Tillbaka till Swingingtails kennel!

Susanna ringde mej sent en decemberkväll 2002. -Nu är han här, din Bobbo, sa hon. Sedan bodde jag mer eller mindre i hennes valplåda ända fram tills den dagen han fick följa
med mej hem 7½veckor senare. Under de första åren hade vi tät kontakt. Hon lärde mej allt jag kan om apportering och vi träffade syskonen rätt så ofta. Men med åren blev jag mer självständig och sedan tunnades kontakten ut. De sista åren har den varit obefintlig. 

Susanna och Bobbo. Det är här han är född. Tillbaka en sista gång.

Men så härom veckan så svängde vi förbi hennes fina hus igen. Jag ville gärna träffa Bobbos syster Diesel igen - om hon fanns kvar - och jag tänkte att hon kanske ville se Bobbo en sista gång. I hundgården skällde de lurviga basset-tjejerna. Glada, ivriga och fulla med energi. När jag tänker på Sanna och hennes hundar så är de alltid glada. Glada och fulla med energi. Inga slöfockar i hennes flock inte! Men av Diesel fanns inte ett spår. Två veckor tidigare hade hon fått livmoderinflammation och inom två timmar hade de fått säga adjö till sin fina fyrbening. Jag hörde mej för om de andra valparna och med Bobbo är det tre stycken som är kvar i livet. Bobbo, Basse och Foxy. Jag kommer ihåg att det var mellan Basse och Bobbo mitt val stod emellan. Men Basse var inte min. Bobbo var det. Alla valparna slutade sina dagar som stendöva. Bobbo har ju lite hörsel kvar. Han hör när jag klappar och det är jag tacksam över. Susanna hade inga tollare kvar. Det kändes jätte konstigt. Hennes hus var alltid full av tollare. Men ingen röding så långt ögat kunde nå. Istället hade de hämtat en helvild liten münsterländervalp. Så bedårande söt att man skulle kunna äta upp henne. Men ingen tollare. Vi lämnade huset som en gång varit så viktigt för mej, valplådan, mamma Snörets alla sju valpar. Kanske kommer våra vägar återigen korsas, antagligen inte. Ett stygn av sorg kände jag allt när jag tittade i bakspegeln och såg hur huset blev mindre och mindre. Men mycket av Sannas lärdomar tar jag för alltid med mej. Och mamma Snöret lever kvar i allra högsta grad i Bobbo. Jag är stolt över att få träffat Sanna och hennes familj, hennes hundar och fått tagit del av hennes kunskap. Men mest av allt är jag så otroligt tacksam för att hon gav mej Bobbo, den bästa man kan tänka sej. Tack för allt Sanna!