Marcelo och jag har inget jämnställt förhållande där vi delar lika på sysslorna. Vi gör det vi är bra på och det vi tycker är någerlunda roligt. Många reagerar på att jag sköter det mesta här hemma och jag kan på nåt sätt inte riktigt förklara varför det är okey. Många blir galna på att Marcelo tycks komma undan så lätt och många tycker att det är förjävligt att jag sköter hem, barn, hushåll, tomt, djur och så där. Och jag kan inte riktigt förklara varför det är okey.
Men så blev jag sjuk. Och jag måste ha sett riktigt risig ut, för Marcelo kom hem och skötte allt. Jag har ockuperat soffan och TV:n medan jag har svävat mellan sovande och vaket tillstånd. Marcelo har skött barnen, handling, matlagning. Han har skällt på mej om jag rest mej ur soffan för att hämta mjölk och allt jag har bett om har trollats fram inom några sekunder, trots att jag inte verbalt kunna prata pga de enorma smärtorna i halsen. Det har ramlat in folk här på löpande band och trots att jag har legat helt centralt i huset har han lotsat bort dem från mej, skött jobb ute på tomten och ändå hela tiden funnits till hands.
Och det är just det här som gör att jag inte har nått emot att vardagen hamnar på min lott. För det är så självklart för honom att ta över där jag inte räcker till. Jag kan lita på att han löser det på bästa sätt. Han vet vad som behöver handlas när man är sjuk till motsats när man är frisk. Han vet hur han ska roa barnen utan att de får använda vardagsrummet. Och han gör det naturligt. Dessa egenskaper använder hans såklart inte bara när jag är sjuk två gånger om året utan även i vardagen. Jag kommer hem sent från aktiviteter och han har börjat med maten. Han förstår att om man tar en dag off så har man inte städat och fixat allt här hemma bara för att den andra jobbar. Den som har ångan oppe kan lika gärna fortsätta här hemma
också så den lata verkligen får lata sej. Det är just de här små vardagsdetaljerna som jag inte kan förklara som gör att vår vardag fungerar utan speciellt sura miner. Det är det här outsagda som jag älska med oss. Och eftersom vi inte pratar om det, det bara är så, så har jag också svårt att förklara hur riktigt underbar och bra min sambo är. Han tar det inte för självklart att jag ska laga maten, dammsuga, klippa gräsmattan. Men varje gång jag gör det visar han sin tacksamhet och när jag inte kan gör han det istället. Däremot det han gör, det gör jag aldrig......
1 kommentar:
Huvudsaken att ni båda är nöjda och att det funkar för er! Eftersom det är era liv! Men jag fattar inte hur du orkar Åsa!! Det känns som att det alltid är du som tar med dig barnen överallt jag kan tänka mig att du gör det för att du älskar dom och vill ha dom runt omkring dig! Men ett tips är ändå att lämna över dom till Marcelo i bland, åk själv på en hundtävling. Så att du får längta efter dom i bland och för att dom får viktig egen tid med pappan!! Själv har jag två barn som jag ofta lämnar till pappan i bland. Jag skulle aldrig orka annars! Åsa du är också viktig!! Lämna över lite sysslor även i vardagen till din man, annars kanske du går in i vägen en vacker dag! Var rädd om dig! Krya på dig!
Skicka en kommentar