Jag hatar att springa!

Jag hatar att springa. På riktigt. Jag kan springa lite på en fotbollsplan eller så men att ta ett spår och springa det är helt obegripligt för mej. Sen har jag Jenny som vän. Hon som springer maraton. Uhhhh. I hemlighet är jag avundssjuk på att någon, någon, orkar springa så länge! Men jag förstår inte vad springandet är till för?


Men så har jag en son. En son som drömmer om att bli bättre på än det ena, en det andra. Och för det krävs det lite ork och löpstyrka. Och någonstans har jag en dröm som jag vill förverkliga. Och i den ingår väldigt mycket löpning! Så idag ska jag, mina tre barn och två hundar ut i skogen och 

Att ta i är kul, men springa, vad
är det för nöje?

springa 3,5km spåret. Hur sjuttsingen kunde jag komma på en så tråkig idé? Jag är lite nervös för mina planer. Magen kommer skumpa, brösten guppa, benhinnorna värka, knäna gå sönder - vad tänker jag med? Hur kan jag ens överväga det  här?


Nånstans inom mej hoppas jag att jag inte kommer tycka det är så farligt. Innerst inne finns hoppet att jag att jag idag ska hitta någon glädje i att springa. Och jag hoppas att jag ska hitta en träningsform som jag kan dela med mina barn samtidigt som vi når våra individuella mål. 


OBSERVERA; alla dessa förhoppningar har jag innan jag ens tagit på mej träningskläderna. Vi får väl se hur jag resonerar när jag kommer hem efter löpningen.......