Agility i Kumla

Holger på tävling i mattes knä

Jag vågade chans i går morse. Jag tog med alla barnen, även Lilla N, när det var dags att åka och tävla säsongens sista officiella agilitytävling. I början var hon precis så där gråtmild, gnällig och tjatig hon har varit på sista tiden. Men jag sa ifrån på skarpen, gav dem lite frukost, sa till igen och till slut så skärpte hon till sej. Men mest tror jag det var storebrors förtjänst att det gick så bra att ha med alla tre barnen. Vad skulle jag göra utan min stora, fina grabb?


På tävlingen var det fyra lopp som skulle avverkas. Två agility- och två hoppbanor. Jag satte upp mitt tält brevid Lotta, Ann och Emma. Det är alltid trevligt när man är flera från klubben som kan hålla sällskap. Desstå roligare när det är bra folk. Jag var ganska sjuk, om jag ska vara ärlig. Matt i kroppen, hostig, snorig. Men med lite alvedon i kroppen genomförde jag mitt dagsverk!

Emma och Holger på upploppet.

Emma tävlade sin lilla trasselsudd, Holger, två gånger. Första loppet gick så himla bra! Han hade fart, de hade kul och Emma log med hela ansiktet när hon kom i mål. Underbart. Lopp nummer två gick lite mindre bra..... Holger verkade trött av alla intryck. Vi kan väl säga att han hade lite svårt att fokusera och att lyssna på sin matte. Men ett kanon lopp måste man ändå vara nöjd med!

Malva i full fart, men lite åt fel håll ibland...

Lotta fick det lite tufft. Hennes Malva, som varit en stjärna på lydnadsplanen hela sommaren med över 190poäng (av 200) flera gånger, ville inte riktigt få till det. Ett lopp var hon totalt lomhörd och sökte sej till balansbommen  bara för att det hindret är roligast, när det var en tunnel hon skulle till. Ett sista lopp blev riktigt bra, när en besviken matte uteslutit belöningen loppet innan. Då skärpte hon till sej och Lotta var som en sol när de kom i mål. Oturligt nog hade hon gått ur näst sista pinnen i slalom så alla loppen blev till slut diskade. Men Malva är ung och nästa säsong kommer hon vara ett år äldre, ett år mognare och ett år bättre. Då lossnar det säkert! Lotta är en sån pass bra förare att det är oundvikligt att det går bra för dem.


Pluto däremot tycker att det börjar rycka i agilitytarmen och undrar när hans ka få vara med på det roliga....

En pinne till

Tävlingen i Kumla kändes bra på alla vis. Det var en trevlig plats, bra sällskap, jätteroliga banor. För oss i från vår klubb var det blandat resultat och för mej och Bobbo gick det som för de övriga. Lite blandat. På agilitybanan fick jag inte ihop hjärnan och glömde bort  banan båda gångerna. Första gången fick jag till det och vi blev inte diskade, men tyvärr rev han första hindret. Det verkar bli en vana det där...hmmm. Så jag var extremt besviken när jag klev av. Men det rann snart av mej. Han sprang bra. Vi var samspelta och att tävla med en sån underbar hund som Bobbo är en fröjd! I stället laddade vi om till hoppbanan. En klurighet, staket, var det i början av banan. Och jag var osäker på hur jag skulle lösa det. Men så beslutade jag mej för en lösning och höll mej till planen. Och det gick bra! Vi tog oss i mål. Felfria och på tredje plats! Det kändes kanon! Vi hade startnummer 9 och med över 70 startande tänkte jag att vår tid antagligen inte skulle hålla för en pinne. Men vi var felfria och det hade gått ganska fort ändå!






När det väl var dags för prisutdelning meddelades att fyra pinnar skulle delas ut. Mitt mod sjönk.  Lite hade jag ändå hoppats på att kanske, kanske ta en pinne. Men hjärnan arbetade långsamt. Matte är inte min starka sida. Det var bara fyra felfria i loppet. 15% av de startande som är felfria får pinne. Alltså hade jag en! Och vi hade behållt vår tredje plats! Jag var jublande glad. Även om mitt snoriga, matta tillstånd inte riktigt kunde uttrycka den glädjen. Efter lunchen var det dags för hopp igen. Det gick kanonbra. Banan var så himla rolig, men tyvärr rev han ett hinder mitt i banan, igen. Vet inte hur jag ska komma åt det där.... får fundera på saken. Träna mer känns uteslutet. Vi måste spara på hans kropp.


Sista loppet var en parodi. Det var dags för agility igen. Bobbo var trött och farten kraftigt reducerad. Men han var med bra. lyssnade, tog alla kontaktfält allt var bra tills...... jag tog helt fel väg. Tog balansen efter tunneln när det var ett hopphinder och A-hindret. Diskade. Hur arg jag var på mej själv? VÄLDANS! Annars känns det som om vi hade fått en pinne i agility också. Så det känns som det var en pinne vi förlorade. Kanske inte stämmer eftersom han kanske hade rivit ett hinder, eller hoppat ett kontaktfält. Men det kändes inte så. Han kändes så med! Men oavsett vilket så var facit för tävlingen bra. En disk. Två lopp med 5 fel. En pinne. Jag vore dum om jag inte vore nöjd!

En massa strul!

Skulle göra ett blogg inlägg. Det slutade med att ingenting fungerade. Jag kunde inte logga in på mitt googelkonto och fick därför inte komma in på min blogg. Jag har flera mejl adresser, så jag tänkte att jag byter väl till den som jag tänker ska vara min privata, men aldrig riktigt blivit det. Då godkändes inte den! Så nu har jag i över en timme förtvivlat försökt rätta till det!!!! Funderade på ett tag om jag var tvungen att lägga ner min blogg och starta en ny. Hemska tanke! Jag har hittat en nödlösning. Nu vet jag abra inte hur jag ska hantera alla mina mejladresser.... suck. Vilka i-lands problem jag har!

