Jag hade riktigt roligt i går på jobbets julfest.Men i kontexten, alkohol, avslappnad och personligt med dessa underbara människor blir jag malplacerad och inte jag. Av någon anledning kan jag inte slappna av och vara den person som jag är egentligen är. Jag känner mej liten. Liten och ful. Men jag har kul ändå. Jag trivs med mina kollegor. Men jag passar inte in. Jag gör verkligen inte det. Människorna på jobbet är så mycket mer hippa än vad jag är. De är snyggare, mer vältränade och mer party än vad jag är. Bredvid dem blir jag en ganska trist och grå person. De är modemedvetna, och så mycket annat än vad jag är. På jobbet är det inte lika märkbart. Där är vi kollegor som jobbar för samma mål, elevernas bästa. På personlfesterna blir det väldigt uppenbart. Jag är inte som de. Och missförstå mej rätt, det är inget fel på att vara som jag är. Jag har verkligen hamnat i en fantastisk konstellation av arbetskamrater som alla är positiva, starka och underbara. Jag älskar mitt jobb. Och jag har djup respekt och beundran för mina chefer. Jag hyser en största ödmjukhet inför mina kollegor. Jag bara inte riktigt passar in.... utanför skolsalen. Jag kan se kollegor som började samtidigt eller senare än mej, flyta in, ta plats och passa in. Jag stod igår på vår julfest och tittade på alla människor. Jag gladdes över att se spelet, skålarna, dansen och det sociala samspelet. Det är coolt att se hur självklart vissa människor bara passar in. Ser jag på mitt eget agerande utifrån under kvällen så såg det nog också ut som jag passade in. Jag buggade, skålade, skrattade osv. Men jag satte också skrattet i halsen, drog mej undan och insåg ett och annat. För mej är det så viktigt att vara sann till min egen känsla. Kanske är det just detta drag av melakoni som gör att jag förstår min son så bra när han kan säga att han känner sej utanför trots att han alltid har någon att vara med. I hemlighet önskar jag nog att jag vore lika hipp och snygg som mina kollegor. Jag satt i bilen hem och sa till mej själv att jag är inte född i den formen och det är bara att acceptera det. Och innerst inne så längtade jag efter min håriga, lite små tjocka karl. Jag saknade mina vilda, fantastiska barn. Framförallt saknade jag en vild galen tjejkväll delad med Anna, Frida, Krisse och de andra tjejerna. Jag tänkte på gångerna Åsa och jag dansade på scenen kväll efter kväll på danska nattklubbar. När Anna, Jenny och jag dansade samba med heta latinos och fransmän på Fashing i Stockholm. Med nostalgi tänker jag på raveklubbarna i Tyskland, trots att jag egentligen inte gillar rave. Närheten och kärleken jag kände med teatersällskapen och filminspelningsteamens intima cider och vin samvaro. Jag drömmer mej bort till vilda tequilanätter med Nettan och jag kan till och med sakna filmkvällarna med kollektivet i Norrköping som många gånger slutade på en av stadens uteställen. I de sällskapen känner jag mej mer hemma, där kan jag vara jag. Där kan jag dansa på borden, bjuda på show hitta på galna upptåg och slippa kontrollera all den energi och kraft som jag dagligen försöker tygla i mitt inre.
Missförstå mej inte. Det var trevligt sällskap igår, bra musik, ok mat och många härliga skratt. Det jag funderar över är mitt egna beteende. Min egen känsla. Varför ska jag vara så här? Varför kan jag inte bara.......vara jag? Konstigt hur jag kan förändras så mycket beroende på hur säker jag känner mej. Nåväl, nästa vecka är det dags igen för personalfest. Denna gång med Marcelos jobb. Då hoppas jag mina kompanjoner kommer. Mina favvotjejer där jag kan känna mej trygg och vanlig och inte så malplacerad. Sen har jag ju världens bästa där vid min sida - Marcelo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar