Straff: kall promenad
Jag hann väl knappt avsluta det förra inlägget förens de jävlarna rök ihop. Eller, de gjorde det idag. Bakom min rygg så jag såg inte alls vad som hände. Men shit vad arg jag blev! Jag tappade alla hämningar tror jag. Hade jag trott att det funkat hade jag nog besinnigslöst klått upp hundarna. Men såklart gjorde jag inte det. Men jag blev tillräckligt arg för att Pluto skulle kissa på sej. Och nu går han med svansen mellan benen. Bobbo är oerhört försiktig och frågar om allting. Bobbo vet att jag inte slår, han är undergiven och säker på mej. Min kille. Pluto är just nu i limbo och har ingen aning om vad som kan trigga igång mej. Det räcker med att jag hastigt rör mej så kryper han ihop. Och det är ju just detta som varit min balansgång. Att han ska bygga upp ett förtroende för mej, men också respektera mina gränser när jag blir arg. I dag sket jag i allt vad förtroende heter. VISA LITE JÄVLA RESPEKT FÖR FAAN! Våga inte inte bråka när jag är med! Bobbo med blottade tänder redo att kasta sej över Pluto stannade när han hörde mitt morrande avgrundsljud när jag lyckats sära på dem. Han lade sej ner och bråket var över. Den största skadan var massor av saliv i Bobbos päls. Pluto höll jag i halsbandet. Han kände min ilska. Och jag kan bli arg!
För att bryta det här tassandet och den livrädda energin som genomsyrade hela huset tog jag mina barn och hundar in till stan för att köpa medicin till dem blivit sjuk under natten samt att gå en promenad. Ceasar Millan säger att promenader stärker flocken. Vi behövde stärkas. Och då slår det mej igen hur underbara hundarna är! De gick som vanligt lösa. Det var verkligen så fruktansvärt kallt. Döttrarna frös, sonen kastade sej i varenda snöhög och skrek av lycka. Så fort det kom en person kommer hundarna upp bredvid min vänstra sida och går tätt bredvid varandra och mej. Bobbo närmast, Pluto ytterst. De väntar på mitt kommando innan de lämnar min sida och springer gemensamt fram några meter. De tittar nyfiket på hararna som skuttar iväg och total ignorerar hundarna som är lite längre bort. Tjejerna började gråta efter ca en halvtimme. Pluto fick köldkramp i tassen. Jag fortsatte gå. Kan de slåss, kan de gå! Vid ett tillfälle var den skottade gångvägen väldigt smal och jag och mitt entourage tar ju lite plats. Två gråtande flickor vid mina händer och två hundar på sidan och en son som sicksackande springer och njuter av snön..... Vi såg på avstånd en kvinna komma med nån typ av aussi eller blandras. Jag orkade verkligen inte ha stenkoll på hundarna, som det kan krävas när man möts nos mot nos med en annan och ska samsas på så smal väg. Så jag kommenderade upp mina i snön och sa åt dem att stanna. När kvinnan fick syn på oss så avvek hon och gick långt ut på gräsmattan, dvs långt ut i den djupa snön och stannade. Jag sa åt mina
hundar att komma och vi fortsatte på vägen. Då hörde jag ett ljud som lät som ett monster. Det var den andra hunden som gjorde det mesta i sin makt att dra sin matte mot oss samtidigt som han morrade, vrålade och lät. Pluto vände bort huvudet och passerade. Bobbo tittade undrade på hunden men var mer intresserad av harspåret i snön. Då kände jag stolthet igen över mina hundar. De är så lätta att ha. De är så puckade! Som stela isbitar stapplade mina döttrar in i duschen när vi kom hem, Stora N började städa lite och hundarna gick och lade sej. Ilskan har lagt sej lite, spåret i Pluto lär jag väl märka de närmaste dagarna. Förhoppningsvis gjorde det så pass stort intryck att han tänker sej för nästa gång han vill försvara eller svara upp. Vad det var som utlöste bråket har jag inte en aning om. Jag vet heller inte vem som började. Jag vet bara att Pluto är den som kan avdramatisera allt. Synd bara att han inte vet det..... Bobbo, han kommer att vara ännu artigare, han kommer inte tagga på lätta bjudningar från Pluto och han kommer fortsätta vara lika glad som vanligt.
