En vecka sjuk.

Så här har vi legat i veckan, jag Lilla N
med hundarna brevid oss.

Jag börjar sakteligen kravla ur sjukkoman jag legat i sista veckan. Jag blir så himla däckad när jag blir sjuk på riktigt. Tur nog så är barnen fantastiska när man är sjuk. Lilla N har varit hemma med mej i veckan, dålig hon med, men klart piggare än mej. I bland när det är mycet runt mej kan jag nästa önska att jag ska bli lite sjuk så att jag får ligga hemma och titta på TV och träna hund, och läsa klart, ni vet komma i kapp lite. När jag väl är dålig eller barnen är sjuka så är det bara frustrerande. Man kan ju inte alls göra allt det där man drömt om! Man mår ju kass och vill inte annat än bara sova! Eller så måste man ta hand om det sjuka barnet och har absolut inte tid att göra något annat. 

Dagens promenix i stormen var skön och jobbig.
Två km orkade jag ungefär.

Ytterst oförnöjsamt skulle jag vilja påstå! Det fina vädret har jag fått sett genom fönsterrutan. Hundarna har fått motionera sej själva genom den öppna altandörren. På hela veckan, med idag har jag lyckats komma ut på TVÅ promenader á 2km. Vilket betyder att det har fått gått fyra km på en hel vecka! Vilket har resulterat i en halt Pluto ( hur har det gått till?). Idag var jag ute i stormen. Det blåser skeeta mycket här hemma. Pluto var helt vild. 
Jag testade att köra lite hundparkour. Och det gick ganska bra. Låga korta hinder, träna balans och samarbete, för upp skulle de, på samma ställen. Jobbig övning främst för Bobbo som undviker närkontakt med Pluto. Förutom när jag går med kompisar, undrar jag om jag någonsin bara "går" med hundarna utan att träna. Det har väl hänt några gånger de 11år jag varit hundägare denna omgång, men det är inte ofta. Jag beundrar folk som bara kan ha hund, jag själv ser inte syftet riktigt om man inte får träna och bygga relationer. Fast å andra sidan är jag lite så med barnen med. Vi leker sällan, vi umgås genom aktiviteter eller samtal. Jag undrar hur det var när jag var liten? Jag har faktiskt inget minne. Pappa och jag umgicks på havet och mamma och jag pratade mycket, men att vi gjorde saker tillsammans har jag inget minne av. Pappa har ingen som helst förståelse för mitt djurbehov och mamma söker närhet via djuren, för närhet med människor är ju lite bekymmersamt för henne. Att skaffa djur är ju en oerhört egoistisk handling, man gör det för sin egen skull. Och jag har dåligt samvete om jag inte tränar för att tävla. För då går jag ner på en lägre nivå och mina djur är värda mer. Allt eller inget, det är jag. Men jag spretar så mycket i mina åtaganden så att inget blir egentligen helgjort. Allt blir lite duttigt och inte fullsmäck. Ibland blir jag irriterad på att jag är så, men när jag försöker koncentrera energin på några få saker blir jag så hiskerligt uttråkad! Jag har börjat förstå att jag aldrig kommer att komma någonstans, att jag aldrig kommer prestera något stort, men kanske det är just det jag trivs bäst med i längden - att vara en medelmåtta.