Translate

onsdag 13 juni 2012

En dålig mamma

Många har säkert en åsikt om mitt föräldrarskap
men jag försöker att älska och respektera mina barn.
I bland säger jag lite halvt på skämt och med visst allvar att jag är en dålig mamma. Men vad är egentligen att vara en dålig mamma? Det jag menar de gånger jag säger det, är att jag inte skött situationen efter min bästa förmåga. Det kan vara att jag varit irriterad under ett par dagar och tryter i tålamod. Att jag behandlar barnen orättvist, dvs säger nej fast jag inte vet varför eller för att jag inte "orkar" det som ett ja innebär, att jag inte tar reda på fakta och deras känslor innan jag fattar ett beslut.  Det betyder inte att jag alltid fattar rätt beslut eller gör rätt saker de gånger som jag anser att jag gör mitt bästa. Men då gör jag ändå mitt bästa och mer kan man inte begär tycker jag. Sedan får jag hoppas på att det räcker för att mina barn ska få en trygg uppväxt.

Vad är då en dålig mamma? Jag har funderat lite runt det där. Och det jag kommit fram till är min egen definition och mina egna åsikter. Andra kanske inte håller med. Men eftersom jag funderar väldigt mycket runt mitt eget föräldrarskap och faktiskt inte har några förebilder ( pappa drog på sjön när jag var 4år och en mamma som var....ja hon var) för hur en förälder ska vara så måste jag hitta en väg för mej och min familj.

Mitt tycke är att en dålig förälder är:

  • ...när en förälder inte bryr sej om att ta reda på hur sitt barn mår och vad som är  viktigt för sitt henom.
  • ...när man låter bli att ta reda på fakta/ skaffa kunskap som  gör att man kan hjälpa sitt barn på mest möjliga sätt.
  • ...när man överför sina egna nojjer och tillkortakommanden med vilje på sitt barn. ( ex dålig självkänsla)
  • ...när man skapar ett otryggt hem för sitt barn.
  • ...när man inte tar ansvar utan låter barnet vara den vuxna som fattar besluten och den vuxne är som  ett mähä och låter barnet köra över.
  • ...när man väljer att ens egna skadliga beteende är viktigare än barnet ( ex droganvändning)
  • ...när den vuxna inte reagerar och gör sitt bästa för att se sitt barn.
Mina egna tre barn är väldigt lika till sitt sätt att vara. Men de har väldigt olika sätt att uttrycka det på. Vilket betyder att jag kan inte reagera på samma sätt när de gör någonting, för att de ska uppfatta att jag ser och hör dem. Mina två äldsta har jag haft lättast för att hitta rätt sätt att reagera på så de förstår och mår bra. Men för min minsta har jag kämpat, gjort fel, gjort om, gjort mer fel, gjort annorlunda osv. I bland har det blivit rätt men ibland har det blivit väldigt, väldigt fel. Och då mår jag dåligt. Jag kämpar nu för att hitta ett sätt som fungerar, där hon kommer till tals, där hon inte får köra över andra och där hon får reagera men inte domdera. Det är så svårt! Och när det blir fel blir det så väldigt fel! Nu försöker jag kompensera mina brister, laga de skador jag orsakat och bygga upp henne så att hon får sin självklara roll. För så som jag ser det är det nu jag lägger grunden för hur barnen ska vara som tonåringar, som unga vuxna och vilken relation vi kommer att få som vuxna. Mycket kan hända på vägen, men börjar jag inte nu har jag svårt att se hur jag ska få det att fungera när de är större. 

På vägen plockar jag med mej vad folk i min omgivning gjort rätt med sina barn. Jag ser på min kusin som alltid pratat med sin dotter, alltså på riktigt pratat. Hon har plockat med henne ut på äventyr och lyssnat och respekterat hennes åsikter. Sen hände det som hände, men då gjorde min kusin allt det som hon kunde. Hon tog reda på mer, kämpade mer och ville mer. Om allt blev rätt vet jag inte, men där ser jag en förebild till mitt egna föräldrarskap. Mina svärföräldrar har också gjort många fel, men de har uppfostrat sina barn till att vara artiga, hålla ihop familjen, alltid ställa upp och att ta ansvar. Så vill jag med att mina barn ska vara mot varandra när de blir stora. Jag ser på Helén som alltid funnits vid sidan av sin dotter och hon har alltid respekterat sitt barn och gett henne möjligheter som gör att hon idag har världen framför sina fötter. Jag har pappa som en förebild också. Han har uppfostrat mej att alltid visa respekt men inte låta mej bli överkörd. Respekt för honom handlar inte om rädsla utan om förtroende. Förtroende är viktigt men inte begränsande. Sedan har jag lärt mej en hel del på lärarutbildningen, det går inte att komma ifrån. Utan de kurser som jag gått hade jag aldrig förstått vikten av ord som " jag ser dej". Jag hade inte förstått vilken kompetens och hur duktiga barn är, redan från lite, liten ålder, på att uttrycka sina känslor och behov.

Mina dåliga mammasidor är:
När jag är stressad sätter jag orimliga krav på mina barn, (att de ska skynda, fatta snabbare beslut, vara snabbare osv). När jag inte mår bra orkar jag inte göra de vardagliga sakerna med dem som att pyssla, läsa, leka brottare osv, och de förstår inte riktigt varför. Då blir de oroliga och bär den oron inuti. När jag är trött eller pressad höjer jag för lätt rösten åt dem och slutar att lyssna på deras behov.

Min styrka som mamma är, tror jag, att jag är oerhört lyhörd för mina barns behov. Jag lyssnar på vad de säger och jag ser dem på riktigt så gott som varje dag. Jag tror jag är bra på att lära dem att verbalisera sina behov och jag försöker att lyssna på dem när de vill få någonting sagt. Jag dömer väldigt sällan och jag är ganska konsekvent och bra på att förklara varför de får de konsekvenser, dåliga eller bra, som de får. Jag tror jag är tydlig i min mammaroll och jag överöser dem med kärlek och respekterar deras åsikter.


Vad den summan blir får jag kanske reda på när barnen fyllt 30år och kan analysera om de haft en bra uppväxt eller inte. Tills dess jobbar jag på att förverkliga mej själv så att jag blir en bra förebild och en mamma som stressar mindre och har mer ork. Försöker i allafall

Inga kommentarer: