit så glad åt, är trasig! Jag hade faktiskt en sörjestund åt det faktumet. Jag gillade den jättemycket! I morgon börjar ju tävlingen och jag fick helt sonika åka och köpa en ny. 

Min nya räknare

Jag valde en som man kan hänga runt halsen eller i fickan. I dag ska jag testa hur många steg det blir med den nya räknaren. Den här räknar ju dessutom antalet kalorier. Jag undrar om den känner av de enorma backarna vi har här runtomkring! 

En seglare ute på isen

Hursomhelst är det underbart att gå här i omgivningarna när solen är på så strålande humör. Jag var på väg att gå över sjön på vägen hem, men vågade inte riktigt pga plusgraderna som varit i några dagar. En seglare var dock ute och gled på isen. Jag älskar verkligen vår lilla by!

Gå-tävling

Nu är det ju så att jag anmälde mej till jobbets stegräknar tävling. Japp, nu ska jag vara idiot i ett par veckor igen. De andra valde att ta den stegräknare som tävlingen erbjöd, men jag är ju nöjd med min så jag valde att ha den istället. Men var sjutton har jag lagt den?

När jag har stegräknare på mej blir jag lite tävlingsinriktad och blir en plågoande mot mej själv. Jag måste liksom hela tiden bräcka antalet steg jag gjorde dagen innan. Och alla dagar kan man ju inte gå lika mycket som man har gjort. Speciellt inte efter någon vecka eller så. Därför har jag valt att räkna antal steg per vecka, jag nollställer alltså inte stegräknaren varje dag. Men i o med den här utmaningen måste jag ju skriva in antalet steg varje dag. Jisses hur ska det gå? Nu har jag ju dessutom blivit lite försloffad när Pluto är 

Silva räknade till 141 steg inne i köket i morse.

halt...... Men jag har en plan. Jag ska börja gå upp mej nu under helgen, räkna antalet steg jag får ihop och sedan när allt drar igång på måndag så ska jag gå ut så hårt jag kan och sedan bara öka.

Halva morgonen har jag letat efter min svarta lilla medhjälpare. Tillslut hittade jag den, men batterierna är väldigt dåliga. Det blir att shoppa nya! Att göra frukost kostade tydligen 141 steg. Nu ska jag gå Lilla varvet med Pluto och sedan en längre sväng med Bobbo. Några 10 000 steg kanske jag inte kommer upp till idag, en lazy lördag. Men nu sätter vi igång. Heja, heja mej!

Fredags fys...mys...zzzzzz...

Våra fredagsfys dagar har bytts ut mot fredagsmys dagar. Men det skulle man ju inte kunna tro. Stora N somnade i soffan innan Gladiatorerna och jag somnade strax efter vinjetten. Det vill säga att vi sov strax före åtta en fredagkväll! Annars är det ungarnas favoritprogram nummer ett, något vi tillsammans brukar titta på.Men inte i kväll när familjen för en gång skull var samlad. Då blev det snarkattacker från mej och sonen. Skulle inte förvåna mej om resten av familjen också somnade...... Nu sover alla utom jag iallafall. Glad helg!

Ont i tassen

Pluto har varit halt sen i söndags. Först trodde jag att det var köldkramp han fick i högerbak. Men det släppte liksom inte riktigt och jag får inte värma hans tassar, då skriker han som en stucken gris, så jag försökte inte ens. Men han fortsatte att halta. Jag undersökte honom så gott jag kunde men hittade ingenting. I tisdagskväll gick han ordentligt på alla fyra benen igen. Klart jag trodde han skulle orka med en liten promenad. På onsdagen var vi ute lite drygt en timme. Det var ca 20minuter för länge. Han började gå konstigt och sedan markerade han. Hältan började om. Ibland går han inte på bakbenet alls men får han röra på sej en stund går han obehindrat. Nu har jag inte vågat gå någon promenad alls med honom. I morgon ska jag gå en kort, kortis på ca 20minuter så får vi se om benet mår bättre eller sämre av det. Här hemma på gården springer han runt som en galning och det pallar benet med. Men eftersom jag inte förstår var hältan kommer ifrån tycker jag det är lite olustigt. Min lilla Pluto boy. Jag har heller inte vågat klippa klorna på honom, han är ju så harig, så nu släpar han klorna runt på parketten så vi alla blir galna av ljudet. Gissa om det blir kloklipp i helgen! Hans klor behöver klippas 2 gånger i veckan! Skönt att det är upphåll på all träning så jag slipper känner stress över det. Det är inte alls kul när de fyrbenta inte mår bra!