Translate

torsdag 15 november 2012

Döds skräck över Bobbo


Bobbo är mitt hjärta. Han har en plats hos mej som är totalt ohotad. Jag kan inte skilja kärleken åt när det gäller mina barn, jag älskar dem på olika sätt men lika intensivt. Kärleken till Bobbo är precis lika intensiv och han är min första son. Bobbo är  min bäbis som håller på att bli gammal och jag har jätte, jätte svårt för den förändringen. Jag är panikslagen, för att vara ärlig. Han har ju varit pensionerad sedan i somras och det märks att hans kropp mår mycket bättre av det. Han är fräschare, gladare. 
Samtidigt är det mycket som har förändrats under det senaste halvåret. Han är lite oroligare, lite mer berörd än han varit förut. Ibland kommer han infarande i huset med öronen strukna bakåt som om han hade hört en smäll. Och kanske han hört nåt skott i skogen, det är ju jakt, men det har inte bekommit honom förut eftersom det är så långt bort. Det sitter också i längre, på promenader, men inte när vi tränar. Det gör att Bobbo har fått stanna hemma väldigt många gånger när vi hittar på saker på andra ställen än i vårt hem. Och det är han inte riktigt nöjd med. Han har ju alltid varit en hund som fått varit med överallt. Men idag mår han bara dåligt eftersom det smäller vart vi än går! Sista tiden har han också blivit väldigt mycket mer sniffig än förut. Det märks att dofter blir viktigare och viktigare. Han älskar när vi åker in till stan och går. Det är så många dofter var vi än går och han vill analysera alla han hinner och ändå röra sej framåt. I går när vi var ute 80 minuter inne i stan var hans lycka total. Tills det smällde precis innan vi kom till bilen. 

Jag är så glad att Bobbo trots allt mår så bra som han gör. Jag vill ha med honom några år till innan det är dags att säga adjö. Ungarna älskar att göra konster med honom och jag älskar när han kommer och lägger huvudet i mitt knä. Även om mycket fokus är på Pluto, så finns Bobbo här. Han är kungen och hans välbefinnande går först. Det märks att han trivs när han har familjen runt sej. Nu ligger han utslagen på vardagsrumsgolvet. Det skrämmer mej lite när han ligger så still. Jag ser framför mej när han kommer ligga så, men utan att den oranga bröstkorgen häver sej upp och ner i andetag. Jag kommer inte överleva den dagen. Bobbo är 
bara 9 år och 11 månader. Han är inte last gammal. Men tollarna beräknas leva i 10 år. De flesta jag har känt blev runt 11år. Jag försöker kasta bort rädslan för hans död. Försöker att inte tänka på det. Det kan vara många år kvar. Det finns tollare som blivit 14år! Då har jag 4 år till! Men skräcken inför döden är så stor att jag inte kan slå ifrån mej det ordentligt. Bobbo är för viktig för mej. Kan inte tänka tanken att inte ha honom här som en skugga runt mina ben, sovandes bredvid mej, närmare än Marcelo ligger. Bobbo finns där jag är. Tillsammans har vi rest land och rike runt, vi har utvecklats tillsammans, han gör mej till en bättre människa. Jag kan bli arg när de människor  jag träffar nu inte lär känna Bobbo, bara för att det är sånt fokus på Pluto. Jag blir arg på att inte Bobbo är nummer ett i allas liv, för hur kan man inte älska honom mest? När barnen 
vuxit upp kommer Bobbo finnas där som ett svagt minne från när de var små. De kommer istället ha ett närmare förhållande till Pluto.  Det gör mej jätte arg. Bobbo är deras brossa, han får inte glömas bort!  Jag vet, det låter helt galet. För i mina virriga tankar finns nån typ av logik kvar. Jag förstår att tankarna är galna, men det bottnar i en känsla av att vår tid nu är utmätt. Vi har inte allt framför oss. Det mesta ligger istället i minnenas bank. Jag är så tacksam att jag har Jonna som jag kan dela min bestörtning med. Hennes Ella är två månader yngre än Bobbo, och hon är lika bestört hon att Ellas tid är på fel sida sträcket. Tillsammans med hundarna har vi levt de senaste tio åren och varandra.


Bobbos ansikte är lite gråare. Musklerna är inte lika elastiska och stora som förr. Andedräkten luktar lite sämre. Men än är det fart på hans mjuka kropp. Han är i fint skick, apporterar och söker som aldrig förr. Han är nöjd fortare. Kräver inga långpromenader, som förr då vi var ute 3-5 timmar på en promenad. Men han vill fortfarande ha mej, min tid, min uppmärksamhet och en o annan godis av barnen. Min fina, fina Bobbo Bus. 

1 kommentar:

Alexandra sa...

Jag kommer aldrig glömma bobbo bus! Så fin och väluppfostrad hund. Med vänlig hälsning, från fuerte ventura