Bergsklättring i snöig skog

Idag är Bobbos sista dag som 9åring. Och det måste ju liksom firas lite det med. Jag var mycket piggare när jag vaknade i morse så en lite längre tur i skogen kändes som en bra idé. Ungarna jublade och kravlade upp och nerför bergen. Några korta sökslag i början av skogen fick bort den värsta överskotts energin. Sen vet jag inte vad som hände..... Bobbo försvann, grannens hundar kom farande, ungarna kastade sej hejdlöst ner från ett berg. Vi löste upp situationen ganska fort, men grannen varnade mej för att gå på berget. Just den väg vi skulle ta. Bobbo var som skogstokig efter mötet med de tre hanarna. Han for som en treåring fram och tillbaka i skogen. Pluto var inte alls lika förjust i att springa i den jobbiga snön. Den var liksom frusen på ytan och tung och djup under. Vi sjönk ner till ljumskarna i bland. Både våra människobenen och hundbenen fick ett rejält träningspass. Uppe på det högsta berget tänkte jag 

Lilla N försökte åka kana på magen
med huvudet först. Lite risky på
berget......

leka lite med hundarna medan ungarna hoppade slalom nerför och kröp uppåt. Pluto satt upp på berget och vägrade delta, vad jag än lockade med. Han satt där han satt och ville inte alls vara med. Bobbo däremot var helvild. Vem är yngst i skaran kan man ju fråga sej.... Efter ett tag fortsatte vi färden och nu var Bobbo med oss hela tiden. Pluto höll sej bakom Bobbo mest hela tiden, vilket är lite ovanligt. Tillsammans gick vi 

Jag busar på berget med Bobbo. Pluto
väntade där uppe o vill inte vara med.

där hela familjen, sjönk ner i snön, pulsade, svetatdes, flåsade, skrattade. Det kändes som vi var ute på ett äventyr i vildmarken. Flera gånger fick vi  stanna och vila. Speciellt Lilla N:s små ben blev trötta. Då passade vi på att göra snöskulpturer och gubbar. Påhittiga är de i allafall min älskade ungar! Det blev en riktig genomkörare för flåset och musklerna i rygg och lår. Genast mår ryggen bättre. Vi kom hem varma och hungriga. Stora N stekte pannkakor och jag kunde köra ett kort lydnasdspass med Pluto för första gången på tre veckor. Det kändes bra. Rutan strulade lite. Men det var mitt fel. Kanske är jag lite på gång nu ändå? Det har ju varit lite öken här ett tag när det gäller träning. Men så tänker jag; jag har inte så höga ambitioner, det får ta den tid det tar. Behöver jag lite paus så får jag helt enkelt sluta nojja över att alla andra aktiverar sina hundar så mycket. Hundarna kommer ut, de tränar apportering och olika sök nästan varje dag. Flera gånger i veckan får de träna lite trix och ha hjärnjumpa. Och de ser ut att att var rätt harmoniska. Faktum är att Pluto helt har bytt attityd sista tiden. det finns inga spänningar alls. Dock så blödde han från tassarna när vi kom hem från skogen. Han hade skurit sej på ovansidan, där klorna sitter fast liksom, på snön. Inget allvarligt, men kanske en förklaring varför han inte var så pigg att rusa runt som en galning i skogen idag.

Bobbo 9år och 364dagar