I tidningen

Jag råkade hamna i tidningen idag. Den tysta, sega kampen jag håller på med i på sidan om allt annat. Att göra gatorna säkrare för alla. Och för att kunna släppa lös mina flickor om ett par år. Jag blev kontaktad av en reporter efter att en närstående till mej blev sexuellt ofredad häromdagen. Jag tycker inte det är ok. Förstår inte hur någon kan tycka det. Jag tror vi måste ändra lagar, skapa bättre vård, men framförallt skapa debatt. Ändra våra värderingar. Offren ska inte lida i det tysta medan allt skydd går till förövaren! Alla kan göra skillnad. I det lilla. Gör det du med.

Surriga natttankar från sjuk liten jag

Det är tidig, tidig fredag morgon. Snart fyra. Borde sova, men kan inte. Mår bajs just nu. Det är bara att konstatera jag är sjuk på riktigt. Halsen är helt igensvullen, näsan rinner som om nån hällde vatten från ena näsborren, huvudet värker, kroppen gör ont. Hade så gärna tränat box idag på jobbet, men det kommer jag få ställa in. Hade velat låta barnen träna judo i kväll, men det vore idioti med tanke på hur jag mår. Jag ska till jobbet. Har inte så många lektioner idag. Sedan blir det nog att handla lite, åka hem, packa och lägga sej i soffan. Lördag morgon sticker jag vid sju hugget på morgonen för att tävla i agility. Och det tänker jag INTE missa. Säsongens sista agilitytävling, för oss. Problemet med att jag är sjuk nu är att jag inte har feber, jag har ingen diagnos, mår bara risigt, och då är det liksom inte "tillåtet" att ställa in saker i min värld. Jag orkar ju lite till.


I dag hade jag agilitykursen i hop med Ann. Skicka en liten blänkare om det på fb och hur synd det är om mej eftersom jag inte mår bra.... flera andra instruktörer svarade att jag faktiskt kan ringa och be dem hoppa in i stället.                  Ja just det...... så KAN man ju göra. Har inte tänkt på det.
På fullaste allvar har jag inte haft en tanke på att att inte åka dit. Såg liksom inte det som en möjlighet. För har man åtagit sej så har man.......Vad tokig jag är! Vad galet jag resonerar!


Bara det här att jag inte ska träna ett box-pass i eftermiddag och sedan åka och träna judo direkt efteråt har tagit mej tre timmar att komma fram till. Jag ska bara.... Men då kanske jag är dunder, mega, superdålig nästa vecka. Och jag tror inte min kropp uppskattar två timmars träning just nu. Men det har inte varit självklart för mej ändå att jag inte ska träna idag. Det har liksom kommit upp som en tanke då och då,
Oj hur ska jag palla en timmes hård box? Kroppen kommer vara helt slut. Undra hur jag kommer vara på lördag då. Orkar jag verkligen judon då. Aj vad ont jag har. Det gör ont att ligga ner. Jag mår inte bra....kanske bäst att....bästa att vadå? Jag BEHÖVER ju inte träna box. Jag skulle ju prioritera judon! Jag behöver ju inte träna. Jag kan ju strunta i box! Ja, det blir nog bäst!
Två timmar senare med stort överläggande konstaterade jag samma sak med judon. Det som får ner mej på jorden är Marcelos röst som jag hör inom mej hela tiden. Jag ser hans blick när han konstaterar min dårighet att till varje pris fullfölja allting. Han är underbar att ha tillhands, även om jag inte träffat honom igår....

Fotbolls match.

Hemma. Alla sover. Klockan är för mycket. Borde ligga i sängen nu. Men jag behöver duscha först. I dag blev det en träningsmatch på fotbollsträningen. Jävlar vad kroppen gör ont nu! Mest beror det nog på att jag inte strechade efteråt, fick panik och kastade ungarna i bilen för att åka hem och laga mat när jag insåg vad klockan var. Men dagens träning var riktigt rolig. Jag stod i mål en stund. Markbollarna kastade jag mej inte efter, men de andra hade jag ganska bra koll på..... Det var kul att vara lite "goalie" igen. Sedan kom ena killaget och frågade om de kunde få spela match mot oss. 
De har en viktig match under morgondagen och behövde träna snabba tillslag och lite matchträning. Vi ställde såklart upp. Jag undrar vad de andra egentligen tycker och tänker om oss. När vi skulle starta upp för snart ett år sedan garvade alla åt oss och skakade på huvudet. Gamla tanter sparka boll, de skrattade och siade om brutna ben och hjärnskador. Vi har klarat oss. Och trots att vi spelar med knappa förhållanden så lyckas vi få till träningar varje vecka. Vi är för få för att få till seriespel eller Korpen, Vi är trots allt mammor i första hand med allt ansvar det innebär. Tre av oss har barn som spelar under samma tid, i samma klubb, därför är onsdagarna väldigt bra för oss. I dag skrattar de inte. I dag tränar vi ihop med ungdomslaget när manskapet i vårt damlag tryter. Vi har spelat match några gånger mot de yngre grabbarna. De med mer klipp i benen och mer teknik än vad vi någonsin kommer att drömma om. Men vi står oss. Vi konkurrera och lyckas göra både mål och vinna. I morgon kommer jag halta. Huvudet kommer värka för låsningen i nacken är hemsk just nu. Men jag kommer bära mina smärtor med ett leende. Sakta kommer jag att komma tillbaka. Sakta blir jag lite snabbare, lite starkare. Snart kommer jag att kunna träna mer på allvar, lite hårdare, lite oftare.

Många pedofiler i stan.

Jag undrar vad det är som får män att begå brott mot kvinnor? Vad är det som gör att till synes "normala" killar tror att de har rätten att våldta, tafsa och sexuellt utnyttja barn, tjejer, eller andra individer överhuvudtaget? Vem uppfostrar dessa pojkar? Vem misslyckas med att uppfostra dem`? Pedofilen som våldförde sej på min släkting är ute. Han bor ensam i barntätt område, nära skola och förskola. En ungman i 20+ åldern som låser in barn i mörka källare och säger att de inte kommer ut innan de...... ja ni vet. I veckan var det en annan närstående som blev antastad. Den här gången på badhuset. Polis tillkallades, men utredningen kan lika gärna läggas ner som att det blir någonting av den. Ålder på tjejen? Samma som min släkting. Det verkar vara en farlig ålder där runt 12-13.
Helt uppenbarligen har vi ett problem i vårt samhälle. Individer är vi allihopa och vi måste leva sida vid sida. Men när det finns människor som tror sej ha rätten att använda andra människors kroppar, som om de vore slavar, har de människorna verkligen rätten att samexistera fritt då? Tro nu inte att jag tycker vi ska låsa in alla, eller sätta dem i nåt reservat som de förr i tiden skeppade brottslingar till Australien. För det är inte det jag menar. Men kanske borde vi titta på lösningar där dessa människor, utan empati och medkänsla för sina offer, inte helt fritt ska springa lösa hur som helst. Fotboja, vård, terapi, medicinering, kastrering, jag vet inte vad lösningen skulle kunna vara. Men jag tror på fullt allvar att vi  måste börja ta tag i frågan ordentligt. Våga prata om alternativ och våga se bredare lösningar.

Börjar bli sjuk

Jag tänkte tanken lite smått i går. Tänk om jag blev sjuk så att jag bara fick ligga i soffan och vila. Jag tog tillbaka tanken lika fort igen. För jag vet att jag INTE får vila. Det är tre små knoddisar som blir sympatisjuka med sin mamma och då behöver massor av uppmärksamhet av bara mej.Framemot eftermiddagen kände jag en stickande känsla i näsan. Sen gick den ner i halsen. Kroppen började svida. Det gör ont. Än är jag inte dundersjuk. Men nog sjutton blev jag dålig. Nu försöker jag stävja det värsta med vila och echinagard. Gissa vilka som ynkligt kommer och säger att de A) har feber, B) har ont i kroppen C) inte mår så bra......? Ja just det tre små N, varav en är lite snorig men inte dålig...... Gissa vilka tre som ska ligga PÅ mej? Inte bredvid, utan på. Visst skulle jag kunna säga ifrån............. Nej det kan jag inte. Inte med tre par sorgsna ögon som sårat tittar på mej med darrande underläppar. Men jag fick välja film iallafall. Det blev en blodig svensk film där Tuva Novotny som vanligt överglänser med sina underbara rolltolkningar. Snapphanar. Har ni inte sett den är det ingen fara. Den går att se, var helt ok, men ingen direkt superhöjdare. Nu ska jag äta lite innan en mordgåta av Leif GW Persson väntar vid sängen. Också ett test av mej. Har aldrig läst någonting av honom, och jag kommer nog inte köpa någon mer bok, även om den jag läser är helt ok den med, men inte riktigt i min smak.

...iallafall tur med vädret

Det känns som det är flera månader sedan jag tävlade sist. Fast det bara är två veckor. Mitt liv rullar på i oroväckande fart och jag hinner ingenting. Inte att träna det jag behöver heller. I går var det agility som stod på schemat. Jag har inte tränat agility ordentligt på hur länge som helst. Så under veckan har jag stuvat om schemat för att kunna köra framåtdriv och kontaktfält med mina jyckar. Tävlingen som gick av stapeln tidig lördagmorgon var i Sollentuna. Modet sjönk lite när jag läste pm:et på kvällen innan. "dåligt med parkeringsplatser, kom tidigt. Samåk, vet inte var vi ska göra av alla bilar. Första start 8 sen rullar det på, kom i tid." Programupplägget var: klass 2 agility alla storlekar och sedan klass1. Efter det hopp klass2 och sist klass1. Jag förstår att det är enklast. För de som annordnar tävlingen. För mej var det öken. 


Klockan sju satte jag tjejerna och hundarna i bilen. Vid halv nio var vi framme. Vid elva startade Bobbos och min klass. Sedan blev det en 7 (sju!) timmar lång väntan på nästa start. Det var INTE kul! Ryggen värkte och ögonen ville bara sluta sej. Så två gånger lade jag mej och susade med hundarna i tältet en stund. Det var en nödvändighet om jag skulle orka köra hela vägen hem på kvällen!

Tjejerna hade inte kul. Men handla fick de göra själva en gång.
Höjdpunkten på dagen! Godis blev det såklart.

Det här var en tävling jag kunde varit utan. Den var inte värd pengarna, inte tiden och det var inte ens trevligt. Tjejerna var arga, tjuriga och i luven på varandra hela tiden. Enda botemedlet var att skicka i vägen dem och leka nån annanstans, men det fanns inte så mycket lekplats, så en bänk blev deras fantasivärld. Mycket hot och otrevliga ord kom det från mej igår. Hatar när det är så. Men kan ju inte gärna tillåta att ungarna retar och skadar varandra heller..... suck.



Bobbo, min stolta stjärna var jätteduktig. Pluto var en dröm! I början av säsongen hade Pluto väldigt svårt med passiviteten. Det är ett minne blott. Han lägger sej självmant i tältet, lös, sover, tuggar på en pinne och slappar. I går kom jag på mej själv att lämna hundarna lösa i tältet när jag sprang för att hjälpa Lilla N vid bänken 60 meter bort. Det var först när jag kom tillbaka som jag kom på mej själv. För någon månad sedan var jag tvungen att dra med mej Pluto överallt. För annars hittade han alltid på nånting. Nu börjar han bli som Bobbo. HÄRLIGT! Mer positivt med den jycken var att jag tränade honom på framhoppningsbanan ( tre hinder efter att jag tjatat till mej det) så lyssnade han på min handling. Det var jätte skoj. Sista tiden har jag mest tränat framåtdriv, med blandat resultat, alltså att han ska ta flera hinder i rad utan att ha stöd av mej. Men nu var han med ( med vida bågar efter hindren), lyssnade och tyckte det var megaskoj. Det bådar gott inför vårens inofficiella tävlingar!


På tävlingsplatsen hamnade jag bredvid ett gäng med brudar som jag störde mej på. Kan inte sätta fingret på vad. De var varken trevliga eller otrevliga. Bara störiga. Men jag släppte det efter en stund. Utöver det var det en enda kotte jag kände vagt från freestyle workshopen på platsen. Men ungarna höll mej sällskap med ett ständigt tjat, gnäll och sura miner. Banorna var dock roliga. Ni hör ju. Det låter inte precis som jag hade "the time of my life"........

