Translate

onsdag 14 december 2011

En stressig vanlig dag


Inte nöjd idag


I dag har varit en jobbig dag. Jag försov mej. Jag kom försent till jobbet. Jag åt ingen frukost förens 30min innan lunchen. Jag stressade runt på alla raster och gjorde muntliga kompletteringar med de elever som inte klarat sej. Jag rättade sista minuten-proven som gjordes av elever som varit sjuka. Jag tappade bort mej. Jag drog några minuter för tidigt från jobbet för att hinna till luciafirandet halv sex. Då satte jag mej i en bil utan bensin. Åkte ner till macken. Kortet var tomt på pengar och jag hade inga kontanter. Jag bad en tyst bön att soppan skulle räcka hem. Och gärna tillbaka till stan igen! Hämtade tjejerna. Bestämde tyst att vi skulle skita i lucia och åka till McDonalds istället, efter att jag varit hemma och hämtat pengar. Tjejerna jublade. Åkte i racerfart och hämtade sonen. Dundrade in på frita tre minuter i halv sex. Fick veta att föreställningen börjat klockan fem. Vi var nu ålagda att gå 18.45 istället. Drog mitt förslag om McDonalds för sonen. Ungarna runt oss som hörde protesterade och upplyste sonen om att han MÅSTE gå. Enda gången man fick dispans var om man var sjuk. Jag ville slå den lilla blonda tjejen som var mest ettrig och upprepade att vi måste gå tusen gånger utan att andas. Men jag lät såklart bli. Sonen ville absolut gå. Fick tillslut in alla barn i bilen och funderade i panik vad vi skulle äta i kväll. Fick svårt att andas. Jag vill inte, jag vill inte! Åkte hem. Överförde pengar till rätt konto. Hittade en halv honungsmelon i kylskåpet. Sen var det tomt. Satte mej i bilen. Bad om att bensinen skulle räcka in till stan. Stoppade in hundarna i bilen, startade och åkte tillbaka mot stan. Hostade in på macken. Tankade, köpte frukt till ungarna eftersom Lilla N fått hysterianfall när hon inte fick ett päron hemma. Åkte ner till affären. Pyttipanna är också mat! Köpte även frukt, bröd och mjölk. Sterssmagen, hysterin och vansinnesutbrottet var på väg att ta över mitt till synes lugna yttre. Eller vem lurade jag? Jag ville inte, jag ville inte fira lucia. Försökte på McDonalds förslaget igen. Fick kalla handen. Klev ur affären, träffade några jag kände. I självbevarelsedrift stannade jag och andades ett par minuter. Åkte sen till kyrkan. Kom 5 minuter försent. Kom inte in för att luciatåget väntade på sin entré. Fick vänta i en evighet innan vi kom in. Inte en enda ledig plats att sitta på. Klockan kvart över åtta var vi hemma. Laga mat. Vet du hur lång tid det tar att steka ägg och pyttipanna? Lilla N hade sönder ännu en bok. Nu finns inget kul på TV;n. Snart ska jag tillbaka till jobbet igen.

Förutom detta bestod även dagen av ett fantastiskt möte mellan mej och en elev. Det värmde hela mitt hjärta. Hela dagen har jag använt händerna och kreativiteten under det julpyssel jag haft ihop med femmorna. Jag har fått chans att jobba ihop med en bra kollega, Kristin som jag önskar jag kunde träffa lite mer. På dagis väntade två samarbetsvilliga tjejer som utan knot kramades och klädde på sej. På frita väntade en kort men intensiv stund av rå kärlek medan sonen satt i min famn och andades på min hud. Vi var så närvarande, trots tjatet runt oss om att vi var tvungna att gå till kyrkan. Det var han och jag i vår hemliga värld. Jag fick ett paus utanför affären. En chans att andas när jag träffade Bobo (nej inte min hund hund, utan Nelis älskade sambo) en kort stund. En man med ett lugn. Jag andades. Andades och lyssnade. Sen fick jag en stor kärlekskram av min bedårande kusin. Massor av kärlek i den kalla luften i det stenbelagda centrumet. Ett möte några människor emellan, kort men så betydelsefullt. Och väl i kyrkan fick vi ett julspel som var det bästa och finaste jag sett på många, många år. Trots att vi fick stå var det varmt och jätte kul! Väl hemma ville barnen sitta tillsammans vid matbordet och vi samtalade om saker som små barn tycker är viktiga, som är viktiga även för mej. Vi tände ljus och njöt av Icas pyttipanna. MUMS. Sedan kramarna ifrån sängen. De små armarna runt min hals. Tre minuter senare, tre sovande barn. Inget bråk, inget tjafs.

Att kramas med barnen
är balsam för själen!
När jag om två veckor tittar tillbaka på den här dagen så kommer jag att minnas det sista stycket. Jag minns värmen, kärleken och de fina stunderna. Väldigt sällan kommer jag ihåg stressen, tröttheten och det dåliga. Däremot lever känslan kvar. Och jag undrar varför jag är så trött och inte så uppåt som jag brukar vara. Jag kan inte hitta orsaken, eftersom jag glömt den. Så funkar jag. Men just min dag i dag är nog ganska typiskt för hur mitt liv ser ut. Det finns en del tråkiga saker, men varje dag har så många levande, fina stunder så attd et är svårt att inte gill livet och den "trista" grå vardagen.

Inga kommentarer: