Cyklar tillsammans

Vi cyklar tillsamman. Jag o mina fantastiska grabbar!

Jag har upptäckt att det börjat bli en vana. En gång i veckan cyklar jag med mina hundar. Vi cyklar lite drygt fem kilometer och hundarna bestämmer tempot. De är alltid lösa och oftast har jag barnen med mej. Igår cyklade bara jag och hundarna. Det är så fantastiskt att jag redan nu kan plocka fram cykeln! Känns också som en bra början att börja cykla i lugnt tempo med hundarna när jag fortfarande inte är riktigt frisk. Tanken är att jag ska försöka starta ett cykellopp det här året. Första målet är inriktat på Katrineholm i maj. Vi får se vad  ryggen säger om det. Just nu njuter jag av det delmål jag hade förra sommaren, att Pluto skulle kunna följa med på en cykeltur. Han kan följa med! Det känns som en seger som inte går att beskriva! Han haltar inte varken under eller efter. Visserligen springer han heller inte snabbt, men det var inte det som var första delmålet! Vi cyklar tillsammans alla tre! Jag, Bobbo och Pluto! Jag kan inte beskriva med ord hur den känslan är. Jag som inte trodde ett tag att Pluto skulle överleva nyåret. Det har varit en så tröstlös rehabiliteringsår med mycket dalar och väggupp. Det plus att hundarna då och då ryker ihop har inte alltid varit den bästa kombinationen. Visserligen händer det någon gång var tredje månad eller så, men det händer och är aldrig kul! I ett halvår hade Pluto bara korta promenader i koppel men så släppte det lite grann och ju mer jag belastade benet och ignorerade hältan destå mer höll benet för. Samtidigt har jag haft dåligt samvete för att jag inte fortsatte att hålla rehabplanen, för där var det strikt förbjudet att låta honom springa så länge han visade hälta. Jag kan inte så mycket om hundar och absolut inte om skador på hund, men jag kan min kropp och jag började behandla Pluto så som jag behandlar mej. Nu ett år efter skadan kan jag börja använda min hund igen! I fredags hade jag mitt första lydnadspass med honom på över ett år. Mycket har gått tillbaka. Han går inte korrekt i fotgåendet, han tuggar lite på metallapporten och han sätter sej snett i inkallningen. Men vi har fixat det förut så jag förväntar mej att det ganska snart ska bli bättre. Annars får jag väl gå frittfölj kurs för Ingela! Fokuset nu ligger att öka muskelmassan på honom. Ju mer bra muskler han har destå mindre belastar han alla sina dåliga leder. konditionen ska jag försöka lägga på en lagom nivå, för det 

Kom igen nu matte, vi fortsätter!

märks nu när han kommit igång igen att han inte alls längre nöjer sej med att vara en sällskapshund!

Jag har varit så rädd att förlora min Pluto Plutt. Rädslan har tagit sej uttryck på fysiskt och psykiskt. Varje gång jag tittat på honom har jag undrat när gränsen är nådd. Hur mycket mer vill han, kan han, tål han? Hade han varit 11 år som Bobbo vet i sjutton om jag väntat så länge. Hans ringa ålder har ju varit en tillgång. Han har många år att bli bättre på. Nu börjar vi en sakta väg tillbaka. Långsamt men metodiskt. Första målet är att han ska klara träningen. Några tävlingsmål har vi inte. Det känns som en svindlande tanke att ens börja tänka så här med Pluto igen!

Bobbo har styrkan och konditionen än!

Jag testade även att köra Bobbo lite. Redan på andra belöningen blev han halt. Hans handleder klarar inte riktigt av snabba belöningar, som är det han går igång på. Jag märkte även att jag numera blivit van att träna Pluto på ett annat sätt än vad jag gjort med Bobbo. Han reagerade inte alls på mina kommandon och jag var tvungen att hitta tillbaka till det gamla. Men visst kan han än. Snabba vändningar, han går i enkelspår i fria följet och sätter sej inte alls snett vid ingångarna. Sen har han inte riktigt samma precision som när vi tränade i elitklass, men det är många, många år sedan vi tränade lydnad. Det jag märkte nu är att jag blivit en bättre förare, att jag har smartare knep och bättre träningstänk än när jag helt på egen hand tog upp Bobbo i klasserna. Jag är så stolt över min tollare. Han är världens bästa hund. Han är min son, min själskompis och min ständiga givare av kärlek och tillit. Han bestämmer tempot nu. Han bestämmer aktiviteter. Han får göra det han tycker är kul, det är han så värd efter så många år i trogen tjänst. Min gammelman orkar mycket än, men inte lika länge. Och jag glädjs för allt han vill och orkar. Jag njuter mest av honom.