Gipsad

Lite komiskt att förra inlägget handlar om att jag behöver rensa i kalendern och nu kommer det här inlägget handla om att jag har blivit begränsad i att göra saker....

Igår åkte jag ut till stallet och  hade en tanke att rida på ridbanan med Geisha. Men det var en annan ryttare på plats  istallet och vi bestämde att rida ut. Kvällen var helt underbar och den nya sadeln var väldigt mycket mer bekväm än den gamla. Vi hade en trevlig skrittur och sen kom vi till fältet. Till en början allt bra... sen inte så bra. Vi hann trava fyra, fem steg innan Geisha sänkte huvudet och blev lite tittig. Sedan slog hon med huvudet och gungade med baken. Sen kom en liten bockning. Sedan lite mer. Jag gjorde verkligen ingenting utan att sitta kvar. Sedan började hon bocka och röra sej sidled. Hon kastade en blick på mej och bestämde sej för att jag skulle av! Jag funderade på om jag kunde hoppa av men jag hade inte en chans. Rodeohästen G gjorde processen kort och efter fyra bockningar flög jag av i det mjuka gräset. Geisha rörde inte en fena. Hon kastade sej över gräset och betade frenetiskt. Jag tog henne och hon såg nöjd ut. Jag kände verkligen ingenting. Ingen rädsla, ingen smärta. Bara ett lugn. Sedan skulle jag dra upp stigbyglarna och kände lite smärta när jag använde högerhanden. Jag skakade lite på handen. Såg att den började svullna. Men smärtan blev värr och värr. Jag kände hur det knäppte i benet i handen och när jag kände på handen kändes inte benet helt.
-Jag tror jag bröt handen, sa jag högt.

mitt brutna ben i handen som vållar så mkt ont!

Jag gick varvet runt och kände hur handen svullnade mer och mer. Väl i stallet drog jag av sadeln och trodde jag skull skrika sönder rösten av smärta. Jag  fick av träns o fick ut Geisha i hagen. Sedan lämnade jag allt och åkte upp till akuten. Att växla gick inte med högern så det var inte helt enkelt att åka in. Väl där kostaterades att ett ben låg fel och i handen och läkaren fick dra benet tillrätta innan de gipsade handen i kobraställning. Nu gör det ont. Jag känner benbitarna knäppa när jag vrider på handen och fingrarna bultar.

Det är första gången jag blir gipsad. Jag känner mej ganska lugn fortfarande men jag vill upp på hästryggen igen. Problemet är att jag inte vet varför hon bockade. Jag vill inte att det ska bli en vana. Jag är mest rädd att skada ryggen igen. Det gör såklart att en osäkerhet smyger sej in. Därför vill jag upp. Minst tre veckor ska jag vara gipsad. Vet inte hur mycket stall jag kan göra under tiden, men i morgon ska jag ut igen. Nu vet jag inte hur rensad kalendern blir men nog blir jag handikappad ett tag. Mitt stora bekymmer är att jag ska skiva en uppsats på spanska. Skriva enhänt är varken snabbt, effektivt eller särskilt enkelt. Så nu sätter jag fart!