Kvart över nio på kvällen stapplade jag in med två sovande tjejer på armen. Själv bekantade jag mej med sängen så fort hundarna fått mat. Marcelo får jag umgås med en annan dag!

Film från min misslyckade tävling

Hur gick då själva tävlingen........
Bobbo bad om hjälp i slalomen båda gångerna. Han var lyhörd, snäll och bra på alla vis. Efter agilityloppet var jag säker på att vi tagit en pinne. 50 starter senare insåg jag att rätt många varit felfria och snabba. Sen kom tanken, vad hände egentligen i slalomet? Jag kollade in videon och insåg att vi fått fem fel. Besvikelsen jag kände går inte att beskriva. Då kände jag på allvar att jag skulle skippat åka hit. Det var inte värt det. Bobbo var jag fortfarande lika nöjd med. Jag vet att han inte gör det för att strula till det. Det är nåt dom är tokigt, jag hör honom och nästa projektblir att beställa tid hos Tina när lönen kommer, för att kolla om han har ont i ryggen eller nåt. Han strechar inte lika långt ut som han brukade göra. Så kanske, kanske....

Hopploppet var liksom det som skulle rädda tävlingen. Jag insåg direkt var luringen låg. Efter slalomet. Jag funderade ut en jätte bra plan, och tänkte att vi förlorar tid på den men vi kommer fixa svårigheten. Som ekipage har vi problem med snabbheten. Jag är för långsam, Bobbo börjar bli äldre och han anpassar sej efter mej. Alltså måste vi sasta på att göra så gott vi kan. Så jag taggade upp min jycke till den milda grad att han ylade innan start!!! ( Han låter aldrig!) Och det kändes som det gick bra.  Det kändes som starten gick som planerat. ( på filmen sen såg jag nerslaget, andra någonsin för Bobbo på tävling.)Vi klarade luringen (trodde jag) och jag kände inom ja där satt den... då kommer han runt hindret på nåt sätt. Och han tvekar men är för laddad och tar hindret åt fel håll. Diskade. Diskade. DISKAD! Men va faan! Jag laddar om och vi kör klart. Detgick bra i loppet, egentligen. Men det var just den lilla detaljen, diskningen. Gråtfärdig. Ville hem. Ingen bra dag.

Nu är det många som diskar sej, får fem fel osv. Det är inte hela världen. Det är bara en tävling. Inget viktigt. Vad jag känner är att tiden med Bobbo börjar rinna ut. Jag har inte så många försök på mej. Han blir äldre, kroppen skröpligare. Och jag skulle så gärna lyckas lite med honom i grenen han älskar. Han bryr sej inte om titlar eller vilken klass han tävlar i. Han tycker om att jobba och att vara med mej. Så träningen och tävlingen är egentligen bara ett sätt att få välbefinnande. Men innerst inne vill jag flytta upp honom till klass 2 innan han inte orkar hoppa längre. Och där i ligger min besvikelse på en tävling där båda loppen egentligen gick väldigt bra.

Varför måste tävlingen börja så tidigt i morgon........

Kiss o bajs.

Jag är bajsnödig. Väldigt ofta är jag kissnödig. Men det är sällan jag går på toa. Tycker det är jobbigt. Inte för att jag är där så länge. Varken för att göra det ena eller det andra. Är känd för att jag är snabb. Vad det nu är för vits med. Vissa sitter hur länge som helst på toa. Timmar, om de får. Vi har en toalett, och en i hushållet som kan spendera timmar på dass. Det funkar liksom inte med tre små barn. Vad gör man där inne? Hur svårt kan det vara att klämma ut en korv. Spänn tarmmusklerna lite och så vips är den ute. Färdig. Torka, spola, tvätta händerna, ute. Det är väl inte så tidsödande? Men jag gillar inte att gå på toa. Ett onödigt ont. Ungefär som att sova. Jag har börjat blivit tveksam till själva sova-prylen. För varje kväll som går väntar jag längre och längre med att lägga mej. Tycke inte om att sova i sängen. Vill helst inte sova alls. Låter det konstigt? Det är det inte. Det är vardag för en med sömnproblem. Jag är på väg in i en sån period. En sån där natten är ond, sömnen borta och bara denna gastkramande känsla att man verkligen behöver sova men inte kan griper tag i en. Obehagligt. Ungefär som bajs. Det luktar illa, det vet jag, för de har strött ut bajs, eller gödsel som det så fint heter, på åkrarna, så det luktar bajs överallt här hemma nu. Najs.....

Riktig skallebang!

Huvudvärken driver mej till vansinne. Trodde jag skulle stå ut, men jag gör inte det. Det värker, bultar och slår i hela skallen. Jag vet att det kommer från nacken och skuldrorna. Jag hör hur det knäpper och krasar där när jag går och rör mej. Värktabletter hjälper inte. Det tar bort den värsta udden, men dövar inte smärtan. Jag blir galen! Åhh vad jag längtar efter min napprapat nu! Men det är flera veckor kvar. Undra vem som kastar in handduken först, jag eller min familj? Mår illa. Vill kräkas, så ont har jag. Vad gör man då? Tvingar ungarnas tränare(tillika sjukgymnast etc) att knäcka nacken på fredag? HJÄÄÄLP!

Hund behöver hem

Det här är Bella. Hon är 3 år. Fick en liten blänkare om henne från Tina. Samma tjej som sammanförde Pluto och mej. Och det har jag ju inte ångrat! Jag vet egentligen ingenting om Bella.  Men hon är söt och skulle du vara intresserad av att ta dej an en hund och Bella tilltalar dej så kan jag luska ännu mer. Hon finns, vad jag förstår i Norrköping. Och hon behöver ett hem. Hjälp?

Judo på schemat

I dag var det dags för mitt judopass igen. Judo gör ont. På väldigt många sätt skulle jag vilja säga. Hade jag haft silikontuttar hade de sprängts idag. Jag har blivit nypen och kastat runt med min kropp som om jag vore 15 år yngre. Jag ser framför mej hur extremt ovig och osunt det ser ut när jag slår halva frivolter och rullar runt med andra över mej. Men jag hör mantrat i mitt huvud hela tiden; det kommer bli bättre. Du kommer bli smidigare. Det här kommer vara en lätt övning om ett år. Och det är just det som driver mej vidare! Jag vill inte vara så här om ett år. Jag vill ha förändring. Och även om kroppen knakar av protest är det ändå häftigt att hålla på. Dessutom tänjer jag på alla mina gränser när det gäller närkontakt och mitt personliga space. Och jag tror att jag behöver gå över gränserna. Det är nyttigt för mej. Jag hoppas jag lär mej någonting i den processen. I morgon kommer jag utan tvekan ha träningsvärk i hela överkroppen. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter min napprapat. Men där har jag inte fått tid förens i oktober, SUCK.

Inte riktigt tid

Bara så ni vet; Jag har så lite att fylla dagarna med, så nu har ungarna börjat på gymnastik också! Så en dag till är uppbokad. Men ojsan pojsan vilken bra aktivitet det var! Blev jätte imponerad! Och så gillar jag aktiviteter där barnen rör på sej samtidigt på samma ställe. Himlans nöjd var vi alla fyra när vi åkte därifrån. Så alla ni som trodde att jag skulle ha tid att fika........ barngymnastik på söndagar, medtag fikakorg.....

Medeltidsmys

Riddare på intåg

I helgen var vi nere i vår lilla stad och tittade på tornerspel och medelstidsmarknaden. Det är en av få saker jag och Marcelo kan göra tillsammans som vi uppskattar båda två. Stora N gillar allt som har med riddare, lansar och svärd att göra, så han var i himmelen. Mittimellan N längtade efter att få skjuta pil med bågen ( vad ska det bli av den tjejen?) och Lilla N ville rida. 

Lilla N gör sej redo för ryttarspel.

Så vi började med att gå runt ån i i stan och leta efter Pyrit medans vi närmade oss tornerspelen. Väl framme så fick ungarna sätta på sej hjälm, ta fram lansen och sedan fick de rida runt och slå på sköld och fånga ringar, precis som de stora ryttarna! Jisses vad lyckliga de var!


När väl riddarspelen började var det brända mandlar som utgjorde föreställningsgodis. Marcelo var lysklig. Det är gott tycker han. Kan tilläggas att mina favorit riddare fick dela på första priset.

Marcelo o yxan.

Sedan ville jag se vilken machoman jag har. Lite manligt är det med stora vapen, eller hur! Så jag tvingade Marcelo att kasta yxa. Själv stod jag och njöt av min mörka latinamerikan i full action. Han är min HI HI HI!

Ungarna fick skjuta pil tillslut. Och till sin hjälp hade de världens goaste kille. Genomförkyld var han. Näsan rann men han var underbar med ungarna och hade jätte fint tålamod. Jag skulle kunna adoptera honom direkt. Så var han jätte söt dessutom. Det gör ju saken inte sämre i allafall! Efter lite toabesök på äckliga toaletter drog vi oss in mot marknaden och träffade drakar, kompisar och en rävmördare. Underbar tjej med mörk humor som hade kläder med svansar från flera olika rävar. Lite mat intogs vid rådhuset innan vi lämnade vår gulliga lilla 
medeltidsstad när mörkret föll. Vi hade faktiskt riktigt mysigt ihop som familj. Alla var glada och nöjda efteråt. Även hundarna, som fick av ungarnas korv och pepparotslingon.

Ett kärleksförhållande 20 år

Japp nu har vi firat. 20år tillsammans. Vi har haft våra dalar men att leva med Marcelo är faktiskt mest toppar! Personligen är jag inte på topp just nu, därför gav jag oss en resa i 20 års present. Vi drar i början på nästa år. Funderade på att få till det redan nu, men med nytt jobb, Stora N ny i skolan så känns det som jag vill vänta. Och jag gör som jag vill. Vi hade en strålande kväll med god mat, glada barn, mysig film och mycket kroppskontakt. Han var på underbart bra humör och jag var glad. Det kändes fint och mysigt helt enkelt. Och nej, vi gifte oss inte (vet inte hut många gånger jag fått den frågan).


20år i hop det hade jag aldrig trott när jag var 15år. Eller 17. Men nu har vi hängt ihop mer än halva mitt liv.Jag hoppas vi får många fina år till. Hemligheten bakom vår kärlekssaga är respekt för varandras olikheter. Tillit. Och att alltid fortsätta röra varandra. Jag älskar dej Marcelo. På riktigt så gör jag det. Jag är tacksam för att jag har dej. Och jag vill fortsätta vilja ha dej.

För 20 år sedan.....

För 20 år sedan var jag 14 år.
För 20 år sedan flyttade jag hem till mamma igen.
För 20 år sedan levde jag i den ruttnande brunnen.
För 20 år sedan var jag liten, ilsken och hetsig.
För 20 år sedan gick jag sista året på högstadiet.
För 20 år sedan tog jag min sista sommar på pappas båt.
För 20 år sedan var hästarna hela min värld.
För 20 år sedan umgicks jag jätte ofta med mina vänner.
För 20 år sedan var jag en betong unge. Ett maskros barn, utan hopp, med en stormig framtid.
För 20 år sedan dog flera av mina nära och kära.


För 20 år sedan hade jag styvsyskon.
För 20 år sedan slutade jag spela fotboll.
För 20 år sedan gjorde jag slut med Eddie.
För 20 år sedan träffade jag Marcelo.
För 20 år sedan började resten av mitt liv.

Yrkesval; Lärare

I dag satt jag i soffan på mitt jobb. Jag såg på Lina när hon hjälpte en elev. De slängde lite käft. Sen gick det samman och hämtade någonting. Scenen var så vacker. Det lös upp i mitt bröst. Sen sa jag högt vad jag tänkte.
-Herregud vilket bra jobb vi har. Vilket fantastiskt yrke!
Senare samma dag satt jag med en elev som var ledsen. Inte kunde jag trösta. Men jag försökte. Och det slog mej vilket förtroende tårarna var för mej. Jag sitter mitt i ett yrke, där människor passerar och jag kan göra skillnad! I går fick jag improvisera, försöka rädda en pojke från att explodera. Hitta en snabb lösning som funkade för alla. I dag kom belöningen. I dag fick jag berömmet.
-Åza du är en cool lärare. Du är riktigt bra! 

Datasalen sett från korridoren på min skola.

Elevens glada ansikte och förtroendet lysande i ögonen..... jag har världens bästa jobb! Varje dag lägger flera hundra föräldrar det bästa de har i mina händer. Vilket förtroende de ger mej. Jag hoppas jag kan förvalta det bra. Jag hoppas jag kan förvalta det bäst!

Aj aj

Ont i nacken. Höften värker. Huvudet bultar. 


Musklerna ömmar, skuldrorna är låsta, ryggen gör ont. Rumpan brinner, armbågarna brinner, knäna pulserar.


Jag undrar om det syns på mej hur ont jag har?

Ode till en kusin

Min kusin!

Jag har en kusin. En kusin som är "one-of-a-kind". Hon är så stor i hjärtat och i själen. I många år har hon fattats mej. Men nu har hon knackat på dörren. Hon finns i mitt liv igen. Stark, svag och härlig. Hon får mej att skratta, hon räddar mej titt som tätt. Det som är roligt med min kusin är att vi till det yttre är väldigt olika. Men min far och andra har svårt se skillnad på oss när han ser på gamla kort när vi var små. I bland när jag får syn på bilder på henne eller mej, som stora kan jag i första ögonblicket, när jag ser en bild, undra om det är hon eller jag. Till sättet skiljer vi oss åt. Hon är mer knas än vad jag är. Mer receptiv. Lite vackrare. Ändå delar vi sätt och beteendeen som om vi vore en och samma person. Jag tycker min kusin får för lite uppmärksamhet. Hon borde vördas mer. Uppskattas bättre. Min kusin har många fel. En del brister också. Det finns mycket hon behöver arbeta med för att bli lyckligare och bättre. Men i ärlighetens namn så duger hon som hon är. För mej. För sina barn, för sin familj. Jag skulle vilja orka lite mer. Ha lite mer tid. Göra lite bättre för vår relation. En dag kanske energin, orken finns där igen. Tills dess njuter jag av vår resa tillbaka in i varandras själar.


Idag lider hon av sorg. Hennes sambo lider än värr. Sorg kan inte mätas i smärta. Men jag är glad att de har varandra. Han kan inte få en bättre pelare att luta mot. Att förlora människor som står en nära är en fruktansvärd känsla. Går inte att sätta ord på. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hör er smärta. Känner den, men vet inte hur jag ska besvara. Tänker på er. Kramar er i mina tankar. I verkligheten har jag tre små barn som stör. Tar all min uppmärksamhet. Förlåt för det. Känner mej lite förlamad. Tunneln ni reser i kommer aldrig ta slut. För hur kan man sluta sörja en syster? Men ljuset kommer en dag bli lite starkare. Det kommer göra mindre ont. Men det vet ni. Även om den framtiden känns väldigt avlägsen. Jag är glad att ni har varandra. Tack för att du finns min kära kusin!

Får man gråta på sjukhus?

 I dag fick jag ju åka upp till sjukhuset igen med min minsta. Redan när jag åkte in på 

Entrén till sjukhuset

parkering var det som om tre tusen fjärilar började flaxa runt i magen. Jag undvek noga att parkera på DEN parkerings rutan. Den där vi stod i så många dagar när hon var inlagd de där heta sommardagarna för en tid sedan. Nu sprang hon glatt vid min sida. Precis som Mittimellan N gjorde förut. Förut när vi gick den här gången fram ibland flera gånger i veckan, ibland några gånger i månaden. Då satt Lilla N på min mage i sele, och när hon blev större, satt hon i vagnen. Jag kunde till och med känna hur varma vinter kläderna skulle vara när vi klev innanför dörrarna på sjukhuset. I dag hade vi inga jackor med oss. Men vi stannade och kissade vid samma toaletter. Jag valde dock inte handikapptoaletten, som jag alltid gjorde då. Nu gick vi in på damernas. Korridoren ser ut som den gjorde då. När jag strosade i dem på sena eftermiddagar och tidiga kvällar. Förr. Inte nu. Jag kände ett stygn av att vilja gråta. Ville åka hem igen. Tyckte inte om att åka berg-och-dal-bana i minnenas karusell. Förr slog jag bort känslan. Hade inte rätt att känna. Då var jag tvungen att vara en stark mamma som styrde upp allting med sjukhus besök, skola, småbarn, hus, hundar och familjen. För det var mej alla vände sej till. Det var från mej alla ville höra tröstande ord, försäkringar om att hon skulle bli bra. På den tiden hade jag alltid russin och kritor i väskan för att förströ mina andra två små barn medans min lilla bäbis blev stucken, slangad och undersökt. Jag minns hennes skrik. Skrik av smärta. Hennes protester, när hon kunde slåss för att komma loss. Jag minns hennes febriga kinder, hennes små tunna ben ihopdragna av värk, magen som en ballong. På den tiden spenderade vi timmar i sträck i väntrum på olika avdelningar, i korridorer och på gården med lekplatsen. DEN gången satt jag inlåst. Kunde inte lämna rummet, förutom när Marcelo kom och bytte av mej. Då höll jag mitt magra lilla barn tätt intill mej för att känna när andetagen upphörde. För att kunna känna när pulsen gick ner och medvetandet vacklade. Slangar var kopplade till hennes kropp. Larm tjöt..... Vi är inte där nu. Nu gick vi korridoren för att undvika fula ärr och infektioner i ett litet sår. Barn avvisade oss när vi kom. Sa åt oss att gå till akuten. Akuten....


Sist jag var på akuten var det smällkall vinter. Jag kom med två små tjejer på armen och Stora N i släptåg. Den ena medvetslös, den andra sovandes. Den gången var det Mittimellan N som var den dåliga. Allt detta planerande. Jag tvingade ur dem från  vinter jackor och overaller. Att bära små barn och jackor inne på sjukan, där värmen skulle göra dem gnälliga vari inte ett alternativ. I stället sprang vi över parkeringen i bara tröjor, in på akuten där de genast öppnade dörrarna för oss. Bara sekunder innan hade vi lagt på luren. De hade velat skicka en ambulans. Jag var snabbare. Med varningsblinkers körde jag för fort genom stan med mitt medvetslösa barn i baksätet. Luren var hårt tryckt mot örat. SOS personalen försökte bestämma sej vilket som var bäst, att jag stannade och väntade på ambulansen eller om jag skulle fortsätta. Men jag hann fram före. Marcelo fick åka hem utan barn den kvällen. Två av dem fick sova hos hans föräldrar. Jag stannade kvar på sjukhuset med mitt medtagna barn. Vi sov i samma säng. Tätt, tätt samman, som när hon var liten och alltid sov på min arm med läpparna mot mitt bröst. Då grät jag. När hon sov tillåt jag några tårar att trilla. Den enda gången.


Nu var jag på akuten, i ett icke akutläge. I dag ska jag få natta alla mina barn i deras egna sängar. I morgon kommer jag få väcka dem och köra dem till dagis och frita. Men ändå väckte sjukhusbesöket så många känslor. Så mycket sorg. Så mycket trötthet. Idag kunde jag heller inte gråta. Inte lätta på trycket. Men jag inser att jag måste bearbeta åren som varit. Ta i tu med känslorna jag inte tillåtit kommit fram. Det är mina barn. Jag har rätt att sörja. Jag har rätten att vara ledsen även om alla tre idag mår bra. Men det var inte självklart. Det var inte det. En dag i taget. Inte ta ut något illa i förskott. Så var devisen då. Men allt hängde på mej. Jag var tvungen att fixa allt. Känslorna kom ikapp mej idag. 

Lillan till sjukan

Knusslig? Nej det tycker jag inte att jag är. Men när jag tittade på det lilla men gapande såret i Lilla N:s panna undrade jag om det inte vore bättre att åka upp och sy? Lite villrådig ringde jag upp till mina underbara grannar som jämt får komma mej till undsättning. En dag ska jag betala tillbaka! Therese kom ner direkt och tittade på det blödande jacket. Hennes kommentar var att jag skulle åka. Tyvärr hade hon inte egna stripes hemma, annars hade hon, som är sjuksköterska, kunnat tejpa ihop såret. Marcelo kom hem alldeles lagom så att jag slapp åka med alla tre knoddisarna. Så Lilla N och jag åkte upp till barnjouren, blev anvisade till akuten. Efter mindre än fem minuters väntan fick vi komma in till världens bästa tjejer som plåstrade om min modiga lilla dotter. De blåste ballongdjur av plasthandskar och ställde frågor direkt till Lillla N. 

Lilla N stripad, plåstrad o redo för hemfärd. Blödning har
 dock inte upphört än, trots att det gått över tre timmar nu.

Som belöning fick Lilla N en tatuering, ett klistermärke och en liten mini sköldpadda. Nu ser hon ut som ett krigsoffer. I fem dagar ska vi försöka hålla plåstret på plats. Ett litet ärr kommer nog alltid påminna henne om dagens lekstund med sin storebror. Men jag hoppas att vår insatts på sjukan kommer minimera ärret i ansiktet. Alltid händer det nåt när man har tre småttingar!

Hatchime

Jag har varit på judoträning idag. Träning för oss vuxna, utan barn. Det var oerhört deprimerande men samtidigt upplyftande. Jag tror nånstans att jag fortfarande väger 30kg mindre och har smidigheten liggande latent nånstans. Så är inte fallet! Jag är tung, osmidig, snubblig, stel och yr! Efter tre kullerbyttor snurrade hela världen  och den slutade inte snurra! Där stod jag med simmig blick med benen brett isär och andades häftigt. Samtidigt försökte jag förstå vad instruktören  sa åt oss att göra härnäst. Jag fick äran att dansa runt judohallen med en man med inte ett gram fett på hela kroppen. Det spär verkligen på det bra självförtroendet! Judo är en sport där man är minst lika nära varandra som i brottning. Det betyder VÄLDIGT nära. Och det var väl det instruktören var på oss mest hela tiden: -Ni står för långt ifrån varandra. Ännu närmare! Japp, så var det med den saken. Vi svettades som två galningar medan vi tränade fall- och kasttekniker. Lektionen varade i 1½timme, och i slutet kände jag av min nacke och mina skuldror. Det blir att boka en tid hos Rehabkliniken. Det var verkligen inte bra för självförtroendet att starta med judo när kroppen är som den är. Men samtidigt satt jag och peppade mej själv som sjutton när jag satt i bilen innan passet. Då var jag livrädd. Ville åka hem. Men jag vill mer få tillbaka min smidighet och kontrollen över kroppen. Och det lär jag inte få genom att göra ingenting. Alltså får jag bita i det genanta äpplet och helt enkelt gilla läget. Jag har ett mål. Jag har stakat ut mina belöningar och nu har jag chansen att börja klättra dit jag vill. Judoträningen är ett steg på vägen. Ett himla kul steg.

Inte som det var tänkt

Lördag. Inte någonting inbokat. Kan göra vad jag vill. Eller vad som behövs. Hela dagen kunde jag ägna åt städning, klippa gräset, rensa på tomten. Göra klart så att jag på söndag kunde göra vad jag ville utan måsten.
Det började bra. Städningen kom igång. Högen med ren tvätt krympte betydligt när barnen tog hand om sina kläder. Jag städade kök, hall, vardagsrum, skurade toaletten. Sedan ringde det på dörren. Pappa och Grace har kommit hem från semestern. Med sej hade de spansktalande barnfilmer, lite böcker och en flaska whiskey. Städningen avbröts. När de åkt hem igen var Lilla N mega trött så jag gick för att söva henne, och slumrade till en stund själv. Ingen fara på taket, jag har hela dagen på mej! När jag stod och skrubbade lister ringde telefonen. Det var Marcelo som undrade om jag var klar. Klar? För vadå? Passionerat sex, nej, jag skrubbar! Nej, för att åka? Åka var? Ahhhh, just det vi skulle ju till Passi! Totalt glömt bort! Så städandet avbröts återigen för att göra oss i ordning och sedan sticka till Linköping. Där hade vi en super trevlig kväll med Passi och Emelie. Vi åt god mat, skrattade, pratade (läs att jag babblade som sjutton) och njöt av tillvaron.

