Lesbisk

Det här med att vara lesbisk..... Jag har levt med den övertygelsen i många år att man föds homosexuell. Inte att man blir homosexuell. Alltså är det inte ett aktivt val man gör, som vissa präster tycks tro många gånger. Men de senaste åren har jag stött på flera fall där kvinnan inte vetat om att hon är homosexuell utan har "upptäckt" det långt senare i livet. Och det där förbryllar mej. 


Jag förstår de bisexuella, eller de hetrosexuella som en dag upptäcker att de är förälskade i en person och just då råkar det vara av samma kön. Vem har inte upplevt en stark vänskap som nästintill liknar en förälskelse, bortsett från den sexuella attraktionen? Steget till att bli kär i en sån situation är ju inte vansinnigt långt, även om de flesta av oss inte tar det steget. Jag har varit med om hetro-tjejer som tillfälligt blir blixtkära i en annan kvinna, inleder ett långt förhållande, det tar slut och de återgår till att dejta killar. Jag anser inte det som udda. Men just de här kvinnorna som en dag "upptäcker" att de är gay?????? De ställer liksom alla mina förväntningar och mina föreställningar på spets. Jag kan inte riktigt greppa det. Hur blir man plötsligt en dag homosexuell?


I min värld måste man ha levt i förnekelse, förvägrat att hitta sitt sanna jag, levt upp till andras förväntningar, ja man måste ha varit i väldig obalans. Och det synsättet visar ju mina egna fördomar, mina tillkortakommanden! Just den här typen av grubblerier får mej att inse hur lite jag egentligen vet om andra människor, vilka tillkortakommanden jag har och det får mej att bli mer ödmjuk. Jag känner att jag vill buga och visa respekt för alla människor som jag inte förstår, alla som jag dömer på fel grunder och som jag mäter efter min egen måttstock. Ibland har jag så fel. Det finns så mycket kvar att lära här i livet!