En Åza-bild

Häromdagen när vi var ute och for tog jag den här bilden. Det här är en typisk Åza-bild. Jag har ju haft svårt att hitta tillbaka till mitt bildspråk och om sanningen ska fram är jag lite för lat nu för att ta det där riktigt bra bilderna. Alla gillar inte mitt sätt att ta bilder på. Precis som jag har svårt för en viss typ av bilder. Smaken är olika och det är ju bra. Visst kan man klaga på att det är helt utfrätt i överkanten men jag tog bilden på impuls när jag hittade ett annat motiv som blev mindre lyckat. Men det kortet visar jag en annan gång. Den här bilden känner jag lite glädje över, för det känns som om jag hittade en del av mej igen. Fotograferandet har ju varit en så stor del av mitt liv under många år. Och där ligger fortfarande min passion. Jag känner pulsarna slå och hur hela jag vaknar till liv när jag tar bilder som den här. Vi satt i bilen. Jag såg en bild. Tvärnitade, lämnade barnen kvar och tog kameran i högsta hugg och ägnade fem minuter ensam vid vattnet, i solljuset med vinden i håret och sökte motiv. Och fann dem. Lycka behöver inte vara större än så!