Bruten hand

I stallet med strumpa över gipset. Gick sisådär.

Det är inte helt lätt att ha en bruten högerhand. Allt från att torka sej på toa till att köra bil är ju lite mäckligt. Men det går överraskande bra ändå. Jag åkte till stallet två dagar efter benbrottet med Lilla N. Det gick inte alls. Smärtan var för hög och jag fick be om hjälp hela tiden. 

Lilla N red stora Carina första gången

Visserligen kom dottern ut på en liten tur, men det var inte min förtjänst! För att göra livet lite mer komplicerat så har vänsterhanden också ballat ur.Sju sekunder pallar den något innan den är så bortdomnad och värker att den är helt obrukbar. Med andra ord känner jag mej lite oanvändbar just nu. Lite expedierad. Den värsta värken börjar dock lägga sej i högerhanden så nu kan jag börja använda tummen. Så det finns hopp om det! En vecka efter att jag bröt mitt första ben var jag uppe och röntgade igen. När de började dividera om operation förstod jag för första gången  hur allvarlig min fraktur är. Benen ligger väldigt illa trots att de dragit dem till rätta. 

Handen är inte tjock pga gips. Har
inte gips på  ovansidan. Det är svullnaden
som gör handen desformerad o tummen blå.

Det beslutades dock att vi skulle avvakta och hoppas på att kroppen gör ett bra jobb ändå. Att plugga borde ju vara e pice of cake men det involverar så mycket skrivande så jag har dragit en hel vecka på det med. Bra strategi va? Gör så lite som möjligt att du blir mer stressad.Kan man skylla dumt huvud på bruten hand?

Bäst

Lycka är att få vara med dem man tycker om!

Plugg hysteria

Jag sitter och pluggar. Men jag läser och läser och för varje rad blir ögonen tyngre. Jag somnar nästan. Jag tycker fortfarande att det är kul och igår blev extra intressant när vi på spanska diskuterade skolorna och Pisa undersökningen på universitetet. Men samtidigt längtar jag efter när kvällarna är mina igen. Just nu är det bara politik och plugg på agendan. Känns inte som om jag kommer att fixa den här kursen heller. Hjärnan är för splittrad. Faktan går inte in. Vi läser historia, mitt favvoämne. Men nej... det funkar inte. Tre dagar efter jag läst nåt så är det nästan borta igen. Så jag sitter här med min svullna värkande hand och känner pressen. Jag ska skriva en uppsats på spanska. Och jag ska göra en muntlig redovisning. Gissa vad jag ska göra på påsklovet!  

Gipsad

Lite komiskt att förra inlägget handlar om att jag behöver rensa i kalendern och nu kommer det här inlägget handla om att jag har blivit begränsad i att göra saker....

Igår åkte jag ut till stallet och  hade en tanke att rida på ridbanan med Geisha. Men det var en annan ryttare på plats  istallet och vi bestämde att rida ut. Kvällen var helt underbar och den nya sadeln var väldigt mycket mer bekväm än den gamla. Vi hade en trevlig skrittur och sen kom vi till fältet. Till en början allt bra... sen inte så bra. Vi hann trava fyra, fem steg innan Geisha sänkte huvudet och blev lite tittig. Sedan slog hon med huvudet och gungade med baken. Sen kom en liten bockning. Sedan lite mer. Jag gjorde verkligen ingenting utan att sitta kvar. Sedan började hon bocka och röra sej sidled. Hon kastade en blick på mej och bestämde sej för att jag skulle av! Jag funderade på om jag kunde hoppa av men jag hade inte en chans. Rodeohästen G gjorde processen kort och efter fyra bockningar flög jag av i det mjuka gräset. Geisha rörde inte en fena. Hon kastade sej över gräset och betade frenetiskt. Jag tog henne och hon såg nöjd ut. Jag kände verkligen ingenting. Ingen rädsla, ingen smärta. Bara ett lugn. Sedan skulle jag dra upp stigbyglarna och kände lite smärta när jag använde högerhanden. Jag skakade lite på handen. Såg att den började svullna. Men smärtan blev värr och värr. Jag kände hur det knäppte i benet i handen och när jag kände på handen kändes inte benet helt.
-Jag tror jag bröt handen, sa jag högt.

mitt brutna ben i handen som vållar så mkt ont!

Jag gick varvet runt och kände hur handen svullnade mer och mer. Väl i stallet drog jag av sadeln och trodde jag skull skrika sönder rösten av smärta. Jag  fick av träns o fick ut Geisha i hagen. Sedan lämnade jag allt och åkte upp till akuten. Att växla gick inte med högern så det var inte helt enkelt att åka in. Väl där kostaterades att ett ben låg fel och i handen och läkaren fick dra benet tillrätta innan de gipsade handen i kobraställning. Nu gör det ont. Jag känner benbitarna knäppa när jag vrider på handen och fingrarna bultar.

Det är första gången jag blir gipsad. Jag känner mej ganska lugn fortfarande men jag vill upp på hästryggen igen. Problemet är att jag inte vet varför hon bockade. Jag vill inte att det ska bli en vana. Jag är mest rädd att skada ryggen igen. Det gör såklart att en osäkerhet smyger sej in. Därför vill jag upp. Minst tre veckor ska jag vara gipsad. Vet inte hur mycket stall jag kan göra under tiden, men i morgon ska jag ut igen. Nu vet jag inte hur rensad kalendern blir men nog blir jag handikappad ett tag. Mitt stora bekymmer är att jag ska skiva en uppsats på spanska. Skriva enhänt är varken snabbt, effektivt eller särskilt enkelt. Så nu sätter jag fart!

Ändra, ändra!

Jag behöver rensa i kalendern. Jag behöver få stopp på alla grejer som tar all min tid! Varje dag fullt, fullt, fullt. Det är möten, kurser, plugg, träningar hela tiden något som ska jagas, jagas, jagas. Jag blir arg på mej själv, arg på situationen, arg på att jag inte har tid. Varför jaga något så abstrakt som egentligen inte finns? Jag vill sluta plugga! Få bort ett måste. Jag vill åka till stallet fem dagar i veckan och inte ha press för att det är nåt annat jag missar. Jag vill för sjutton hinna umgås med mina hundar! Jag hinner ingenting! Jag blir galen. Den spiral jag är inne i nu är inte den bästa. Jag äter för dåligt, orkar för dåligt och planerar lite för tajt.Kroppen börjar säga "...vänta nu...." och jag försöker lyssna men jag förmår inte göra rätt. Jag gör inte rätt, jag kan inte välja rätt. Det är så svårt. Varför är det svårt att göra rätt? För när man gör rätt är allt så enkelt! Men gör jag fel då är det som om den rätta vägen döljs av femtioelva murar. Jag vill ha för många bitar här i livet. Nöjer mej inte med några få stora. Inte min melodi. Men nu lovar jag dyrt och heligt att börja gå mot den rätta vägen, riva murarna och börja göra rätt. Mitt nya mantra ( om jag kommer ihåg det) GÖR RÄTT!

Andas, Åza, andas!

Banta också.


Och motionera.


Du behöver städa i tvättstugan också... sorry men du behöver faktiskt det!

Men börja med att gå och lägg dej i tid!

OCH hitta tid för plugg. Bestäm och gör! Gärna i dag...


Kram på dej!

Jag och min motion

Det finns inget bättre än motion för värkande kroppar och ledsna hjärtan. Som alltid så trippar vardagen vidare fast tiden står stilla för vissa. I dag tog jag en mil på cykeln inne istan. Jag hinner inte så långt på den tiden som barnen tränar men idag var det faktiskt alldeles lagom långt. Ryggen skrek, händerna skrek och lårmusklerna..... de var helt messed-up! Men det var skönt. Skönt att röra på sej, skönt att sluta tänka. Eller tänker gör jag alltid på cykeln.   Ett virrvarr av tankar som alla går ut på negativitet;

Jag kommer aldrig orka den där backen. Om jag orkar backen kommer jag dö på kuppen. Jisses vad tungt det är. Kan jag växla ner? Okey jag ger mej själv tillåtelse att gå i backen. Jag får gå. Om jag inte orkar är det helt ok att kliva av cykeln. Varför håller jag inte samma fart som jag bruka?. Nej nu får du faktiskt sluta pressa dej, det är bra att du rör... nu kommer backen, det här fixar jag inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Jag kom upp!!! Jaha nu kommer mjölksyran i låren också, det känns som lårmuskeln ska gå av. Kan den gå av? Hur långt ska jag egentligen cykla, vad är klockan, hinner jag runt Klocket också? Om jag tar vägen fram här... nej nu måste jag ställa mej upp annars går ryggen av. Kan ryggen gå av? Gud vad jag älskar att cykla!

Många gånger när jag tar ut mej närmare maxgränsen då svär jag högt. Högt och länge. Det gjorde jag inte idag. Men när jag kom fram till cirkusträningen och kunde stretcha min ledbrutna lekamen så var det rätt skönt. Ryggen är lång ifrån bra, men jag är gladare och kroppen mår lite bättre. Jag älskar verkligen att få cykla. Jag är inte snabb och inte bra, men jag trivs med den träningen. Jag gör den i min takt, när jag har tid, tillsammans med de jag vill eller ensam om jag vill och på den plats jag är. Love my bike!

Ett farväl

När det händer så händer det så oväntat. Ett telefonsamtal, ett kort möte och sedan är allt svart. Borta. Som finns inte mer. Jag tänker på alla förtvivlade familjemedlemmar, jag tänker på alla frågor och hoppas de får svar. Sorgen har flyttat in i vårt hus igen. En vän är förlorad och himlen är mörk och dyster. Jag tar min älskade i handen, orden finner ingen tröst, för en gång skull är tystnaden tröstande nog. Respekt till er alla. Kärlek och mod. Vila i frid kompis. Hoppas du hittar i himlen det som fattades här på jorden. Nu är det du som fattas för alla här.

Curling

För jisses många år sedan när jag arbetade på Matteusskolan så stack vi till curlinghallen och körde som en kul kick-off. Nu hundra år senare så drog idrottsläraren, direktör Saksi från min ena skola igång en happening där vi skulle köra lite curling och sedan gå ut och äta. 

Redo för isen!

Jag följer ju nästan aldrig med när mina arbetskamrater hittar på någonting, Fröken Tråkig liksom... Men eftersom jag tyckte att curlingen var så kul kunde jag inte låta bli att hänga på. Och jag tyckte det var lika kul den här gången med! 
Det var så himla roligt. Ingela kom ner på isen men inte upp, så hon kröp i land efter varje ivägskickad sten. Vinnarskallen Jonas fick inte in en enda poäng. Annelie trodde hon skulle dö, men var tillslut en stjärna på isen och Richard som var livrädd att bryta sönder sej och klagade på ljumskar, muskler, armar och allt annat stod tillslut som totalsegrare!

Vinnade team jag och Annelie

Jag temade ihop mej med Annelie och direktör Saksi.Vi lyckades utan större ansträngning vinna första matchen och sedan mötte vinnarna från den andra matchen i en final. Vårt lag kom tillslut tvåa i den rafflande finalen. Vi fick erkänna oss besegrade. Men sen var det tid kvar så då körde vi en förkortad omgång utan Saksi. Med oerhörd finurlig list från undertecknad ( jag älskar strategi)  så lyckades jag och Anneli knipa en seger över det vinnande laget. WE ARE THE CHAMPIONS!!!

Tjejerna förbereder sej i omklädningsrummet för den kalla hallen. Mina härliga kollegor!

Vi var alla rörande överens om att det här verkligen var något man skulle kunna fortsätta med. Helt lyriskt bad jag Marcelo att vi skulle åka ner till curlinghallen tillsammans och köra någon gång. Han skrattade åt min iver och såklart gick han med på det. Han är bäst helt enkelt!

Mysigt, intimt och väldigt trevligt på
haket vi hängde på!

Efter curlingen gick vi ut och käkade tillsammans. Jag hade verkligen en riktigt trevlig kväll. Det var så länge sedan jag gick ut och gjorde något annat än vardagsbestyr att det var ett skönt avbrott i vardagen. Jag drack alkoholfritt vin, åt god mat, hade trevligt sällskap och pratade hela kvällen efter en underbart rolig aktivitet. Sport och mat - en fantastisk kombination! 

Hästtankar

En tur förra helgen på Geisha

Jag har inte varit i stallet på hela veckan. Det har både varit skönt och hemskt. Skönt på så sätt att jag varit så grymt uppbokad att tiden inte funnits och det har varit skönt att inte känna sej stressad över att packa in en sak till. För jag har inte hunnit allt ändå. Men jag saknar Geisha så mycket. Jag tycker om att vara ute och mocka, borsta och ta ett varv på hästryggen. Jag tycker om att dela intresset med barnen, framförallt Lilla N är det som älskar att vara i stallet. Nu när våren kommer blir allt väldigt mycket mer behagligt dessutom. Stallet har blivit en drog igen. Hur kunde jag vara utan så länge? 

Att ha tillgång till Geisha är helt underbart. Samtidigt vet väl hela världen vid det här laget att jag tittar efter en egen häst. Men jag har inte bråttom. Det braiga nu är ju just att jag kan säga ifrån när tiden tryter. Har jag häst är det varje dag som gäller. Och med det tidsschemat jag har nu funkar inte det.Och varför nöjer jag mej inte bara med situationen som är nu? Den är ju perfekt. Och jag har ju inte svar på det. Jag bara stör mej på att det inte är jag som bestämmer. Det är inte min häst. Jag kan inte råda över situationen direkt. Vilket inte heller är riktigt sant, för ägarna är suveräna så. Men ändå.... jag vet inte. Kanske är det för att jag är så redo att ta hela ansvaret själv. Jag har passerat stadiet där jag tar hand om och nån annan har makten. Det är inte lätt att förklara, för i min värld är jag inte redo att sluta rida Geisha eller ta hand om henne. Jag vill ha henne också! Men jag skulle på nåt sätt bara vilja bestämma att jag tar med hästen till ridskolan och rider ett pass där. Jag tar och..... jag vet inte. 

Stora N och Mittimellan N rider ut över vidderna på Carina och Bella.

Men jag har har ingen brådska att hitta en egen. Jag tittar och jag hittar både en och två och tre som jag skulle vilja titta på. Men jag väntar. Under tiden blir jag en bättre ryttare på ridskolan och stillar mitt hästbegär ute på Vena med Geisha, Carina, Mårten, Bella och de andra.

Småkränkt

Jag tillbringar den mesta tiden av min tid på mitt jobb. Varje dag arbetar jag medvetet med att planera min undervisning för alla de elever jag har, såväl de som har lätt till de som har det svårt. Jag har ibland upp till fyra, fem olika planeringar för olika elever i samma klassrum samtidigt. Jag kopierar och letar material som ska stärka mina elever, inte bara i mitt ämne utan även deras självförtroende och lusten att lära. Jag använder utvärderingar och elevdemokrati för att se till att få behålla eleverna i klassrummet, både fysiskt och mentalt. Varje dag sitter jag i samtal med elever, jag älskar att bemöta dem på ett personligt plan och min dörr är alltid öppen för alla att komma och lätta sitt hjärta, få hjälp över pluggångest eller få ventilera allt sånt som tonåringar går och bär på. Jag har äran att få många förtroenden. Mitt måtto när jag slutade min utbildning var att alla ska vilja komma på mina lektioner. Med åren har det förändrats nu vill jag att alla ska tycka om mina ämnen. Men dit har jag inte nått än, men de allra flesta kommer till mina lektioner. Det finns några ytterst ovanliga fall som inte kommer till skolan alls, och då heller inte till mej. Om jag fick beskriva mej själv så är jag en engagerad lärare, ganska grön fortfarande men som jobbar på att ha lärorika, bra lektioner som håller i längden. Jag är en lärare som försöker hjälpa elever med allt från skoltrötthet, betygshets till övergrepp och utfrysning. Jag är med i olika forum på mina arbetsplatser för att jobba med organisationens roll när det gäller kränkningar, mobbning och att förmå eleverna att ta sina studier på allvar. I bagaget har jag mer än fem års studier på universitetet och min utbildning fortsätter. Jag pluggar än! 

Med detta i åtanke så finner jag det kränkande när diskussionen om oss i skolan handlar om hur vi bara låter eleverna vara. Att vi är omotiverade och okunniga. Vi struntar i att försöka få dem att nå målen och allt handlar om en Pisa undersökning som mäter sånt som vår regering inte har prioriterat i den svenska utbildningen. När det sedan hela tiden pekas på att vi lärare struntar i hur eleverna mår och att de är så mobbade hela tiden kan jag ibland bli riktigt sorgsen. Det går åt en så stor del av vår arbetsdag att arbeta med just mobbning och kränkningar. Men nej, vi kan inte få bort det helt. En taskig kommentar i korridoren, en ögonbrynshöjning när någon kommer in i klassrummet..... det är svårt att stoppa att det händer. Vad vi KAN göra är att skapa ett klimat som tolererar varandras olikheter. Då försvinner mycket. Men många som mobbar eller kränker andra gör det på grund av eget dåligt mående. Det jobbar vi också med. Vi hämtar elever från hemmen för att föräldrar inte förmår sina barn att kliva upp, vi sms;ar och väcker dem på morgonen. Vi erbjuder frukost och mat till de som inget får hemma, vi har samtal och stödkontakter med våra elever från morgon till kväll. Vi lärare är en trygg hamn för många elever. Vi erbjuder en kram när det behövs, en axel att gråta emot, en plats där man kan skratta när det behövs, vi erbjuder regler och gränssättning, kärlek och lärdomar för livet och framförallt erbjuder vi dem en utbildning som gör att de kan ta makten över sina egna liv. De allra flesta av oss lärare gör vårt bästa.

Men vi får inte ta ut en elev som kränker en annan elev från klassrummet, om denne vägrar att lämna. För vi får inte bruka våld ( fysiskt putta ut).

Vi får inte avhysa en elev som vägrar gå på lektionerna och bara går omkring och stör och förstör om inte föräldrarna kommer och hämtar sitt barn.

Vi får inte plocka bort exempelvis tändare ur fickorna om de inte själva lämnar över föremålet.

Vi får knappt gå in i elevernas skåp och undersöka dem utan större skäl.

Klart att det finns lärare som är mindre lämpliga. det är klart att det finns rektorer som låter sina enheter förfalla och det är klart att alla skolor inte har samma förutsättningar att möta eleverna behov. Men då är det just där vi ska göra punktinsatser, inte dra alla oss över en kam. Rasism kallas det om det vore i ett annat forum, diskriminering i ett annat sammanhang.

Våra elever är överlag ansvarstagande, har god kännedom om sitt eget lärande, utvärderar sej själva och är lösningsorienterade. Kanske inte lika bra på matte som andra länder och är lite svagare i läsning. Men nog fixar de skolan och alla de krav vi har ändå. De flesta har faktiskt godkända betyg!  I våra klassrum har vi barn från alla samhällsklasser, barn med synnedsättningar, hjärnskador, hörselskadade, barn med diagnoser, barn med bra arbetsminne, barn som under natten blivit våldtagna, slagna eller hotade. Vi har barn som har sovit gott hela natten, som pratat svenska i ett halvår, som tränat innebandy hårt under kvällen, barn som ramlat och skadat sej, barn som har blivit kramade. Vi har alla typer av barn med och utan motivation, med eller utan problem hemifrån. Alla samsas vi under samma tak, med samma mål och så tror många att det ska vara konfliktfritt????? Inte ens riksdagsledamöterna är alltid på jobbet, pålästa, insatta och tillgängliga, men de kräver att ALLA elever ska vara det. För regeringen har skapat en skola där alla måste vara läshuvuden. Fixar du inte teoretisktpluggande får du betyget underkänt. Problemet är bara att om du är ett läshuvud, fixar betygen, pluggar vidare så kan du hamna i ett arbete som exempelvis bibliotekarie, lärare, sjuksköterska eller socialsekreterare och får sedan höra från att du gör ett uselt arbete, att dina timmar inte är lika mycket värda som om du är något praktiskt som svetsare, byggarbetare eller rörmokare.

Jag känner mej stampad på. Jag känner att vi pedagoger borde få mer respekt och högre status. Jag anser att alla ni som borde hålla oss pedagoger bakom ryggen och stötta oss, skolverket, skolministern, en del föräldrar och politiker, lämpar över ert eget smutsiga byk i våra knän och pekar sedan anklagande på oss för att vi inte hunnit tvättat rent. Skämmas borde ni. Hjälp till eller håll snattran. Vi gör vårt bästa. Vi kämpar på med de medel vi får. Man får vad man betalar för! Vi kan inte trolla med knäna, även om vi försöker.

Onåbar drottning med ledsna ögon

Idag är jag irriterad på rektorn. Väldigt vagt svar på ett mejl jag skickade. Min reaktion fick mej att fundera kring mitt eget beteende. För jag undrar om han hade kunnat svara på ett sätt som tillfredsställde mej? När jag är hård mot någon blir jag nog oerhört hård och dömande. Vilket är ganska långt ifrån mitt naturliga sätt. Jag försöker alltid hålla mej väldigt öppen och alltid anta att alla gör sitt bästa och utgår från sina egna förmågor. Vem är jag att döma liksom? Även när jag inte alls är med på noterna försöker jag sikta om min radar och vara open minded. Men har du kommit i min skottglugg så finns ingen pardon. Jag har faktiskt inte minsta lilla förståelse. Jag känner igen järnridån som slammrar ner och tortyrredskapen som åker fram. Och jag får alltid lust att skratta högt och elakt när det händer. Jag känner mej allsmäktig, stark och onåbar. Samtidigt känner jag ett stygn av sorg, ledsamhet och ensamhet, för jag hamnar inte där utan anledning. Muckar du med min familj, muckar du med mej. Och har du muckat med min familj har du någonstans sårat mej och ur den smärtan kommer järnladyn fram. Jag förstår hur man förr i tiden kunde döma folk till döden utan att lyfta ett ögonbryn. Ibland känner jag mej som drottning Elisabeth på min tron när jag dömer Mary Stuart till döden samtidigt som jag vägrar träffa henne. Nu hade ju de två kusinerna egentligen aldrig råkat i luven på varandra på riktigt, men ni förstår metaforen. Förr i tiden smidde jag planer på hämnd. Och jösses vad jag har hämnats. Och jösses vad jag har sårat och skadat andra i den processen. Det jag märkte då var att hämnden inte var ljuv. Det smakade inte gott och det gjorde bara mer ont. Så jag slutade. Den långvariga hämnden när de får sitt ändå var så mycket skönare. För de har alltid fått sitt ändå. Och jag har kunnat utesluta dem ur mitt liv och fortsatt vara lycklig. Men nu är vi där igen. Jag är ouppnåligt högt uppe på mina hästar. Jag tittar ner och känner förakt. Lite drottninglikt sitter jag och känner att mina undersåtar behöver en slapp klapp på huvudet som uppmuntran för sina medelmåttiga ansträngningar till bot och bättring. Det duger inte. De får ingen klapp. De får mina iskalla blå ögon spända i deras nackar när jag förväntar mej bättre resultat. Jag vet inte om jag egentligen tycker om den här känslan. Klart det handlar om illusionen om att jag tar tillbaka makten. Men det gör jag ju inte. Jag förhåller mej bara till en väldigt snedvriden situation. Ingen vill känna sej dålig alltså gör man allt för att slå bort den känsla. Det här är nog mitt sätt. Men vet du vad, samtidigt kan jag inte känna förlåtelse i bröstet. I mina handlingar är jag som den goda medborgare och medmänniska jag är och jobbar på att det ska bli bra. Men i detta fall gör jag det bara för barnens skull. Hade det inte varit för dem och deras känslor tror jag inte jag hade varit lika civiliserad. Men jag hoppas den långvariga hämnden är ljuvare även denna gång. Tills dess måtte djävulen ta er!

Pluto och Jigga

Pluto med brossan Jigga firar 4år med ett kalas på bruksan.

I dag hände något som jag faktiskt aldrig riktigt trodde skulle hända. I dag träffade Pluto sin bror Jigga och vi hade ett litet kalas för grabbarna ute på bruksan. Men det var inte det som var det riktigt stora. Vi släppte ihop grabbarna och det gick så himla bra! Jag släppte ihop Pluto med en jämnårig hanhund vi aldrig träffat förut och de lekte tills Pluto nästan bad om nåd. Inte en enda gång gruffade dem. Att beskriva min lycka går nog inte. Jag kan inte ens närma mej beskrivning av den känslan! Pluto! 

Munkorg för säkerhetsskull

Pia och jag fick kontakt med varandra via en gemensam underbar vän. Hon började prata om att våra hundar borde vara syskon. Så Pia kontaktade mej via facebook. Detta var i december när Plutos tillstånd var dåligt och jag var splittrad och ledsen. Efter lite turer fram och tillbaka bestämde vi träff idag. Jag funderade igår på om jag kanske skulle köpa en munkorg till Pluto och i samma stund skickade Eva iväg en fråga om hon skulle ta med munkorg. Att sätta munkorg på min hund har varit så främmande att det känns ungefär som att fråga om jag vill ha en alien över på middag. Men jag åkte och köpte en munkorg på förmiddagen, som visade sej vara för liten, och när vi träffades på bruksan gick vi en kort promenad med hundarna i koppel och med munkorg, sedan släppte hon Jigga. inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle släppa Pluto. Men jag gjorde det. Till slut. Hade inte Pia varit så våghalsig hade jag inte vågat. Men tillslut släppte alla spärrar och hundarna blev lösa tillsammans.

Pluto har egentligen inget emot andra hundar, men han är så himla osäker. Det gör att han gärna attackerar. Oftast utan att direkt bita, han trycker ner motståndaren och låter som ett monster. Grejen är den att jag inte ser när han gör utfallet. Jag kan inte läsa av hans attacksignal.  Saker som triggar hans anfall är leksaker, godis och om man håller på att gosar med honom och såklart om den andra hunden visar för mycket dominans. Sista gången han anföll en hund, Ingelas underbara, snälla och helt oförargliga bordercollie, så gjorde han det helt oprovocerat. Jag förstår och vet varför han gjorde det, men det kom från ingenstans och jag såg det inte komma. Det var ett så otäck händelse att jag var beredd att ta bort honom dagen efter. Tack och lov blev det inga skador på den andra hunden, Pluto hade bitskador på benen. En gång tidigare hade han reagerat på samma sätt och det var på en valp som inte gav upp. Han hoppade och bet på Pluto om och om igen, och Pluto var inte alls på humör för att leka med honom. En boll kom fram och Pluto sa ifrån. Valpen var större än Pluto, men han svarade inte upp och Pluto var skitarg! Det tog en stund innan han slutade. Valpen fick bitmärken i örat och nermanglad av Plutos alla 31kg. Detta hände när Pluto var yngre, men ingen av dessa två gånger såg jag att han skulle reagera som han gjorde. Sedan har vi ju alla bråk med Bobbo och lite gruff när Rutan sagt ifrån. Min inställning har varit att Pluto inte får släppas lös med andra hundar för att leka, för jag vet inte vad som kan hända. Även om han oftast sätter svansen mellan benen och ser olycklig ut när lösa hundar kommit fram till honom så.....

Men idag fick han leka! Jigga blev av med munkorgen men Pluto fick behålla sin på. Och de lekte så bra. Kanske för att båda är kastrerade, men de jagade varandra, brottades, studsade och de såg verkligen ut som grabbarna asgarvade och bara njöt av att få stojas som bara bästa kompisar kan! Jag har sörjt att Bobbo och jag har tagit bort möjligheten för Pluto att få leka med andra hundar, idag fick han verkligen det. Att det sedan med största möjliga sannolikhet är Plutos brossa gör ju bara saken ännu bättre! Plusset på moset är att Jiggas ägare var helt underbar! Bäddar för en del träffar till. Jag vet att Pluto hemskt gärna gör om det här. Tårtan de bjöds på var god, men sällskapet bättre! I present fick Pluto bland annat en spårsele och spårlina, när han bara blir lite bättre i benet ska vi testa spårning!

Tack snälla Pia för bilderna, när jag så dumt åkt iväg utan väskan med mobilen och kameran!

Hämnd

Oftast är jag ganska glad. Jag är rätt nöjd med livet och jag tycker det mesta är kul. Ibland kan det bli för mycket kul och det gör att jag blir trött och när jag blir trött blir jag ledsen. Men grunden är ändock att jag har det kul och har det bra. Sedan händer saker i livet, och ni har ju vid det här laget förstått att det har hänt någonting. Något jag fortfarande har svårt att uttala och prata om. Nu har vi levt så länge idet att den panikartade känslan har börjat ge med se. Man kan inte vara 100% alert hela tiden, för kroppen orkar inte det, så nånstans återgår man till normalstadiet ändå. Men när jag måste konfronteras med det. Vilket är delvis varje dag lite grann och mer direkt någon gång i veckan då kommer känslorna över mej igen. Jag blir så hiskligt förbannad mot dem som har gjort så här mot vår familj. Förbannad men faktiskt mest ledsen. Ledsen som övergår i ilska. Och så tumlas känslorna runt. Jag är förnuftig och ganska intelligent. Jag tror inte på att hämnas, de kommer att få sitt ändå. Karma. Jag tror på karma. Därför undrar jag varför detta hamnar i vårt knä. Men jag tror också på människors dumhet och i vårt fall tror jag det beror på just andra människors dumhet. Jag gör det mesta för att skydda min familj. i mitt läge handlar det om att förbereda barnen på de flesta situationer utan att försöka skrämma dem. De går i kampsport för att kunna försvara sej. de får lära sej att de bestämmer över sej själva för att de alltid ska kunna stå upp för sej själva och våga gå sin egna väg, även om andra försöker lura i dem saker. Jag lär barnen att de alltid har valmöjligheter och allt de gör är deras eget ansvar. På sås sätt hoppas jag att de alltid kan stå upp för sina värderingar och inte skylla på andra för deras känslor och handlingar. Har man kontroll över sej själv har man också större frihet och fler valmöjligheter. Det är mitt tankesätt. Och jag försöker lära dem att i svåra stunder är det bara böja huvudet, kisa med ögonen och fortsätta framåt i stormen. Då rider man ut stormen och kommer ut på andra sidan, kanske lite tilltufsad, men man kommer ändå ur. Annars fastnar man lätt i virvelvinden.
 Min hämnd är om barnen växer upp och blir starka, självständiga individer med en stark tro  på sej själva. Min hämnd blir om jag och Marcelo blomstrar och blir det bästa vi kan med så mycket lycka som möjligt. Min hämnd är att bevisa hur fel dessa dumma människor gjort mot oss. Jag har varit i andras våld under hela min uppväxt, nu är jag i andras våld igen. Men precis som jag gjorde som tonåring tänker jag rida ur det här på mitt egna sätt och ta mej loss från bojorna de hugger efter mej. Min hämnd mot min uppväxt var att komma ur den lägre klassen med missbruk och våld och hamna på ett ställe där jag har en stabil familj i ett medelklasshem med fina saker och ett lyckligt känsloliv. Den hämnden njuter jag av så ofta. Nästan varje dag. Men saker händer och nu har det hänt oss. Och en dag när jag sitter i solnedgången och skålar i ett glas kall cider på en strand med min man och tänker på hur mina vuxna barn och mina barnbarn mår, då ska jag njuta extremt mycket över den hämnd jag tr över dem som ville oss illa.

Vardagens för få timmar

Nu är jag tillbaka i vardagen igen. Skola, aktiviteter, hundar, planering, politik, föräldraroll, plugg och snart stallet. Att vara sjuk en vecka och inte resten av världen stannar betyder ju att man har en del att ta igen.  Jag älskar verkligen varje liten del av mitt liv. Varje del fascinerar och berikar. Men något som alla aktiviteter gör är att de får mej att avguda de korta breaken. Kvällspromenaden med hundarna, den stora månen, Plutos glädjefyllda galopp vid inkallningen, Bobbos varma nos mot min arm, barnens små betraktelser och Marcelos kärleksfulla kramar. Hur kan man vilja avstå från något så vackert? Jag vill det inte! Men när kvällen kommer så är jag så trött, så trött. Verkligen trött. Det finns inget kvar. Energin är slut. Sova sött, natta kudden. När jag satt på toan förut kände jag att jag verkligen, verkligen önskade att dygnet hade fler timmar. Men jag var tvungen att fråga mej själv vad jag skulle göra med de timmarna. Antagligen fylla dem. Eller kanske skulle jag vara smart nog att vila och ta en kvällspromenad....

Pluto 4år

Min älskade kille 4år. Hunden som fått många andra chanser.

Pluto som 4 månaders valp

Idag fyller Pluto 4 år. Det känns idag jättekonstigt att titta på valpbilderna på Pluto och jämföra dem med dagens Pluto. Är det samma jycke? Idag är han stor och grov, då var han liten, mager med för stora öron. Hans sista år har inte alls varit kul Har i stort sett bara handlat om smärta och behandling. Inte trodde jag att det skulle ta sån här lång tid när vi åkte in till Norsholmsdjursjukhus för operation. Men här står vi ett år senare och han är halt igen. 

Alternativbehandling med
ström. Skönt tyckte Pluto.

Han har fått alla möjliga behandlingar under året, allt från operation, rehab, massage till alternativa behandlingar. Alla med ganska lite resultat. Det var först när vi började provocera kroppen som han började bli bättre. De senaste veckorna har han faktiskt varit helt fri i benen. Men så efter lite lydnadsträning och en veckas vila så haltar han markant på benet igen, han avlastar baken ganska mycket när han går - vila är inte hans melodi verkar det som. 

Pluto är nästan alltid glad och pigg på vad vi ska hitta på.

Jag känner mej som en terrorist när jag på promenaden nu släppte honom lös och lät honom springa som han ville. Vi gick ner till sjön - allas vår favoritplats och fotade lite med min oerhört dammiga Canon. Då visade han nästan ingenting men när vi kom hem gick han med bakbenet stelt och böjde minimalt i knät. SUCK! Jag lider så oerhört mycket med honom. Jag blir så ledsen för hans skull. Pluto som fått så många andra chanser. När ska han bara få vila? Bara få vara? Jag hoppas att det ger resultat, att han är blir bättre och bättre nu när jag är frisk och kan gå med honom lite mer än den sista veckans sjukpromenader.

Pluto 4år med Bobbo 11år. Man ser när Pluto sitter att han sitter snett med
benen och inte kan få ihop det opererade benet ordentligt.

Pluto är en oerhörd glädjekälla i vår familj. Han engagerar barnen och leker med alla som vill. Samtidigt är han väldigt lugn och mild i sitt sätt, om än en drummel och klumpig. Men jag har jobbat så hårt med att få honom artig och jag ser resultat av det varje dag. Han är som ett barn som fått strategier, han funderar på hur han ska lösa problemen som uppstår och tar till strategierna han har fått. Det är oerhört häftigt att se. Han kastar sej in i varje uppgift med berått mod och gör alltid sitt bästa för att lösa den. Sen att han inte alltid har tålamodet att vänta och se vad som förväntas av honom, det tar han med en klackspark och försöker lösa det ändå. Han gör många fel, just för att han är lite klumpig och plump, men han gör alltid sitt bästa. Han är en oerhört rolig hund att träna. Han är en oerhört rolig hund att känna. Det enda jag ser som ett minus med Pluto är hans ambivelenta förhållande till andra hundar. Som jag önskar att jag kunde lita på honom och att han litade på andra hundar.. Men med tanke på att alla hundmänniskor jag konsulterat genom åren när det gäller just detta problem, och alla har sagt att jag inte kan lösa det och att jag var tvungen att sära på Bobbo och Pluto, så har vi kommit ganska långt! Han umgås med utvalda hundar. Han accepterar att bli hälsad på av okända hundar och han kan ignorera andra hundar på träning och i vardagen. Han kanske aldrig får en lekkamrat så som de flesta har, men han får leva, bli använd, har sällskap och blir aktiverad av oss. Ett ganska bra hundliv ändå. Om bara benet kan bli bättre. Grattis Pluto på din 4års dag. Vi älskar dej med hela vår hjärtan och älskar att var med dej varje dag. Tyvärr blir inte din födelsedag det största firandet, men det tar vi igen på lördag när vi ska träffa din bror.

En vecka sjuk.

Så här har vi legat i veckan, jag Lilla N
med hundarna brevid oss.

Jag börjar sakteligen kravla ur sjukkoman jag legat i sista veckan. Jag blir så himla däckad när jag blir sjuk på riktigt. Tur nog så är barnen fantastiska när man är sjuk. Lilla N har varit hemma med mej i veckan, dålig hon med, men klart piggare än mej. I bland när det är mycet runt mej kan jag nästa önska att jag ska bli lite sjuk så att jag får ligga hemma och titta på TV och träna hund, och läsa klart, ni vet komma i kapp lite. När jag väl är dålig eller barnen är sjuka så är det bara frustrerande. Man kan ju inte alls göra allt det där man drömt om! Man mår ju kass och vill inte annat än bara sova! Eller så måste man ta hand om det sjuka barnet och har absolut inte tid att göra något annat. 

Dagens promenix i stormen var skön och jobbig.
Två km orkade jag ungefär.

Ytterst oförnöjsamt skulle jag vilja påstå! Det fina vädret har jag fått sett genom fönsterrutan. Hundarna har fått motionera sej själva genom den öppna altandörren. På hela veckan, med idag har jag lyckats komma ut på TVÅ promenader á 2km. Vilket betyder att det har fått gått fyra km på en hel vecka! Vilket har resulterat i en halt Pluto ( hur har det gått till?). Idag var jag ute i stormen. Det blåser skeeta mycket här hemma. Pluto var helt vild. 
Jag testade att köra lite hundparkour. Och det gick ganska bra. Låga korta hinder, träna balans och samarbete, för upp skulle de, på samma ställen. Jobbig övning främst för Bobbo som undviker närkontakt med Pluto. Förutom när jag går med kompisar, undrar jag om jag någonsin bara "går" med hundarna utan att träna. Det har väl hänt några gånger de 11år jag varit hundägare denna omgång, men det är inte ofta. Jag beundrar folk som bara kan ha hund, jag själv ser inte syftet riktigt om man inte får träna och bygga relationer. Fast å andra sidan är jag lite så med barnen med. Vi leker sällan, vi umgås genom aktiviteter eller samtal. Jag undrar hur det var när jag var liten? Jag har faktiskt inget minne. Pappa och jag umgicks på havet och mamma och jag pratade mycket, men att vi gjorde saker tillsammans har jag inget minne av. Pappa har ingen som helst förståelse för mitt djurbehov och mamma söker närhet via djuren, för närhet med människor är ju lite bekymmersamt för henne. Att skaffa djur är ju en oerhört egoistisk handling, man gör det för sin egen skull. Och jag har dåligt samvete om jag inte tränar för att tävla. För då går jag ner på en lägre nivå och mina djur är värda mer. Allt eller inget, det är jag. Men jag spretar så mycket i mina åtaganden så att inget blir egentligen helgjort. Allt blir lite duttigt och inte fullsmäck. Ibland blir jag irriterad på att jag är så, men när jag försöker koncentrera energin på några få saker blir jag så hiskerligt uttråkad! Jag har börjat förstå att jag aldrig kommer att komma någonstans, att jag aldrig kommer prestera något stort, men kanske det är just det jag trivs bäst med i längden - att vara en medelmåtta.

Drömmer om en snygg grabb

Herkules

Det finns tre killar jag gärna skulle vilja köpa. Yoga, Gandalf och Herkules. Alla har funnits till salu ett litet tag. Jag hoppas annonserna  står fast. Gärna ända tills jag får en slant. Första dutten peng går till annat. Men sen så!  Sen blir det andra bullar! Alla är tinkrar o väldigt speciella. Nu längtar jag efter en ordentlig ridtur. Men det lär dröja ett tag. Influensan har totalt knockat mej här hemma. Orkeslös och eländig det är jag det. Men drömma orkar jag!

Inga inlägg

Bloggtorka pga sjukdom!

Lite träning

Det blev markeringsträning för Bobbo i apporteringen. Han älskar apporteringsträningen lika mycket som förr. Han är kvick, och logisk. Jag kräver inte perfekta ingångar längre. Han ska ändå inte tävla i det. Vi tränar för att hålla hjärnan uppdaterad och för att han ska må lite bättre. Han har ju alltid varit en träningsmaskin! Tack och lov behöver han inte hålla på lika länge som förr för att vara nöjd.

Pluto fick ett pass i lydnad. Både sitt och ligg i fotposition, friaföljet, apport och inkallning och  hopp-apport blev det idag i solen. Sakta går det lite bättre. Uppsittet behöver bli lite bättre, samtidigt vet jag inte om kroppen klarar än de snabba uppsitten han hade förut. Jag filmar en snutt varje dag för att kunna analysera och se vilka belöningar han funkar bäst på, både mentalt och kroppsligt. Men vilken känsla vi avslutade med! Det var så skoj! Jag blir lycklig! Han är så med, han vill så mycket. Idag höll han positionen lite bättre och jag hjälpte till med ingångarna så hans sättande blev betydligt bättre. Jag har hund igen!!!!

Kolla in käftarna på Pluto när belöningen kommer från armhålan! Jag är glad att jag har barn som både fotar och filmar med min telefon medan jag tränar!

Garagehundarna

Nu är våren här på riktigt! All snö har försvunnit och Marcelo har öppnat portarna till garaget. Jag blir lika lycklig varje gång jag rullar nerför backen med bilen och ser hundarna göra husse sällskap i garaget. De tycker om att vara med och de älskar verkligen att vara runt alla människor i garaget. De är riktiga garagehundar. Och de njuter av vårsolen med äkta livsglädje. Altandörrana står öppna och hundarna går ut och in som de vill i huset, jagar en kråka på gräsmattan, tigger fikabröd av våra gäster och rullar sej i det bleka gräset. 

Att bo på landet under de här varma månaderna är mer än underbart! Och jag år faktiskt nypa mej lite i armen varje gång känslan väller upp. För jag är så nöjd att kunna ge detta liv till hundarna, till barnen och till mej själv!

Fika hos vänner

Kärlek är allt som behövs!

En kopp té, lite kärlek och en komiker. Ibland behöver man tanka vänskapskärlek. Tur att jag har världens bästa vänner.

Tintin, en riktig komiker

 I går fick jag lite kärlek hemma hos Kristin och komikern Tintin. Kan man annat än att lé och känna sej lite nöjdare? 

Cyklar tillsammans

Vi cyklar tillsamman. Jag o mina fantastiska grabbar!

Jag har upptäckt att det börjat bli en vana. En gång i veckan cyklar jag med mina hundar. Vi cyklar lite drygt fem kilometer och hundarna bestämmer tempot. De är alltid lösa och oftast har jag barnen med mej. Igår cyklade bara jag och hundarna. Det är så fantastiskt att jag redan nu kan plocka fram cykeln! Känns också som en bra början att börja cykla i lugnt tempo med hundarna när jag fortfarande inte är riktigt frisk. Tanken är att jag ska försöka starta ett cykellopp det här året. Första målet är inriktat på Katrineholm i maj. Vi får se vad  ryggen säger om det. Just nu njuter jag av det delmål jag hade förra sommaren, att Pluto skulle kunna följa med på en cykeltur. Han kan följa med! Det känns som en seger som inte går att beskriva! Han haltar inte varken under eller efter. Visserligen springer han heller inte snabbt, men det var inte det som var första delmålet! Vi cyklar tillsammans alla tre! Jag, Bobbo och Pluto! Jag kan inte beskriva med ord hur den känslan är. Jag som inte trodde ett tag att Pluto skulle överleva nyåret. Det har varit en så tröstlös rehabiliteringsår med mycket dalar och väggupp. Det plus att hundarna då och då ryker ihop har inte alltid varit den bästa kombinationen. Visserligen händer det någon gång var tredje månad eller så, men det händer och är aldrig kul! I ett halvår hade Pluto bara korta promenader i koppel men så släppte det lite grann och ju mer jag belastade benet och ignorerade hältan destå mer höll benet för. Samtidigt har jag haft dåligt samvete för att jag inte fortsatte att hålla rehabplanen, för där var det strikt förbjudet att låta honom springa så länge han visade hälta. Jag kan inte så mycket om hundar och absolut inte om skador på hund, men jag kan min kropp och jag började behandla Pluto så som jag behandlar mej. Nu ett år efter skadan kan jag börja använda min hund igen! I fredags hade jag mitt första lydnadspass med honom på över ett år. Mycket har gått tillbaka. Han går inte korrekt i fotgåendet, han tuggar lite på metallapporten och han sätter sej snett i inkallningen. Men vi har fixat det förut så jag förväntar mej att det ganska snart ska bli bättre. Annars får jag väl gå frittfölj kurs för Ingela! Fokuset nu ligger att öka muskelmassan på honom. Ju mer bra muskler han har destå mindre belastar han alla sina dåliga leder. konditionen ska jag försöka lägga på en lagom nivå, för det 

Kom igen nu matte, vi fortsätter!

märks nu när han kommit igång igen att han inte alls längre nöjer sej med att vara en sällskapshund!

Jag har varit så rädd att förlora min Pluto Plutt. Rädslan har tagit sej uttryck på fysiskt och psykiskt. Varje gång jag tittat på honom har jag undrat när gränsen är nådd. Hur mycket mer vill han, kan han, tål han? Hade han varit 11 år som Bobbo vet i sjutton om jag väntat så länge. Hans ringa ålder har ju varit en tillgång. Han har många år att bli bättre på. Nu börjar vi en sakta väg tillbaka. Långsamt men metodiskt. Första målet är att han ska klara träningen. Några tävlingsmål har vi inte. Det känns som en svindlande tanke att ens börja tänka så här med Pluto igen!

Bobbo har styrkan och konditionen än!

Jag testade även att köra Bobbo lite. Redan på andra belöningen blev han halt. Hans handleder klarar inte riktigt av snabba belöningar, som är det han går igång på. Jag märkte även att jag numera blivit van att träna Pluto på ett annat sätt än vad jag gjort med Bobbo. Han reagerade inte alls på mina kommandon och jag var tvungen att hitta tillbaka till det gamla. Men visst kan han än. Snabba vändningar, han går i enkelspår i fria följet och sätter sej inte alls snett vid ingångarna. Sen har han inte riktigt samma precision som när vi tränade i elitklass, men det är många, många år sedan vi tränade lydnad. Det jag märkte nu är att jag blivit en bättre förare, att jag har smartare knep och bättre träningstänk än när jag helt på egen hand tog upp Bobbo i klasserna. Jag är så stolt över min tollare. Han är världens bästa hund. Han är min son, min själskompis och min ständiga givare av kärlek och tillit. Han bestämmer tempot nu. Han bestämmer aktiviteter. Han får göra det han tycker är kul, det är han så värd efter så många år i trogen tjänst. Min gammelman orkar mycket än, men inte lika länge. Och jag glädjs för allt han vill och orkar. Jag njuter mest av honom.

Hästkonto

Nu har jag börjat ta det här lite mer på allvar. Nu har jag startat ett konto för att på allvar kunna ha transaktioner när det gäller allt med häst. Jag satt länge och tittade på kontot efter att jag skapade det. Stallhyror, försäkringar, avmaskningar, hovslagare, utrustning eventuella veterinärer  och så klart själva hästinköpet, allt ska gå via detta konto. Jag ska köpa häst på riktigt. Inte än, men det kommer. Kanske redan i år, kanske i sommar? Jag måste fortsätta känna efter om jag verkligen fixar att ha häst på heltid. Och jag vill inte överge Geisha. Jag börjar verkligen älska den hästen. Hur ska jag hinna med två? Nej jag ska ta det här köpet med ro. Som jag och Kristin konstaterade igår, vi är närmare 60 år när hästarna dör. Frågan är om man skaffar häst igen då. Så det här kanske blir min enda häst i resten av mitt liv. Stort ansvar!

Ha men inte ha

Jag har ringt på en häst. Han verkar inte riktigt vara det jag vill ha. Men ändå är det nåt som fick mej att ringa. Jag vet inte vad. Visst har Marcelo lovat att betala häst, men det är ju inte så att pengarna sitter på kontot och bara är till för att användas. Vi måste försöka spara ihop till summan först. Han kostar en del, men eftersom han är lite bångstyrig så är han väldigt billig för att vara en tinker. Han är lagom i ålder, lagom i höjd, han är westerntränad, tömkörd och tävlad i dressyr. Han gillar att rida ut och går barfota. Allt det som jag gillar! På allvar handlar mitt blivande hästköp om pengar. Oavsett om det blir den här eller någon annan så är det en kostnad varje månad. Försäkring, hovslagare och annat tillkommer hela tiden och inte för att vi har dåligt med pengar men det är inte så att vi har att slösa heller. Jag skulle vilja åka och träffa honom. Men jag vill inte åka för att träffa honom. Kanske jag kan åka och bara känna efter? Men jag borde inte, det är bra som det är nu, med att vara medryttare utan att vara tvingad till någonting. Bra för stressen, själen och plånboken. Men filmerna hon skickade gjorde inte saken bättre. Han är verkligen väldigt mycket det jag söker. Men han var lite bånglig.... jag vill ha en snäll häst. Jag vill ha men vågar jag ha?

Ridskola

Candy och jag

Stora N fotade lite med mobilen när jag red i lördags. Nu är det Candy jag oftast sitter på. Jag trivs på henne. Ondast gör det att galoppera. Skönast är att rida lätt i trav. Jag orkar inte få alla koordinater att fungera samtidigt, men jag är på väg. När jag tänker på en sak tappar jag en annan, och att samtidigt få hästen att helt rida i form lyckas jag inte med än. Babysteps tillbaka mot där  jag en gång var, men jösses vad skoj det är. 

Marcelo har ju lovat att köpa en häst åt mej, och då vill jag ta med den ibland och rida på lektion. Som jag ha saknat livet med häst på riktigt. Jag är så glad att jag får till det nu när barnen börjar bli större. De sköter sej väl på ridskolan. Nu ska jag bara försöka få med hundarna lite mer till stallet så att jag motionerar både dem och hästarna samtidigt. Varde ljus och sommar snarast!

Nattsudderi

Plugg i bok, på datorn och egna anteckningar. Allt på spanska såklart.

Jag sitter här med mina böcker och läser om Spaniens historia. Drottningar störtas, presidenter faller och kungar tillsätts. Det var länge sedan jag faktiskt tog mej tid att plugga ordentligt. Så jag ligger efter fruktansvärt mycket. Men i helgen ska jag försöka ta ifatt det mesta. Dygnet har bara 24timmar och jag hinner inte med allt. Just nu är det vardagen och djuren som dominerar. Och jag märker nu när jag sitter här med böckerna igen att jag faktiskt trivs med pluggandet, även om det är en stressfaktor också. Men jag tycker om det akademiska. Jag tycker om tankegångarna, analyserandet. Men jag lider över att dagarna bara är sju i veckan och timmarna är begränsade. 

Cyklingen har blivit ett bra sätt
att motionera nu när tiden tryter
Även om Lilla N vill gå mycket,
vilket är bra för Pluto och hans ben.

Den värsta smällen får hundarna ta, känns det som. Jag hinner inte riktigt med dem, och Pluto klagar högljudd och Bobbo lite mer påträngande. Jag måste hitta balansen, men den är så svår. Mitt andra nyårslöfte - balans. I dag åkte vi faktiskt inte på några aktiviteter. Dottern har fått inflammation i bröstmuskeln och kylskåpet ekade tomt. Så jag tog min yngsta dotter med på handling och lite hamsterjakt. Hon sparar till en egen hamster och idag var vi och kollade vad de finns för sorter och vad de kostar. Jag hade en tung dag på jobbet idag. Och morgondagen är jag inte alls upplagd för. Men jag hoppas det blir kul. Jag hoppas det blir bra. Jag hoppas att sexorna som kommer för att prova på spanska är nyfikna och skötsamma. Jag hade hellre haft mina egna elever. Dags att hoppa i säng. I morgon ringer klockan halv sex för att hundarna ska hinna komma ut ordentligt. Klockan är snart midnatt. Idag kom ett brev på posten. Jag ska röntga nacken och ländryggen nästa vecka. Jag mår mycket bättre och jag tror inte det kommer synas något. Som vanligt. Men visst har jag fortfarande ont. Kanske ger det nåt, men ridningen har gjort underverk med ryggen. Jag älskar verkligen ridningen. 

På hästryggen i söndags på min Geisha.

Både den på lördagarna som ger mej dunderträningsvärk och de stunder jag får med Geisha. Hon är ju öm i benen och i söndags satt jag på henne igen för att skritta ut en sväng. Ju längre vi kom destå bättre blev hon. Men hon ska nog inte riktigt ridas än. Vi fortsätter med promenader ett tag till. Tjejerna hade ridlektion på varsin häst i lördags och helgen har gått i full kareta så det blev verkligen ingen vila. Kommande helg blir lite lugnare. Jag ska till och med hinna träffa mina bästa vänner. Och plugga. Och träna hundarna. Och umgås med barnen. Och rida. Och städa. Och ge kärlek till min man. Och städa tomten. Och gå på årsmötet. På två dagar.... balans?