Jag har sett en film. Den handlade om lycka som inte varar. Den handlade om svårigheter i livet och att ta till vara det goda i livet. Klockan är sent. Jag funderar alltid mycket sent på kvällen. Just nu virrar alla mina tankar runt, runt om smärta. Värdesätter jag allt det som är bra i mitt liv? Uppskattar jag min lycka. Inser jag ens hur bra jag har det? När kommer nästa käftsmäll?
Jag blir mer och mer kär i mina hundar. Bobbo, min fina, fina Bobbo. Min underbara Pluto. Jag har så mycket kvar att uppleva med dem. Så många nya minnen att skapa. Så mycket roligt och spännande att se framemot. Jag avgudar mina hundar. Just nu är de inne i en period där de leker och har roligt och tar stöd av varandra. De längtar efter den andre när jag separera dem. Och tillsammans med mej och barnen skapar de nya påhitt och upptåg varje dag. Små saker som knappt kan benämnas med ord. Så små men så otroligt stora. Jag är så himmelens glad över mina älskade, älskade hundar!
Mina barn. I dag satt jag och tittade på Lilla N. så söt hon är! Och vad lillgammal och klok hon börjar bli. Jag imponeras över vilka strategier hon börjar använda för att ändra sitt eget beteende. Så liten och så otroligt klok redan! Hon är en gåva! Stora N är inne i en period där vi varje dag imponeras över honom. Han börjar bli stor. Lite tonåring. Han har alltid varit så kompetent, men nu..... det bara rasslar iväg. Vilken resa han bjuder oss på och vad härligt det är att se att han själv uppskattar resan!Min lilla fjäril, Mittimellan N, hur kunde jag få en så vacker och underbar dotter? Hur kan hon ha mina gener i sej? Hon är en fröjd, en ängel det perfekta lilla i det stora. Snart fyller hon 5år. Fem. Hon går ifrån lilla barnåldern. Jag är snart inte en småbarns mamma längre. Jag börjar bli en mamma till barn. Och nu ska vi leva tillsammans i en familj, inte bara vi vuxna som ska serva de små. Vi ska uppleva och göra tillsammans. Bli bättre människor ihop. Jag ser framemot att få umgås med mina barn varje dag. Få andas på deras underbara hud, borsta deras fina hår och känna deras tillitsfulla kramar varje, varje dag.
Marcelo. Han är som en mur. Man kan skrika, klottra, sparka, hata, älska honom. Och han förblir där, lika stadig, lika trygg och lika stark oavsett vad som händer runt om. Han har sina fel. Men han hymlar inte, gör sej inte till och han sviker inte. Hans kärlek får mej att blomma. Hans ljus i hans ögon är det bästa. I går såg jag en brölloppsfilm där huvudrolls innehavaren säger att hon älskar att titta på brudgummen när bruden kliver in i kyrkan. Hon älskar att se blicken han ger sin blivande fru. Så full av kärlek och lycka. Som om ingenting annat fanns. Tio månader av tolv har Marcelo den blicken när han kliver innanför dörren och får syn på mej. Hur många har den lyckan efter 20 år? Han är Guds gåva till mej. Och aldrig har jag älskat en människa så som jag älskar honom!Så när kommer käftsmällen? Vart ska slaget slå till? Kan man få vara så här lycklig hur länge som helst? Det onda i mitt liv är det att jag är fet? Att jag dras med sjukdomar? Att jag har ont? Är det att jag inte har en mor som älskar mej och vänner som överger? Eller att jag inte har pengar som räcker till mina djupaste drömmar? Det kan jag ta! Men efter filmer som den jag såg nyss undrar jag om inte det onda kommer göra ännu ondare? Eller målar jag bara faan på väggen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar