Vardagens för få timmar

Nu är jag tillbaka i vardagen igen. Skola, aktiviteter, hundar, planering, politik, föräldraroll, plugg och snart stallet. Att vara sjuk en vecka och inte resten av världen stannar betyder ju att man har en del att ta igen.  Jag älskar verkligen varje liten del av mitt liv. Varje del fascinerar och berikar. Men något som alla aktiviteter gör är att de får mej att avguda de korta breaken. Kvällspromenaden med hundarna, den stora månen, Plutos glädjefyllda galopp vid inkallningen, Bobbos varma nos mot min arm, barnens små betraktelser och Marcelos kärleksfulla kramar. Hur kan man vilja avstå från något så vackert? Jag vill det inte! Men när kvällen kommer så är jag så trött, så trött. Verkligen trött. Det finns inget kvar. Energin är slut. Sova sött, natta kudden. När jag satt på toan förut kände jag att jag verkligen, verkligen önskade att dygnet hade fler timmar. Men jag var tvungen att fråga mej själv vad jag skulle göra med de timmarna. Antagligen fylla dem. Eller kanske skulle jag vara smart nog att vila och ta en kvällspromenad....