Cykla till vännerna som tar mej för den jag är.

Min cyklande trio!

Vi skulle ta en fika med mina bästa vänner. Jo jag har några kvar, trots tre års misshandel av dem. Sist jag träffade dem var två veckor tidigare på en grand fika-delux på Brunnen. Nu skulle vi till en annan stad och äta våfflor på det mysigaste fiket i 1800-tals miljö. Det var varmt, en av sommarens första varma dagar faktiskt. Kallt det varit i år! Jag beslutade mej för att vi skulle cykla in. Barnen var snabba på att gilla idén. Mittimellan N ändrade sej efter 5km. Hon hade varit på cykelläger någon dag tidigare och musklerna var fortfarande trötta. Men hon blev tyst, trutade med läpparna, som hon gör, och fortsatte trampa. Det är väldigt sällan hon gnäller! Det blev en varm och väldigt trevlig cykeltur. Mestadels cyklade vi på vägar utan cykelbanor och Lilla N fixade det alldeles galant. Stora N drattalade omkull ordentligt en gång när han försökte ta sej över en trottoarkant som var alldeles för hög. Men några tårar senare var han uppe på cykeln igen. Det tog 1½timme att ta oss till fikastället. Barnen var glada att vara framme. Jag var svettig men väldigt nöjd. Väl där fick vi sällskap av bästigaste Anna och gulligaste Jenny. I fler timmar satt vi i solen åt våfflor, drack och tog en kaka. Riktiga vänner är såna som tycker om en för den man är, inte för den man vill vara. Anna och Jenny har aldrig velat att jag ska förändra mej. De kräver inte att jag ska prestera. Har det blivit missförstånd frågar de vad sjutton jag menar. De utgår alltid ifrån att jag menar väl men att det kan komma ut fel. 

Min Anna och min Jenny. Finaste vännerna!

De jublar när jag ringer och låter mej vara när jag stressar sönder. De lyssnar när jag pratar och fyller tystnaden med anekdoter så jag ska hänga med. De erbjuder saker men kräver aldrig att jag ska delta. Anna och Jenny är riktiga vänner.  När jag satt där i solen kom aldrig orden över mej. För hur skulle jag uttrycka att jag är så evinnerligt tacksam över dem utan att låta klyschig? Istället satt jag och bara njöt av stunden. Jag njöt verkligen. De är så vackra mina vänner. Vackrare än alla andra!

Det låg träd i vägen. Vi fock lyfta cyklarna över.

Jag fasade lite för hemvägen. Tänkte att det skulle bli en del gnäll och den värsta backen av dem alla lockade på oss. Men det gick bra. Vi tog en liten annan väg. Den var någon kilometer längre och bjöd på svårigheter som nerfallna träd. Vilket äventyr försökte jag entusiasmera mina tre avkommor. Den äldsta föll för knepet, tjejerna såg inte riktigt lika roade ut. 1timme och 40 minuter senare hade vi även klarat den lååååååånga backen och kom hem som trötta, mätta och varma små grisar. Gissa om det var skönt att duscha!



PS: Jag vill bara säga att jag har fler bästa vänner som är minst lika fantastiska. Vet inte vad jag gjort rätt här i världen för att förtjäna dem. De är inte glömda men inlägget handlade om stunden jag hade med Anna och Jenny.