Det finns inget bättre än motion för värkande kroppar och ledsna hjärtan. Som alltid så trippar vardagen vidare fast tiden står stilla för vissa. I dag tog jag en mil på cykeln inne istan. Jag hinner inte så långt på den tiden som barnen tränar men idag var det faktiskt alldeles lagom långt. Ryggen skrek, händerna skrek och lårmusklerna..... de var helt messed-up! Men det var skönt. Skönt att röra på sej, skönt att sluta tänka. Eller tänker gör jag alltid på cykeln. Ett virrvarr av tankar som alla går ut på negativitet;Jag kommer aldrig orka den där backen. Om jag orkar backen kommer jag dö på kuppen. Jisses vad tungt det är. Kan jag växla ner? Okey jag ger mej själv tillåtelse att gå i backen. Jag får gå. Om jag inte orkar är det helt ok att kliva av cykeln. Varför håller jag inte samma fart som jag bruka?. Nej nu får du faktiskt sluta pressa dej, det är bra att du rör... nu kommer backen, det här fixar jag inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Jag kom upp!!! Jaha nu kommer mjölksyran i låren också, det känns som lårmuskeln ska gå av. Kan den gå av? Hur långt ska jag egentligen cykla, vad är klockan, hinner jag runt Klocket också? Om jag tar vägen fram här... nej nu måste jag ställa mej upp annars går ryggen av. Kan ryggen gå av? Gud vad jag älskar att cykla!
Många gånger när jag tar ut mej närmare maxgränsen då svär jag högt. Högt och länge. Det gjorde jag inte idag. Men när jag kom fram till cirkusträningen och kunde stretcha min ledbrutna lekamen så var det rätt skönt. Ryggen är lång ifrån bra, men jag är gladare och kroppen mår lite bättre. Jag älskar verkligen att få cykla. Jag är inte snabb och inte bra, men jag trivs med den träningen. Jag gör den i min takt, när jag har tid, tillsammans med de jag vill eller ensam om jag vill och på den plats jag är. Love my bike!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar