Translate

måndag 10 december 2012

Döden knackar på

Jag har ett problematiskt förhållande till döden. Ja det kanske ni förstår när ni läste inlägget för några dagar sedan. Det är inte själva "att vara död" som jag tycker är jobbigt. Utan det är att vara efterlevande de som dör. Den där nakna smärtan i orden aldrig mer.... Jag kan inte hantera sorg. Det liksom bubblar var ur mej, jag kräks svart smärta. Den här fanatiska skräcken jag har är jobbig att hantera i vardagen så därför vill jag inte att den ska drabba mina barn. Jag vill liksom att de ska ha ett mer naturligt förhållningssätt till döden.
Jag har även en mer pragmatisk syn på döden. Som ta Pluto som exempelvis. Hade vi inte tagit honom så hade han antagligen avlivats. Det hade varit jätte synd. Han är en bra hund på många sätt och jag är glad att han är vår. Men OM han hade dött hade det inte varit synd om honom. Jag tycker inte det. Det var mer synd om honom när han var inlåst helt själv utan mat och vatten och höll på att svälta ihjäl. Faktiskt så tycker jag inte att man ska rädda varje individ till vilket pris som helst. Det gäller människor och det gäller djur. I bland är döden en befrielse. Och den smärtan är inte lika svår att komma över, för mej.

Nu har vi döden som knackar på i vår familj. Läkarna var sena att upptäcka cancern och nu är det försent. Hur ska jag förbereda barnen på den kommande tiden där vuxna gråter runt dem och där en älskad familjemedlem snart inte kommer finnas hos oss mer? Jag har berättat för dem hur läget är. Men de kan inte ta in det. De blir oroliga när vuxna gråter och de uttrycker sin oro, men precis som barn glömmer de snabbt i lekens rusning. Så blir de lika förvånade nästa gång man benämner det. Jag försöker att inte hemlighålla det som sker. Jag försöker hålla en ganska nykter och klar bild över vad som ska komma. Just för att jag inte vill att de ska få samma skräck för döden som jag har. Men hur kan man få ett naturligt förhållningssätt till döden? Det är en del av livets gång och man måste hantera det. Många gånger upplever jag att det är så hyschit när det kommer till döden. Det är liksom fult, som att rapa eller fisa inför kungen. Varför är det så?

När barnen var små släpade jag fram dem till varje dött djur vi stötte på under promenaderna, nuförtiden hoppar jag över döda maskar och myror, jag vill visa dem döden. Vill visa att det är ett kretslopp, inget att vara rädd för. Lite typ, man får vara ledsen och gråta. Man får sakna men inte uppslukas av döden och sorgen. Ha, vem försöker jag lura? Antagligen mej själv. Min son mins när Marcelos mormor Alica dog. Han var ungefär 1½år när han klättrade upp i sängen där hennes döda kropp låg, pussade henne på pannan och sa - Död för första gången i livet. Han minns det trots att han var så liten och han minns det som en ljus stund. Däremot minns han inte begravningen, inte sorgen, inte sjukdomen. 

Nu vill jag att vi ska hylla livet. Det liv som finns kvar. Jag vill att vi ska göra alla saker som inte hunnits med. Men cancer gör ont och det är inte så hyllningsvärt alla dagar. Jag vill att hon ska få en bra tid de sista dagarna i hennes liv. Jag vill tända leendet i hennes smärtfyllda ögon och jag vill att mina barn ska minnas den här tiden som ljus och få starka minnen av en familjemedlem som snart kommer suddas ur. För vi ska ju minnas henne. Vi ska berätta om henne. Och när vi dör så är det mina barn som ska fortsätta minnas och föra hennes namn vidare. Men hur gör man? För smärtan när någon dör och försvinner för alltid är ju så fruktansvärd. Hur hanterar man det?

Inga kommentarer: