Mina fina, fina ungar

Här på bloggen är det mycket tal om mina fyrbentingar. Speciellt Pluto, som är den det händer mest runtom nu när Bobbo hatar pensionärslivet i fulla drag. Jag skriver inte så ofta om mina barn och det gör jag inte av flera anledningar. Men det är barnen som är prio ett i mitt liv. Det är deras vardag som hela vår familj cirkulerar omkring. Jag har tre oerhört smarta och självständiga ungar som finner sej i det mesta så länge det inte krävs att de ska sitta stilla och vara tysta. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är barnen och hela min dag kretsar kring deras och resten av familjens välbefinnande. Jag vet att vi har många aktiviteter, det är fotboll två dagar i veckan, snart tre, det är kör, judo och cirkus, och snart drar bandyn igång igen. Det gör att vi kommer hem rätt sent på 
kvällarna, maten ska lagas, läxor läsas, talträning, duschning och allt annat som vardagen kräver. Varje dag försöker jag få en liten stund med varje barn helt för mej själv. Det är deras tid när de har min fullständiga uppmärksamhet och när just den är superspeciell. Jag har aldrig trott på fullständig likhet, barn är olika och har olika behov. Lilla N älskar när vi ligger hud mot hud i min säng med våra fingrar flätade i varandra och pratar om livet, kittlas och skrattar. Stora N trivs utmärkt när vi reser tillsammans. Att åka och handla på lördagskvällar bara han och jag, det är hans absoluta höjdpunkt eller när vi tävlar hund och bara han får följa med. Men han älskar även när han ligger i sängen, det är dags för att säga godnatt men vi är panna mot panna och pratar om livets stora och små ting. 
Jag vet faktiskt inte vad Mittimellan N:s favorit är. Bara hon får vara med mej så är hon lycklig. Det spelar ingen roll om vi läser tillsammans, spelar spel, sitter i soffan och tittar på TV eller ligger och pratar. Som hon säger själv; jag älskar ALLT med dej mamma. Men jag tror att hon älskar att skratt tillsammans med mej. Och hon och jag skrattar mycket tillsammans. Varje barn kanske inte får enorma mängder tid med enkom mej varje dag. Ibland bara tio minuter ibland en timme. Men vi stjäl stunder för att sedan vara tillsammans alla vi. Mina barn får oerhört mycket tid och uppmärksamhet från mej. De blir lyssnade på och vi resonerar tillsammans för att hitta lösningar som passar alla. Och det är en av de saker som jag är oerhört stolt över när det gäller mina barn, de respekterar egen-tid. 
I bland ligger jag och Marcelo och kramas i sängen. Får de vara med i tre minuter kan vi sen säga att vi vill ha den här stunden för oss själva, då lämnar de oss utan sura miner. När jag tränar hund på måndagarna är de alltsom oftast med. De leker och roar sej mestadels på egen hand. Och jag får faktiskt ro att träna, trots att det är kallt, trots att det är mörkt. För de vet att det är Plutos egen-tid. Såklart råkar de i luven på varandra och vid vissa tillfällen  går de in för att testa gränserna. Då kan jag vara väldigt hård, för jag vet att de ger lugn och ro till oss alla i längden. Men just denna egenskap uppskattar jag så oerhört mycket. De är så säkra på att de får sin tid. Att jag ser dem lika mycket, att alla får den tid de behöver med mej när jag bara är klar. Min förmåga att leva här och just nu gör att jag är koncentrerad på det som händer och det som ska göras. Det betyder att jag ofta är väldigt sen, att det blir mycket stress men också en säkerhet för mina barn att de alltid är sedda och lyssnade på.

Om jag skulle räkna upp alla fina sidor hos mina barn skulle inlägget bli 100mil långt. Jag vill egentligen bara säga att jag njuter och uppskattar varje gång vi spelar ett spel, varje gång de läser en bok för mej eller varje gång de vill ligga och viska hemligheter i mitt öra. Tillfredsställelsen jag känner jag ser att de är nöjda och lugna i att vi har vår tid tillsammans, oavsett vad som än händer, det är så berikande, jag blir hög på den känslan. Jag sa under utvecklingssamtalet med mina två yngsta att jag tycker att personalen ska känna sej hedrade över att få ta del av mina barns liv. De borde buga och tacka för varje stund de får umgås med mina två fantastiska tjejer, visst var det lite på halvskämt, men det ligger ett uns sanning i det. Jag vet att jag fem dagar i veckan tittar upp mot de högre makterna och tackar för varje medveten, vaken stund jag får tillbringa i deras sällskap. De gör mej hel. De är en värdemätare i mitt liv och inget annat har gjort mej så lycklig som mina barn.