Ett dygn i känslostorm

Efter nästan ett dygn i tystnad så kryper jag långsamt ur mitt skal. Jag är så ledsen, så arg! Jag känner mej förrådd. Sviken, förbannad men mest av allt så himla ledsen. Det har varit många timmar med alla negativa känslor virvlande som i en torktumlare. Vi har varit en familj i kris. Jag har gråtit, barnen har gråtit och Marcelo är den som har kämpat, han som sett ljusningen, han som gjutit hopp. Samtidigt har förväntningarna från dem varit en boja runt halsen. Det ligger på mej. Men jag vet inte hur! Jag är inte tillräckligt kompetent, inte tillräckligt duktig. Hela familjens ögon har varit riktade mot mej. Jag hade redan bestämt mej, ordnat alla detaljer. Beslutet var så gastkramande, så hemskt. Massor av fina sms ramlade in från underbara människor som jag har haft turen att lära känna det senaste året. Men där satt jag på jobbet, tog på mej lärarrollen, skojade med eleverna, försökte lösa situationer, bedriva en pedagogisk undervisning, trösta tonårstjejer med dåligt självförtroende, hålla möte och planeringar med kollegor. Varje gång jag närmade mej telefonen eller datorn fick jag kämpa med katastrofen, kämpa mot känslorna. Det funkar inte! Jag borde ha svarat, borde ha hört av mej, men jag fixade det inte. När arbetsdagen var över och jag hämtade sonen så räckte det med att han såg mej så kom tårarna. Han frågade nervöst om han fick följa med på min hundkurs, jag sa att vi inte skulle dit. Då blev han askgrå i ansiktet. Tjejerna babblade i baksätet. Han och jag delade det hemska. Delade det mörka. Jag visste att det redan var försent. Allt var egentligen fixat.

Mina svärföräldrar har berättat hur de uppfostrade sina barn. Vilka värderingar och sätt som de tyckt vara viktigt. Eftersom jag inte haft något hem där uppfostran existerade har jag fått lära mej av andra, och mina svärföräldrar har varit en viktig del. Så i deras anda samlade vi till familjemöte. Alla fick gör sin röst hörd.  Då kom känslorna över tjejerna med. Med näbbar och klor, med förnuft och med eftertänksamhet diskuterade vi fram och tillbaka. Barn har så mycket smart att säga om man bara tar tiden att lyssna på dem! Vi kom till ett dödläge. Allas blickar var riktade mot mej. Alla förväntningar på mej. Hjälp vad ska jag göra? Tillslut ställde jag frågan rakt ut, vad gör vi nu? Efter  ett par sekunders tystnad så var sonens förslag; Vi röstar. Och det gjorde vi. Som familj. Där allas röster fick höras. Jag blev nerröstad. Barnen vann. Marcelo med.

Nu sitter vi här i beslutet, känslorna börjar sjunka undan. Sms:en fortsatte rulla in. Jag är gripen och så oerhört tacksam för alla snälla ord och den värme jag har fått under de senaste dygnen. Jag har lärt känna människor med så mycket gott i sej och så lite fördömande. Jag är så van att få kämpa för allt som är jag att jag blir stum, och förvirrad när människor bara är fina. Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Tack är för litet. Samtidigt blir jag oerhört blyg. Osäker. Så responsen från mej är inte den jag egentligen vill visa. Jag kan bara säga att den tysta Åza är den som från varje por i kroppen känner tacksamhet och förundran, mer än hon som låter och bullrar. Så tack för era fina meddelanden, tack för era snälla ord och jag är oerhört lättad över att det gått så bra som det gick för den fina, snälla svart/vita.

Nu är vi kvar. Vi är här. Nu lever vi vidare.