Jag hann väl knappt avsluta det förra inlägget förens de jävlarna rök ihop. Eller, de gjorde det idag. Bakom min rygg så jag såg inte alls vad som hände. Men shit vad arg jag blev! Jag tappade alla hämningar tror jag. Hade jag trott att det funkat hade jag nog besinnigslöst klått upp hundarna. Men såklart gjorde jag inte det. Men jag blev tillräckligt arg för att Pluto skulle kissa på sej. Och nu går han med svansen mellan benen. Bobbo är oerhört försiktig och frågar om allting. Bobbo vet att jag inte slår, han är undergiven och säker på mej. Min kille. Pluto är just nu i limbo och har ingen aning om vad som kan trigga igång mej. Det räcker med att jag hastigt rör mej så kryper han ihop. Och det är ju just detta som varit min balansgång. Att han ska bygga upp ett förtroende för mej, men också respektera mina gränser när jag blir arg. I dag sket jag i allt vad förtroende heter. VISA LITE JÄVLA RESPEKT FÖR FAAN! Våga inte inte bråka när jag är med! Bobbo med blottade tänder redo att kasta sej över Pluto stannade när han hörde mitt morrande avgrundsljud när jag lyckats sära på dem. Han lade sej ner och bråket var över. Den största skadan var massor av saliv i Bobbos päls. Pluto höll jag i halsbandet. Han kände min ilska. Och jag kan bli arg!
För att bryta det här tassandet och den livrädda energin som genomsyrade hela huset tog jag mina barn och hundar in till stan för att köpa medicin till dem blivit sjuk under natten samt att gå en promenad. Ceasar Millan säger att promenader stärker flocken. Vi behövde stärkas. Och då slår det mej igen hur underbara hundarna är! De gick som vanligt lösa. Det var verkligen så fruktansvärt kallt. Döttrarna frös, sonen kastade sej i varenda snöhög och skrek av lycka. Så fort det kom en person kommer hundarna upp bredvid min vänstra sida och går tätt bredvid varandra och mej. Bobbo närmast, Pluto ytterst. De väntar på mitt kommando innan de lämnar min sida och springer gemensamt fram några meter. De tittar nyfiket på hararna som skuttar iväg och total ignorerar hundarna som är lite längre bort. Tjejerna började gråta efter ca en halvtimme. Pluto fick köldkramp i tassen. Jag fortsatte gå. Kan de slåss, kan de gå! Vid ett tillfälle var den skottade gångvägen väldigt smal och jag och mitt entourage tar ju lite plats. Två gråtande flickor vid mina händer och två hundar på sidan och en son som sicksackande springer och njuter av snön..... Vi såg på avstånd en kvinna komma med nån typ av aussi eller blandras. Jag orkade verkligen inte ha stenkoll på hundarna, som det kan krävas när man möts nos mot nos med en annan och ska samsas på så smal väg. Så jag kommenderade upp mina i snön och sa åt dem att stanna. När kvinnan fick syn på oss så avvek hon och gick långt ut på gräsmattan, dvs långt ut i den djupa snön och stannade. Jag sa åt mina 
hundar att komma och vi fortsatte på vägen. Då hörde jag ett ljud som lät som ett monster. Det var den andra hunden som gjorde det mesta i sin makt att dra sin matte mot oss samtidigt som han morrade, vrålade och lät. Pluto vände bort huvudet och passerade. Bobbo tittade undrade på hunden men var mer intresserad av harspåret i snön. Då kände jag stolthet igen över mina hundar. De är så lätta att ha. De är så puckade! Som stela isbitar stapplade mina döttrar in i duschen när vi kom hem, Stora N började städa lite och hundarna gick och lade sej. Ilskan har lagt sej lite, spåret i Pluto lär jag väl märka de närmaste dagarna. Förhoppningsvis gjorde det så pass stort intryck att han tänker sej för nästa gång han vill försvara eller svara upp. Vad det var som utlöste bråket har jag inte en aning om. Jag vet heller inte vem som började. Jag vet bara att Pluto är den som kan avdramatisera allt. Synd bara att han inte vet det..... Bobbo, han kommer att vara ännu artigare, han kommer inte tagga på lätta bjudningar från Pluto och han kommer fortsätta vara lika glad som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar