Försvunnen

Min son, 6 år och borta!

I går försvann min son. Han var helt borta. Ingen visste var han var. Jag rev upp himmel och jord för att hitta honom, samtidigt som tårarna aldrig slutade rinna nedför mina kinder. Marcelo åkte kilometer efter kilometer och letade längs med vägarna. Ingen Stora N.


Det hela började med att min chef bad mej jobba över. Jag ringde till frita och meddelade ändringen, vilket innebar att Stora N skulle följa med den senare bussen till mitt jobb istället för att ta den tidigare bussen hem. Allt var frid och fröjd tills jag stod i kylan, med för lite kläder och väntade på att bussen i kylan. Bussen kom. Men ingen son klev av. Jag frågade busschauffören. Jo han hade gått på, men han fanns inte kvar på bussen. Med viss oro gick jag igenom hela bussen. Kanske hade han somnat ( jo det har hänt 1 gång) längre bak? Men ingen snarkande son mötte min blick. Tyst svor jag inombords. Han måste ha gått av hemma. Jag klev av och fick upp mobilen i samma stund. Runt hemmet var Marcelo, och jag visste att han skulle bli arg, men jag ringde och sa åt honom att skynda ner till hållplatsen. Stackars Stora N hade stått i kyla i nästan en halvtimme och väntat. Han måste vara jätte rädd, tänkte jag. Men det tog en evighet innan Marcelo ringde och jag kunde inte vänta. Jag ringde honom igen. Signal efter signal gick fram utan att han svarade. Men till slut hörde jag hans röst. Han kom precis fram till hållplatsen. Sedan sa han orden:
- Han är inte här!
I samma ögonblick dog jag. Min mage blev ett tomt svart hål. Hjärtat krympte och jag blev helt paralyserad. Synen försvann. Jag blev nästintill blind......... Allt mörknade, jag dog men jag satt fortfarande vid mitt skrivbord på jobbet och kände mej totalt utsläkt. Jag hörde Marcelo ropa efter vår son i telefonen. Sedan kom han tillbaka och upprepade att han inte var där. 


Jag känner min son. Jag vet hur han fungerar. Jag kan räkna ut vad han ska göra. Vi har gått igenom det här så många gånger. Han kan mitt telefonnummer som rinnande vatten. Han vet vem han ska vända sej till om det sker någonting. Jag vet vilka hem han besöker, jag vet hur han tänker. Även om det blir en nödsituation har jag drillat honom vilka åtgärder som ska göras. Han vet. Och jag vet vad han gör. Sen kan det alltid hända saker som gör att planen inte går lika smidigt. Men jag var så säker på att han skulle vara där vid hållplatsen. Ensam. frusen. Ledsen. Det fanns liksom inga alternativ. Om inte...... han verkligen hade somnat i bussen, och jag hade missat att se honom kanske på golvet längst bak? Det var enda alternativet. Jag lämnade min blottade plats mitt i personalrummet för att ringa till nummerupplysningen. Jag var tvungen att få tag på chauffören! När eniro kopplade mitt samtal svämmade ögonen över. Jag kunde inte längre hejda tårarna. Stora N var inte i bussen. Det var jag säker på. Och efter att ha kopplats mellan olika personer hör jag hur han som körde bussen säger att han ska stanna. Jag hör hur han andas när han går genom bussen. Två gånger upprepar han att Stora N inte är där. Han var inte där. Var var han?


Trots att jag var helt förtvivlad blev jag helt kyligt inställd på att hitta rätt på min son. Jag ringde och ringde, i en vild frenesi för att ta reda på om han överhuvudtaget gått på just den bussen. Och framför allt ta reda på var han hade gått av! Marcelo skrek i luren att jag var tvungen att släppa allt och sätta mej i bilen och leta. Men jag kunde inte. Jag var tvungen att veta var jag skulle leta! Fritapersonalen frågade var de skulle åka för att kolla. Grannar erbjöd sej åka runt.Men var? Jag hade inga svar. Jag visste ju inte var han var!


För mej var det stora monstret som åt upp min själ under de här timmarna, att jag visste att han skulle hitta ett sätt att ringa mej. Varför ringde han inte? Det måste betyda att han inte kunde. Och varför kunde han inte? Även om jag förstod att föräldrar till min sons klasskamrater skulle ringa om han dök upp där kunde jag inte låta bli att ringa de som var troligast att han kunde vara hos. Människor han skulle söka upp för att få hjälp ifrån. Stora N är en förnuftig kille. En kille som kan ta hand om sej själv och som vet att han måste höra av sej. Men han är också känslig och ganska lättskrämd. Hela tiden dunkade oron för hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara..... eller var han vid medvetande?


Mitt i ett samtal ringde telefonen. Ett mobilnummer. Frita eller nån som har hittat min son tänkte jag när jag svarade. Jag hörde ingenting. Jag lade på och ringde upp numret. En mörk mansröst svarade. Jag drog efter andan. Vem var det? 
-Jag har en ledsen liten kille här.......
-Tack gode Gud, var min första kommentar. Helt ur det blå. Jag hade inte ens bett än! Sedan krävde jag att få prata med min son som knappt fick fram ett ord för all gråt. Jag lyckades lokalisera honom och ringde Marcelo från skolans telefon. Han var i närheten och mindre än 40 sekunder senare var far och son förenade. Jag hörde Marcelo krama om vårt gemensamma barn. Jag hörde min son gråta, sedan bröts båda linjerna. Jag satt stum och stirrade framför mej. Tårarna rann och rann. Jag fick ingen hejd på dem. Tyst grät jag medan jag stirrade stelt framför mej. Mina ben var som spagetti. Armarna darrade. Sedan började samtalen flöd in över mej. Alla som jag hade ringt ville veta om han var hittad. Och det var han. Han var tillbaka. Han var tillbaka. Först en timme senare kunde jag resa mej ur stolen. Tårarna fortsatte rinna ända tills jag svängde in på parkeringen vid vårt hus. Tårarna rann medan jag hämtade tjejerna på dagis, tårarna rann när jag lämnade mitt arbete, medan jag körde. Att få krama om min son var det bästa jag kunde göra.

Hemma i min säng, där han ska vara!

Pärsen jag gick igenom igår påverkar mej fortfarande. Jag är helt stum. Tårar kommer fortfarande. Mina ben är svaga, ryggen värker och jag är helt, helt slut. Men min son är hemma med mej. Han fick stanna hemma från skolan ihop med sin far idag. Jag lämnade jobbet tidigare och hela kvällen har vi varit tillsammans. Min son sov i min säng natten till idag. Bredvid mej, där han hör hemma.