Det uppskjutna samtalet

Jag har fått haft samtalet med Stora N nu. Samtalet jag försökt skjuta upp i över ett år. Varför hans gudmor inte hälsar på, varför hon inte säger grattis på födelsedagen och varför vi inte åker dit längre. Jag har gett tveksamma svar i hopp om att det ska bli en förändring. Jag har öppnat dörren på glänt, ringt men varit avvaktande. Jag hävdar fortfarande att vänskap bara kan byggas på ömsesidig respekt. Om jag är tillräckligt viktigt så ringer telefonen. Men den har varit tyst. Om Stora N är tillräckligt viktig kommer ett kort, ett sms, nånting, oavsett vår relation. Men det har varit tyst. När han frågat varför hans gudmor inte längre träffar honom har jag svarat undanflyende, inte velat komma med besked. Hoppet finns. 


Men så häromdagen, i bilen, kom han med förslaget att han skulle åka till henne och fråga rakt ut varför hon inte bryr sej om honom längre.
- Då kanske hon kommer ihåg att jag är en bra kille!
Aj, aj, aj vad det värkte i mammahjärtat. Men där och då valde jag att berätta sanningen för honom. Att hans gudmor och jag blivit osams om en pytteliten sak, som förvärrades när hon inte grattade honom på hans födelsedag förra året. Sedan blev det inte bra mellan oss. Jag ville att hon skulle ringa och visa att vår vänskap och att han betydde något, och att hon fortfarande inte har ringt. Jag försökte säga att hon inte var arg på honom utan att det blivit tokigt mellan oss, att det var en vuxensak och att han blev lidande. Han frågade vems fel det var. Jag försökte förklara att det inte var någons fel, det är sånt som händer i livet. Människor ser olika på saker och ting och ibland blir det fel. Han funderade länge. Var tyst.
- Men mamma om vi ger henne en kram kanske hon vill vara med oss igen!
Han är så klok min son. Jag sa varligt att om hon velat haft en kram så hade hon ringt, skrivit ett brev eller på nåt sätt visat att hon ville det. Då sken han upp och så sa han:
-Vilken tur att jag har två stycken gudmödrar, för nu har jag fortfarande en som vill vara med mej!

Stora N fiskar med sin gudfar, Timmy och lillasyster.
Många finns runt oss och det är jag glad för.

Och så är det. Han har många som bryr sej om honom och som visar det ofta. Vilket han kommenterar ofta. Han tog samtalet bra. Vi har vidrört vid ett par tillfällen efter det men han har inte gråtit, inte varit arg. Bara sagt att vi får se om hans gudmor en dag kommer och då får vi veta vad hon vill säga. Det kändes så skönt och jag är så glad att han är så klok och förnuftig. Jag är stolt som en tupp hur han hanterade sina känslor och jag är glad att han är en sån förlåtande själ. Mer än någonsin är jag övertygad om att världens bästa unge bor under mitt tak. Min Miraklebäbis har blivit stor. Stor, förståndig med ett stort hjärta!