Småkränkt

Jag tillbringar den mesta tiden av min tid på mitt jobb. Varje dag arbetar jag medvetet med att planera min undervisning för alla de elever jag har, såväl de som har lätt till de som har det svårt. Jag har ibland upp till fyra, fem olika planeringar för olika elever i samma klassrum samtidigt. Jag kopierar och letar material som ska stärka mina elever, inte bara i mitt ämne utan även deras självförtroende och lusten att lära. Jag använder utvärderingar och elevdemokrati för att se till att få behålla eleverna i klassrummet, både fysiskt och mentalt. Varje dag sitter jag i samtal med elever, jag älskar att bemöta dem på ett personligt plan och min dörr är alltid öppen för alla att komma och lätta sitt hjärta, få hjälp över pluggångest eller få ventilera allt sånt som tonåringar går och bär på. Jag har äran att få många förtroenden. Mitt måtto när jag slutade min utbildning var att alla ska vilja komma på mina lektioner. Med åren har det förändrats nu vill jag att alla ska tycka om mina ämnen. Men dit har jag inte nått än, men de allra flesta kommer till mina lektioner. Det finns några ytterst ovanliga fall som inte kommer till skolan alls, och då heller inte till mej. Om jag fick beskriva mej själv så är jag en engagerad lärare, ganska grön fortfarande men som jobbar på att ha lärorika, bra lektioner som håller i längden. Jag är en lärare som försöker hjälpa elever med allt från skoltrötthet, betygshets till övergrepp och utfrysning. Jag är med i olika forum på mina arbetsplatser för att jobba med organisationens roll när det gäller kränkningar, mobbning och att förmå eleverna att ta sina studier på allvar. I bagaget har jag mer än fem års studier på universitetet och min utbildning fortsätter. Jag pluggar än! 

Med detta i åtanke så finner jag det kränkande när diskussionen om oss i skolan handlar om hur vi bara låter eleverna vara. Att vi är omotiverade och okunniga. Vi struntar i att försöka få dem att nå målen och allt handlar om en Pisa undersökning som mäter sånt som vår regering inte har prioriterat i den svenska utbildningen. När det sedan hela tiden pekas på att vi lärare struntar i hur eleverna mår och att de är så mobbade hela tiden kan jag ibland bli riktigt sorgsen. Det går åt en så stor del av vår arbetsdag att arbeta med just mobbning och kränkningar. Men nej, vi kan inte få bort det helt. En taskig kommentar i korridoren, en ögonbrynshöjning när någon kommer in i klassrummet..... det är svårt att stoppa att det händer. Vad vi KAN göra är att skapa ett klimat som tolererar varandras olikheter. Då försvinner mycket. Men många som mobbar eller kränker andra gör det på grund av eget dåligt mående. Det jobbar vi också med. Vi hämtar elever från hemmen för att föräldrar inte förmår sina barn att kliva upp, vi sms;ar och väcker dem på morgonen. Vi erbjuder frukost och mat till de som inget får hemma, vi har samtal och stödkontakter med våra elever från morgon till kväll. Vi lärare är en trygg hamn för många elever. Vi erbjuder en kram när det behövs, en axel att gråta emot, en plats där man kan skratta när det behövs, vi erbjuder regler och gränssättning, kärlek och lärdomar för livet och framförallt erbjuder vi dem en utbildning som gör att de kan ta makten över sina egna liv. De allra flesta av oss lärare gör vårt bästa.

Men vi får inte ta ut en elev som kränker en annan elev från klassrummet, om denne vägrar att lämna. För vi får inte bruka våld ( fysiskt putta ut).

Vi får inte avhysa en elev som vägrar gå på lektionerna och bara går omkring och stör och förstör om inte föräldrarna kommer och hämtar sitt barn.

Vi får inte plocka bort exempelvis tändare ur fickorna om de inte själva lämnar över föremålet.

Vi får knappt gå in i elevernas skåp och undersöka dem utan större skäl.

Klart att det finns lärare som är mindre lämpliga. det är klart att det finns rektorer som låter sina enheter förfalla och det är klart att alla skolor inte har samma förutsättningar att möta eleverna behov. Men då är det just där vi ska göra punktinsatser, inte dra alla oss över en kam. Rasism kallas det om det vore i ett annat forum, diskriminering i ett annat sammanhang.

Våra elever är överlag ansvarstagande, har god kännedom om sitt eget lärande, utvärderar sej själva och är lösningsorienterade. Kanske inte lika bra på matte som andra länder och är lite svagare i läsning. Men nog fixar de skolan och alla de krav vi har ändå. De flesta har faktiskt godkända betyg!  I våra klassrum har vi barn från alla samhällsklasser, barn med synnedsättningar, hjärnskador, hörselskadade, barn med diagnoser, barn med bra arbetsminne, barn som under natten blivit våldtagna, slagna eller hotade. Vi har barn som har sovit gott hela natten, som pratat svenska i ett halvår, som tränat innebandy hårt under kvällen, barn som ramlat och skadat sej, barn som har blivit kramade. Vi har alla typer av barn med och utan motivation, med eller utan problem hemifrån. Alla samsas vi under samma tak, med samma mål och så tror många att det ska vara konfliktfritt????? Inte ens riksdagsledamöterna är alltid på jobbet, pålästa, insatta och tillgängliga, men de kräver att ALLA elever ska vara det. För regeringen har skapat en skola där alla måste vara läshuvuden. Fixar du inte teoretisktpluggande får du betyget underkänt. Problemet är bara att om du är ett läshuvud, fixar betygen, pluggar vidare så kan du hamna i ett arbete som exempelvis bibliotekarie, lärare, sjuksköterska eller socialsekreterare och får sedan höra från att du gör ett uselt arbete, att dina timmar inte är lika mycket värda som om du är något praktiskt som svetsare, byggarbetare eller rörmokare.

Jag känner mej stampad på. Jag känner att vi pedagoger borde få mer respekt och högre status. Jag anser att alla ni som borde hålla oss pedagoger bakom ryggen och stötta oss, skolverket, skolministern, en del föräldrar och politiker, lämpar över ert eget smutsiga byk i våra knän och pekar sedan anklagande på oss för att vi inte hunnit tvättat rent. Skämmas borde ni. Hjälp till eller håll snattran. Vi gör vårt bästa. Vi kämpar på med de medel vi får. Man får vad man betalar för! Vi kan inte trolla med knäna, även om vi försöker.