Translate

torsdag 6 december 2012

Ensamstående

Som i ett slag är hela vårt liv förändrat. Vi sitter i ett hus vi inte har råd med på en marknad som gör det svår sålt och jag får skulder upp över öronen. Kronofogden bankar på dörren. Jag letar förtvivlat efter en lägenhet där jag barnen och hundarna får plats. Allt rycks upp, skola, dagis, trygghet. Helt plötsligt är jag själv. Ensam med att fatta alla beslut. Ensamförälder. Försöka förklara för ledsna barn att pappa inte kommer  hem. Jag ska lägga mej i en stor säng och vänta på att telefonen inte ringer. Jag kommer höra grannar, ha svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Hela livet förändrat på en tiondels sekund. Men det är inte det värsta. Det värsta är ensamheten.  Att den person jag delat mer än halva mitt liv med, den person som är den största delen av mitt hjärta, inte längre finns här för mej. Ingen som kan stilla min oro, lugna min stress och berätta för mej att jag faktiskt klarar det. Mörkret är så fruktansvärt. Det svarta äter upp min själ. Jag har ingenstans att vända mej. Ingen utväg, ingen andra chans. Allt är ett helveteshål som jag inte har förmågan att lösgöra mej från. Uppe på det - en livsstils förvandling. Så många saker att hantera. Ensamstående. Ensam. Så jävla ensam. Hur är det möjligt? Det kan inte vara möjligt!

Så ringer äntligen telefonen. Han är där. Han finns. Han existerar. Han är ingen blodig massa utan bultande hjärta. Jag är inte ensam. Jag kommer ha nån som snarkar i min säng i natt. Telefonen kommer fortsätta ringa. Vi kan bo kvar i huset. Mina barn har kvar sin pappa och jag är inte fast i nåt hål. Under två timmar var han borta. Mina absoluta värsta fasa för döden satte griller i huvudet på mej. Jag ringde hans bror, hans kusin.... ingen visste var han var. Han svarade inte i telefonen. Råkat komma åt nån knapp. Min största skräck är att han ska försvinna från mej. Jag vet inte hur jag skulle överleva. Jag tror hjärtat skulle brista. Jag skulle gå sönder. Och jag vet att jag överlever det mesta, men jag vet inte om jag kan leva om jag förlorar honom. Jag kan inte i ord beskriva den kärlek jag känner för Marcelo. Jag kan inte inte ens snudda i att berätta hur viktig han är i mitt liv. Han ÄR  mitt liv. Lika självklar som att andas, en rörelse jag inte tänker på i vardagen, något jag tar förgivet, att andas, på samma sätt ska han bara vara där. Han är där och det är först när jag inte får luft som det verkligen går upp för mej hur viktig luften är. Jag tar inte Marcelo förgiven. Men han ska vara här hos mej! Varje år utvärderar vi vårt förhållande, pratar om vi ska fortsätta eller lägga ner. 21 år har vi varit ett kärlekspar. Ett par av kärlek. Mer kärlek än vänskap. Och vi fortsätter att älska. Aldrig har vi tagit beslutet att lägga ner. Det känns som en omöjlighet. Så därför är min skräck att det ska hända honom något så gigantiskt stor att jag inte kan överblicka den. Kan inte komma runt känslan, kan inte hantera den. Visst blir vi trötta på varandra ibland. Men då umgås vi inte lika tätt på ett par veckor. Sedan är vi tillbaka. Behöver varandras närhet, varandras lukt, varandras hud mot min hud. I kväll hann jag inte bli orolig på riktigt. Bara orolig. Och genast poppar skräcken upp. Men i dag hälsade han inte på oss. Återigen blir jag tacksam över att vi fortfarande har varandra. Inget som jag vet kommer vara en verklighet för alltid. Kanske blir vi gamla tillsammans, kanske inte. Men i kväll kommer vi ligga hud mot hud och lukta på varandra i huset som vi har råd med tillsammans.

1 kommentar:

Linda sa...

Here jösses där skrämde du mig Åsa! Jag trodde att Marcelo helt plötsligt hade lämnat dig kanske träffat någon annan. Jag tyckte att det var så förfärligt hemskt!! Jag tänkte stackars Åsa!! Jag tror att det handlade mycket om att jag kunde föreställa mig känslan. Jag och min man har "bara" varit tillsammans i 9 år och det känns som om jag inte skulle överleva utan honom!! Och ni som varit tillsammans 21 år!! Jag håller tummarna att både du och jag för åldrars med våra män och behålla dom länge länge i livet!! Eftersom män har en tendens att dö förre sina kvinnor!