Mina x-tra ungar?

Ibland skäms jag över att jag är så vimsig. Att jag skjuter upp saker. Det går oftast att reparera, men ibland blir det pinsamt. Pontus och Michis fyllde år i september och oktober. Jag har inte tagit mej i kragen och firat dem än. Det har liksom alltid kommit nåt emellan. Jag skäms över mej själv. Visst kan jag komma med tusen och en ursäkter, barnen har varit sjuka, jag har inte varit ledig osv osv, men det funkar inte. Det är ihålligt. Pinsamt. En gång i tiden var Pontus och Michaela några av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag levde med dem i mina tankar hela tiden. Men de  var inte mina barn och jag förlorade rätten till dem för många år sedan. Då blev jag en åskådare, som fick gripa in då och då. Sedan kom mina egna barn och jag började lägga fokus på dem istället. Men kärleken för dessa två ungdomar försvann inte. Jag bryr mej om deras välfärd. Jag önskar dem väl och jag tänker på dem varje dag. Jag har bytt blöjor, torkat deras spyor, kramats, dansat, busat, tröstat och gått i skolan och på dagis med de två. Vi skapade band som jag håller väldigt kärt. Känslomässiga band som jag inte kan klippa av hur som helst. Men tydligen kan jag "bara gör ditten och datten innan jag ska..." 

Vi käkade här och fick en stund tillsammans.

Jag, glad, på väg att möta mina
x-tra ungar.

I dag tog jag mej i kragen och bestämde en träff och tog med dem till en pizzeria och ungarna och jag umgicks en stund med Pontus som nu är nästan vuxen, jobbar, ser fräsch ut och gör bra saker för sej själv. Det var underbart att höra att han är på G. Killen som har så mycket fint i sej, en kille med hjälte kvalifikationer! Vi umgicks även med Michaela, den snygga tonårsbruden som går i högstadiet som är så underbar, som en pralin som man vill äta upp. Hon är så snäll, ordingsam och har en underbar sarkasm som jag älskar att skratta med. Jag kände idag att jag har saknat dem en hel del. Förut träffades vi oftare, eftersom jag umgicks mer med deras mamma, nu får vi bygga på vår egna relation. Jag hoppas vi kan göra allvar av våra planer att träffas efter jul och spela golf eller bowling. Jag har förlorat rätten till deras liv, men jag vill gärna fortsätta finnas lite kvar i periferin. De är viktiga för mej!