Vårt städade hem är inte riktigt här än. Vilket betyder att jag kommer få ägna större delen av söndagen åt att städa också. Turligt nog kommer Ann hit och räddar mej en stund sen. Tur att man har bra människor omkring sej som vet vad man behöver!

Judoträning

Precis innan starten av judo träningen med föräldrar o barn

Fredagarna är så himla mysiga tycker jag. Kanske är jag lite tokig, men att sitta på judoklubben i två timmar och missa all matlagningshets, stressen över att man borde städa innan helgen det är rena himmelriket. Dessutom så kan vi inte "fredags-mysa" eftersom magen är mätt när vi väl äter vid hemkomsten.Klockan är sen och då är det sovdags. Eller som tränar-Janne säger; Inget Fredags-mys utan Fredags-fys. 

Nellie och Lilla N brottas.

Först ut är det jag och Lilla N. Medan mina stora barn fikar på frukt, kex och dricka så springer jag och min lilla tjej runt på judomattan, vi ålar, står längs med en vägg och håller våra barn i luften med raka armar, rakt ut från kroppen. Ungarna ska sitta på våra ryggar medan vi bockar som hästar, de kryper under våra magar medan vi förflyttar oss  sidledes över hallen. Det är kullerbyttor, armhävningar, sittupps och balanssövningar där barnen står på våra ryggar medan vi kryper osv. Sedan är det dags för själva judo träningen där vi turas om att kasta våra barn, och de kastar oss. Vi brottas, tränar grepp och leker judo på ett fysiskt, underbart sätt. I går bad jag Nellie att brottas med Lilla N så jag kunde ta lite kort. Är ju svårt annars när man ligger med henne på magen eller ryggen. Och det märks att flickorna vet vad de ska göra! Våra barn är yngst i gruppen men det fixar disciplinen alldeles utmärkt! Inna det är dags för de stora barnen är det fri lek där Annelie och jag klär på mina barn ( nej jag kan inte knyta det förbaskade bältet) Och medan de stora barnen  tränar så sitter vi och skvallrar. Våra små får fika och vi skrattar, pratar och myser i underbart, trevligt sällskap. De stora barnen får öva på fall-teknik, på att brottas och koppla grepp. 

Träning av bakåtfall

Sedan har de en fysdel där kondition och styrka tränas. På slutet leker alla barnen och jag och Annelie väntar tills alla gått innan vi tar våra N-barn ( hon har två som börjar på N och jag tre) och lämnar lokalen. De åker och köper pizza vi åker hem och lagar mat, eller blir serverade om Marcelo är hemma och har lagat. Klockan är närmare åtta när vi kommer hem. Helgen har börjat.

Här tränar de brottning och grepp. Stora N har övertaget och försöker nu koppla sin kamrat som försöker ta sej loss.

Andra kanske tycker att vi är galna som väljer att spendera fredagarna på det här sättet. Vi älskar det. Vi fasar lite för den dagen då våra stora barn går upp en grupp och får börja träna på andra veckodagar. Men än är det lugnt. Två år till. Två år till....

Orientering

Lillla N vid kontrollen

Torsdag kväll, vad gör man en torsdag när kalendern inte är uppbokad? Bokar upp den såklart. I vår familj så umgås vi med fysiska aktiviteter. Men det kanske ni redan har förstått? Så på torsdagen styrde jag min kosa mot Norrköping och orienteringen i Smedby som Tjalve annordnat. Det är en trevlig tillställning där alla i olika åldrar och skicklighet kan orientera. Och det ska börjas i tid att läsa kartan.... he he. Ungarna älskar det och varför inte ta en joggingtur i  skogen efter jobbet? När jag orienterade i skolan så fick man en liten papperslapp som man skulle stämpla ute vid kontrollerna. Då blev det olika mönster och sedan kunde någon kontrollera att man varit ute överallt.

Elektronisk
kontroll...

Nu för tiden är det elektroniskt. En liten röd sticka sattes på fingret som sedan doppas ner i kontrollen till ett pip hördes. Sedan var det bara att orientera vidare. Eftersom åskan hängde i luften, och Bobbo inte gillar att vara kopplad tog jag bara med mej Pluto. Mina två stora sprang i förväg. Lilla N kutade så snabbt hon orkade efter. Oj så spännande de tyckte att det var! Över stock och sten, ut genom skogen, ut på villa vägar, in i skogen igen. 
Och till slut upploppet. Påhejade av Tjalves funktionärer sprang de in i mål och slutkontrollen. Vi flämtade allihopa när vi kom i mål. Det var skönt att röra på sej. Precis när vi var klara så började regnet ösa ner. Så vi hade himla tur! Nästa torsdag kan vi inte vara med. Agilitykurserna börjar då. Men sista gången, en lördag hoppas jag vi är ledig så vi får springa i Vrinneviskogen.

Morgonpromenad innan jobbet

Jag har turen att börja sent på torsdagarna. Det betyder att det finns mycket tid att promenera på morgonen.Så nu har vi varit ute en timme.Lilla N cyklade och Stora N gick. Första stoppet blev bussen, där vi vinkade av storebror som skulle till skolan. Sedan fortsatte vi med sällskap av en granne och hennes golden Freja hela varvet runt. Framför allt var det skönt för träningsvärken att få gav sej lite stelhet. Jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra idag. Och det är skönt. 
Dessutom hann jag sätta degen på jäsning medan vi var ute så nu åker brödet in i ugnen och jag får hembakat bröd från och med idag. Det känns med andra ord som om vardagen börjar komma i kapp. Jag börjar hitta tillbaka till orken, rutinerna och det liv som jag trivs så väldans väl med. Hundarna tränas fem dagar i veckan minst, vi kommer ut på våra promenader, träningen för både barn och mej är igång, jag har ett jobb, jag har börjat hinna och orka städa här hemma. Dessutom rensade jag avloppet i tvättstugan häromdagen, så nu kan jag tvätta igen utan att det blir översvämning. Det går inte att förneka. Jag älskar hösten. Bästa, bästigaste årstiden av dem alla!